Come hither, friends!

Sedan besökte vi Magnolia Plantation. Eller, ärligt talat så besökte Linnéa själva plantagen. Hon gick en guidad tur i huset medan jag gjorde det jag gillar bäst: umgicks med djur i päls.

Jag gillar dem, de gillar mig. Sedan kom Linnéa ut och berättade att plantageägaren var en ytterst altruistisk och modern man som utbildade sina slavar och lät äldsta dottern ärva. Detta gjorde mig så glad att jag köpte en kylskåpsmagnet i form av South Carolina. Sen drog vi vidare.

Life of Pie

Vi lämnar Savannah med sorg och saknad och åker mot Charleston. Men självklart stannar vi på vägen och äter paj. Lokal paj, från ett bageri som också äger USAs enda te-plantage som fortfarande är up and running. Vi köpte jordgubbscider också. Alltså när det kommer till paj och lokala kulinariska specialiteter tvekar vi banne mig aldrig.

Slutet av resan

Savannah var verkligen höjdpunkten på vår resa, precis som man hade kunnat misstänka. Jag älskade såklart de vackra husen i tegel, de vackert järndraperade verandorna och sättet lokalborna uttalar Savannah på (eller hur de uttalar allt över huvud taget, snarare). Generositeten, sävligheten, lyfta på hatten (!) och säga hej. Och all mat förstås. En sak ska sägas – under hela resan, trots skrattretande små städer och byar – har vi inte ätit en enda dålig måltid.

Vi besökte Mercer-Williams house förstås. Från “the Book”. Plus att det är utan tvekan det vackraste huset i Downtown District. Man fick tyvärr inte fota där inne. Synd, annat hade jag tagit bilder av hans djungel- och djurinspirerade lilla bibliotek med djuplila och guldiga väggar, djurhuvuden och zebrarandiga soffa. A man of exquisite taste. EJ ironi!

Vi hedrade glassmakaren Leopold. Han är Savannah-son men lämnade staden för att producera höjdarfilmer såsom den där dåliga med Ben Affleck och någon med Morgan Freeman. Sen tröttnade han, eller om han inte kunde få jobb, vem vet, och kom tillbaka till Savannah och ägnade sig åt det familjen Leopold ägnat sig åt i årtionden: glass (The Leopold Legacy!). Vid sådana här tillfällen är jag benägen att skriva under på “Skomakare, bliv vid din läst”-grejor.

Vi lärde oss en massa om det amerikanska inbördeskriget. Linnéa hittade en ny idol i general Oglethorphe som hon inte kunde sluta prata om. Ska trycka en general Oglethrophe-tröja till henne i födelsedagspresent. Team Oglethorpe!

Vi turistade. Gotta ned oss ordentligt och satte oss på en buss tillsammans med morgonpigga pensionärer i sneakers. Lärde oss ännu mer om Savannah, inbördeskriget och general Oglethorphe. Sen åt vi på Paula Deens restaurang för att riktigt hedra staden vi kommit att älska. Tv-kocken som (tillsammans med sina söner) gett söder-maten ett härligt, runt och äppelkindat ansikte. Southern Fried Chicken to die for.

Sen besökte vi stranden. Doppade tårna i Atlanten fast vi visste att det skulle vara iskallt. Det var det också men känslan av bara fötter mot finkornig sand slår ändå det mesta.

“I said…”

En grej om Claire Underwood bara. Nu var det ett par veckor sedan jag såg klart House of Cards men tanken på vår tids Lady Macbeth hänger kvar. Om man ändå någon gång i livet kunde känna den totala kontrollen som hon gör. Ja, visst, man skulle ju uppfattas som en total ice queen såklart men man skulle banne mig bli beundrad också. I brist på att bli älskad etc…

Scenen då hon blir erbjuden en check med massor av nollor på, tar en liten sipp på teet i koppen och säger “I’ll think about it”. Med högsta möjliga kontroll, med högsta möjliga utslag av grace. Alltså jag beundrar ju detta och önskar att jag någon gång, vid något tillfälle kunde ha värdigheten och säkerheten. Att kasta en blick, säga “I’ll think about it” och föra koppen till munnen medan alla vet att “I’ll think about it” betyder nej.

Jag måste börja ta mer betalt.