Jazzhands

Glad tisdag, boys and girls!

kieferbr

  • Postad 2013-07-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag går

dagensfilmDet händer inte ofta men då och då reser jag på mig och går ut ur biosalongen. Enligt familjesägnen avslutades mitt allra första biobesök med att jag lämnade lokalen. Någonstans i filmen får en staty liv och rör på sig. Då ska mitt fyraåriga jag, sägs det, ha ålat sig ned från sätet i biosalongen helt tyst och sprungit rakt ut i foajén.
I efterhand beundrar jag min egen diskretion. Inget tjut, inget liv. Bara en hastig sorti.

NÃ¥. Sedan dess har jag mest stängt av pÃ¥började hyrfilmer, inte sÃ¥ mycket lämnat en salong. Är man där i proffstyckarsyfte, alltsÃ¥ med nÃ¥got utlovat arvode i sikte och en recension i uppgift sÃ¥ kan man ju inte sticka hur mycket man än vill naturligtvis. Men är man där för sitt höga nöjes skull och man inser att en livstid inte är sÃ¥ särskilt lÃ¥ng ändÃ¥ när allt kommer omkring, att man börjar väl förlora synen vid sÃ¥där sjuttiofem Ã¥rs Ã¥lder och det är ju inte sÃ¥ lÃ¥ngt kvar tills dess sÃ¥ man borde kanske vara lite restriktiv eller i alla fall noggrann med vad man lägger sin tid pÃ¥ och vad man använder sin synförmÃ¥ga till, sÃ¥ kommer ett ögonblick dÃ¥ man ställer sig frÃ¥gan “MÃ¥ste jag vara här?”. Ibland blir svaret nej. Som under Sista tangon i Paris och Mr. Nobody. Ibland är det liksom barmhärtigare att bara gÃ¥ och lÃ¥ta djuret dö.
En del filmfestivalfilmer har man ju lämnat men det är inte ett allvarligt brott. Filmfestivalens själva natur är upptäckarens. Prova. Chansa. Upptäck. Gå vidare. Blockbusterfilmer inte lika ofta men jag gick från Wolverine The Immortal. Till min egen förvåning.

  • Postad 2013-07-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarmakt

IMG_7331Aldrig tidigare har jag insett vilken makt det finns i en solbränna. Ã… andra sidan – aldrig tidigare, barndomen borträknad, har jag haft en. Förrän i Ã¥r.

Jag hanterar ju inte värme så bra. Undviker sol. Bränner mig lätt. Sätter mig under träd och parasoller. Har tendenser till badkruka. Går över till den skuggiga sidan av gatan på varma dagar eller när jag är i varma länder.

Allt detta har gjort att jag å ena sidan har gott hopp om en rynkfri framtid. Solen ska ju, enligt läkarvetenskapen, ligga bakom 80% av hudens åldrande. Eller om det är 30%. Eller är det själva åldrandet som ligger bakom hudens åldrande? Hur som helst, solen är en bov. Det vet man ju. Och jag som undvikit den boven i sisådär 30 år borde således vara på god väg att överlista detta grovt kriminella element i kampen om ungdomen.

Min minst sagt restriktiva hållning mot solen har också påverkat min självbild och image. Jag är en blek person. Jag är kanske eventuell aningen svag. Anemisk. Men främst blek. Jag kan inte ha starka färger, det kan inte bleka. Jag klär inte med ett starkt temperament, jag är för blek för det. Möjligen är min personlighet faktiskt också lite blek nu när jag tänker efter.

Men en vecka pÃ¥ Rivieran har kullkastat det där. Sol överallt, inget som heter “skuggig sida av gatan” och diverse utflykter till ännu soligare ställen vid ännu mer solreflekterande vatten har gett mig en souvenir jag inte trodde jag behövde. En bränna. En tydlig vit klocka pÃ¥ vänsterhanden är beviset. Ränder efter linnet pÃ¥ axlarna. Men framför allt den härliga färgen över kind och näsa.

Makten i detta.

Den hälsa man utstrålar. Som i sin tur, tänker jag mig, signalerar att här går någon som varit på semester. Likt forna tiders plantageägardöttrar som stoltserade med sin blekhet för att den signalerade att de inte behövde vara ute på fälten och jobba hela dagarna utan glatt kunde dricka iste på någon veranda iförda vita handskar, fast omvänt. Brun för att jag har råd. Brun för att jag kan. Blir man så här brun i Sverige eller? Inte direkt va, så här brun blir man bara genom resor till dyra, lagom exotiska resemål.

Makten i detta.

Den avslappnade signalen. Man har varit på semester, man är utvilad. Man är alltså redo för nya tag, motsatsen till utarbetad. Makten i det också, att utstråla den där hungern säljare brukar prata om är viktig att ha. Vi söker nya, hungriga säljare till vårt växande team och så vidare.

En solbränd person uträttar stordåd som en blek människa aldrig kan göra. Detta är vad min semester lärt mig.

  • Postad 2013-07-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Katalogiserandet

Caroline HainerJag tänker att jag ska bli mer som Chris Isaak.
Jag ska träna mer. Jag måste ta hand om mig, ta hand om hjärtat.
Eller, hjärtat gör väl som det vill. Ta hand om allt det andra.
Jag ska dricka mer vatten.
Jag ska äta bättre, laga mer bra mat ocksÃ¥. Ordentlig mat som värmer mage och själ. Mat man mÃ¥r bra av. Mat som man tänker “det här är riktig mat” om. Och sÃ¥ ska jag minnas detta, just den här stunden. Kom ihÃ¥g det här, kom ihÃ¥g det här.

Himlen brann i en chic, ceriserosa färg igår när vi flög in mot Arlanda. Timmen var sen, huvudet tungt. Himlen brann och ingen annan än du kunde rädda mig. Därför tänkte jag på Chris Isaak.

Ofta tänker jag så. Kom ihåg det här, tänker jag. Minns den här stunden. Precis nu, den här sekunden. Minns den! Just den här sekunden av lycka, eller i alla fall av en liten blåstfri sekund då alla vågor inom dig ligger stilla och ytan är helt blank. Nu. Minns det här. Minns det.

Jag måste klä mig snyggare, jag är så sjaskig. Men framför allt måste jag bli generösare. Vänligare, trevligare fast det är svårt. Som Chris Isaak. Hur kan man inte tycka om honom. Man bara ser det på honom. Att han är schysst. Att han är en som tar en öl och inte gör så stor skillnad på folk och folk. Som tycker att det finns ett frihetsmoment i att surfa. Som på allvar kan börja gråta till Roy Orbinson.

Sån är inte jag.
Men jag borde bli, tänker jag. Det borde vara enklare att leva då.
Därför måste jag minnas den här stunden. Jag måste minnas att man sårar bara de man älskar, hat är en helt och hållet onödig känsla. Som missunnsamhet och snålhet. De man hatar bryr sig inte, hatet når dem aldrig. De man ogillar ogillar en bara tillbaka och det kan verka som en seger men det är ett nederlag och ingenting annat.

Så minns detta. Minns det här. Minns den här stunden. Jag ska bli ren, helt blank, helt ny. Välja omsorgsfullt vilka jag börjar prata med. Jag har övervägt att inte prata med någon alls. Flytta någonstans, troligtvis Los Angeles, och bara inte prata med någon. Gå runt helt blank utan avtryck. Det bästa sättet att aldrig bli besviken eller göra andra besvikna. Förr eller senare gör man alla besvikna. Att aldrig prata med någon skulle sätta mig i en blank, ren och vit särställning.
Men jag inser att det är en dålig grej i längden. Som det där psykologiska experimentet där man ska föreställa sig att man kommer till en annan planet. På en planet bor det varelser som visserligen pratar och interagerar med en men de är ogillande och negativa. Inte fientliga men negativa. På den andra planeten bor det varelser som aldrig pratar med en. De möter aldrig ens blick. Aldrig någonsin. De ignorerar en totalt och konstant. De flesta väljer den första planeten. Att bli ignorerad dör man av. I alla fall tynar man bort och sen blir man vansinnig och det är i viss mån detsamma som att dö.

Jag borde fixa tänderna också. De är så skeva och konstiga. Men mest måste jag bli generösare mot människor. Glädjas med dem, vara öppen för dem, lyssna på dem. Spärra upp ögonbrynen i ett vänligt intresse istället för att rynka dem i någon slags skeptisk, oimponerad min som signalerar att jag vet att förr eller senare kommer du att inte gilla mig och jag inte gilla dig, jag gör mig bara beredd.
Jag mÃ¥ste bli bättre. Jag mÃ¥ste bli bra. Jag mÃ¥ste minnas stunderna jag samlat pÃ¥ mig, registrerat och sorterat. Lagt in i minnespärmar med etiketter. “Den här stunden” och “Den här stunden”.
Jag måste äta bättre.
Jag måste springa mer.
Jag måste byta ut allting.

  • Postad 2013-07-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jazzhandsexklusivt! Intervju med Sveriges främsta Kevin Costner-aficionados Simon Haikola och Max Jerneck!

998505_10153008511805626_102384953_n

Hej Max och Simon! Så vitt jag förstår är ni alltså Sveriges största beundrare av Kevin Costner? Hur yttrar sig detta idolskap?
Max
: LÃ¥t mig börja med att säga att Simon är hundra gÃ¥nger mer dedikerad än jag. Hans idolskap brukar yttra sig i att knäfalla framför teven. SÃ¥ skedde när vi kollade pÃ¥ Company Men. “Där är han!” utropade Simon när KC för första gÃ¥ngen kom i bild, och gick ner pÃ¥ knä för att tillbe honom. Sedan bannade han mig för att jag inte gjorde det samma. Mitt idolskap tar lite mildare former. Jag nöjer mig med att konstatera att han har gjort en del unikt bra filmer.
Simon: Idolskapet yttrar sig egentligen inte på något annat sätt än att jag kollar Open range och Dansar med vargar så fort jag får tillfälle. När jag kollar så sker det under högtidliga former. Särskilt njutbart är att kolla med någon som aldrig sett filmerna innan och uppleva hur de skådar ljuset. Mäktigt!

Minns ni hur det hela började? Fanns det nÃ¥got “defining moment”?
Max: Mitt första filmminne – kanske mitt första minne överhuvudtaget – är scenen när KC Ã¥ker rutschkana mellan tvÃ¥ rulltrappor för att undkomma sina förföljare i Ingen Utväg frÃ¥n 1987.
Men det var när jag såg Dansar i vuxen ålder som jag verkligen insåg hans storhet. En magisk film på alla sätt. Har allt. Spänning, äventyr, drama, humor. Fantastiskt att få KCs berättarröst genom hela filmen också. Och när vi kollade Open Range för första gången och blev, trots de skyhöga förväntningarna, bokstavligt talat chockade över hur bra den var. Vi kunde efter 20 minuter konstatera att det var världens bästa film. Man märker det redan på fotot, på stämningen i första scenen egentligen.
Simon: Defining moment var när jag kollade Dansar med vargar första gÃ¥ngen, i tvÃ¥an. Jag var vid tillfället midjedjupt inne i min indianperiod och jag använde bland annat filmen till att försöka lära mig indianernas sprÃ¥k. “donko-ho?” betyder “vad hände?” och “tatanka” betyder “buffel”, längre kom jag inte. Under en period sÃ¥g jag den nog ärligt talat minst tre gÃ¥nger i veckan.
Max: Du skrev väl brev till KC då också?
Simon: Jag väntar ivrigt men tålmodigt på svar.

Känner ni andra Kevin Costner-fans?
Max: De flesta man känner är väl mer eller mindre fans, skulle jag säga. Så har jag tolkat det i alla fall.

Jag är ju filmkritiker. Varför har ni aldrig frågat mig vad jag tycker om Kevin Costner för?
Simon: Jag skulle säkert ha frågat om din syn på KC förr eller senare, men jag har blivit bränd av förflugna kommentarer så många gånger att jag blivit försiktig och rädd. Jag drar mig hellre in i mitt skal, vars innandöme är inrett som en tipi, än jag pratar KC med människor som jag inte är helt säker på kommer säga vad jag vill höra.

Hur upplever ni att andra människor reagerar när ni berättar om er Kevin Costner-kärlek?
Simon: Min förra flickvän reagerade med ett djupt skratt. Hon ringde genast sin syster, som skrattade rått även hon. Jag kände mig vilsen och osäker. Men sedermera visade jag henne Dansar och Open och hon erkände sitt misstag. Ett vackert minne är när vi älskar till eftertexterna till Bodyguard.

Tycker ni att han är underskattad?
Simon: Eftersom en adekvat skattning av KC är att hylla honom som Gud så är han definitivt underskattad.

Vad är det i så fall man i regel missförstått eller missat, tycker ni?
Max: Först och främst tror jag att man har missat de stora mästerverken som KC har regiserat själv, Dansar och Open. Ingen kan vara fientligt inställd som har sett dem.
Simon: Den klassiska kommentaren när man pratar KC är: “Haha, waterworld!” Ja, what about it, fuckface? KC fick ett totalhavererat manus i sina händer och gick in för att göra det bästa av situationen eftersom sÃ¥ mÃ¥nga människors karriärer stod pÃ¥ spel! Resultatet blev en dÃ¥lig film, istället för en ren katastrof.
Sedan tycker jag att filmen är helt jädra ok fram till Disneyvändningen med piratskeppet. Jag förstår inte heller invändningen, vilka andra skådisar dömer man på en enda film? Varför inte uppmärksamma mästerverken istället? Enda tänkbara svaret på det är att människor instinktivt inser att han är stöpt i ädlare form än gemene aktör, och därför dömer honom efter annan måttstock. Gott så, men endast KC kan döma!

Slutligen, en beginner’s guide till Costner? Vad ska man börja med om man vill bli ett Costner-fan? Vad ska man göra, hur bör man tänka och känna?
Simon: Dansar med vargar. Director’s cut, givetvis. Omöjlig att inte gilla om man är människa. Sista scenen där Vind i hÃ¥ret stÃ¥r pÃ¥ klippan och skriker rör mig alltid till tÃ¥rar. Jag rekommenderar även varmt att köra filmen med KCs audio commentary. Därigenom fÃ¥r du en känsla för med vilken föredömlig noggrannhet han gÃ¥tt in i filmskapandet.
Fortsätt med Open range. Klassisk, underbar western med sagolikt tempo. Kunde varit något längre. Och Perfect World. Den kunde lika gärna hetat Perfect Film.
Sedan  blir det svårare, men jag skulle nog säga 13 dagar, en spännande thriller om kubakrisen, eller den nya miniserien Hatfields and McCoys.
Max: Ja, hans egenregisserade filmer först. Man brukar säga att “there is no such thing as a bad western”, sÃ¥ redan utgÃ¥ngsläget är ju fenomenalt. Sen lyfter naturligtvis KC genren till höjder som ingen annan kommer i närheten av, med möjligt undantag för De Skoningslösa men den är sÃ¥ mörk. Dansar och Open har mer feelgood-stämning. Det är det man älskar. Man behöver inte tänka eller känna pÃ¥ nÃ¥t specifikt vis, bara öppna sina ögon och öron. Simon: Som allmänt rÃ¥d till den lyckligt lottade människa som gÃ¥r in KCs underbara värld med jungfruliga ögon kan jag säga: uppskatta det sällsynta i en filmskapare och drömvävare som, likt Springsteen, vill skapa nÃ¥got äkta och inte nöjer sig med halvmesyrer!

Foto: Alex Danborg
  • Postad 2013-07-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Men…

-1
…det var väl självaste vad dagarna gÃ¥r utan att jag fÃ¥r nÃ¥gonting uträttat, varken vila eller jobb. Vila är sÃ¥ jobbigt, det kräver en sÃ¥dan uppstyrning. Det kräver bra mycket mer disciplin än jobb. Man bestämmer sig inte lika aggressivt och tydligt för att “nu ska jag jobba”, som man gör med vilan.
Sommarvilan. Sommarläsningen.
Sommarens alla utflykter. Sommarens alla smultronställen, grillaftnar, resor, solbrännor, roséviner, glasstunder. Allt somrigt som ska hinnas med. Jag vet, det blir Tomas Ledin av alltihop och inget man kan göra åt saken.

Sommar ekar fortfarande sommarlov för mig. Ofrivillig ledighet, varm asfalt och en telefonsignal som ljuder och ljuder i en evighet utan någon som svarar. Sommaren mellan femman och sexan ringde inte en enda kompis till mig på hela sommaren. Eller om det var fyran och femman. Skit samma. Det är i stort sett samma sak varje år i alla fall. Med den enda skillnaden att numera har jag viss ekonomisk rörlighet som jag inte hade vid tio års ålder och kan därför bestämma mig för att göra saker på egen hand som är lite av annan kaliber än att bada ensam på Älsvjöbadet med en liten transistorradio som sällskap sedan vid handduken (gömd under handduken medan jag var i poolen såklart så att ingen skulle kunna sno).

Som att ta med datorn till ett fik på andra sidan stan. Äventyr! Svara på jobbmail och känna mig frilans och allt.
Som att rensa jordgubbar, dela dem i perfekta bitar och varva med blåbär, lemoncurd och vaniljglass. Varsågod, Caroline. Tack Caroline!
Som att se True Blood och himla ögonen åt mig själv över hur fånigt det blivit.
Som att börja se en dokumentär om världens första handikappade tjej att vinna Miss USA för att sedan stänga av efter en kvart och undra vad jag håller på med.

Frilansandet är svaret och lösningen. Frilansandet är perfekt. För som frilansare behöver jag aldrig ta sommarlov någonsin igen.

  • Postad 2013-07-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Mitt problem i ett nötskal

  • Postad 2013-07-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarlov

Första dagen pÃ¥ en av tvÃ¥ veckor som kan ses som “sommarlov” för min del (sommarlov-ish), i alla fall mindre än vanligt att göra. Medveten vila och sÃ¥ vidare.
Samt att mitt modem dött – blessing in disguise! – vilket gör att jag inte kan jobba. Annat än “pÃ¥ café”. I ett par dagar till. Ser detta som ett tecken frÃ¥n ovan, en beordran om detox frÃ¥n högre makter.
Så jag ställer in mig på uppladdning av batterier 2.0 denna första dag av kommande fjorton. Men får blandade signaler av gudarna då dagen börjar med att byggubbarna på gatan kickar igång borrandet 07:00. Gud, vad vill du egentligen?

  • Postad 2013-07-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarlov

hqdefaultNågonting om att man aldrig ska missta enkelhet för banalitet.
Någonting om att det enkla är det svåra.
Någonting om att det är det mest simplifierade, det som går rakt på sakens, känslornas absoluta kärna som rör mig och får mig att gråta.

Minns en kritik mot Pet Shop Boys Se á vida e, av icke namngiven recensent, att den är “för glad”. Det är ju helt uppÃ¥t väggarna sÃ¥klart för att göra en ren och rakt glad lÃ¥t mÃ¥ste ju vara det svÃ¥raste som finns. Hur gör man det ens utan att hamna i diket som är fullt av ironier, överdrifter och banaliteter? Hur skriver man en glad lÃ¥t utan att man blir Per Gessle? Eller dansband?

På samma tema tänker jag på mina barndomshjältar REM som gav sig fan på att de skulle skriva en alltigenom glad sång för att det ter sig som en så omöjlig grej att göra, det är så mycket enklare att skriva om olyckliga saker som förtvivlan, hjärtesorg och uppbrott, än att skriva om ren och skär glädje. Det blev Shiny, Happy People. En låt de tydligen skakar på huvudet åt idag och har vägrat spela live sedan 90-talet.

Glädje är svÃ¥rt, för det blandas sÃ¥ lätt ihop med banalitet, som sagt. Och mycket av svÃ¥righeten ligger väl i att glädje sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger ter sig fÃ¥nigt. Glada människor är fÃ¥niga, byfÃ¥nar är glada och fÃ¥niga. De är byfÃ¥nar för att de gÃ¥r runt och är korkade nog att vara glada hela tiden. Kära människor är fÃ¥niga (“I feel like taking all my clothes off/dancing to the rites of spring” som Neil Tennant sjunger när han förklarar hur det känns att vara lyckligt förälskad) och – här är väl en nyckelgrej – bilden av lycka ter sig som oftast som ett flyktigt, tillfälligt, nära pÃ¥ ouppnÃ¥eligt tillstÃ¥nd. Som de fÃ¥ sekunder fjärilens vingar slutar fladdra. Där. Och sen är ögonblicket borta. Hur beskriva det? En glad sÃ¥ng, en sÃ¥ng om att gÃ¥ runt och vara lycklig, är därför nÃ¥got falskt i sig. Det är en utopi.

Eller så är det så att vår bild av lyckan är lite skev, i alla fall rätt hård och negativ. Och allt som försöker att ringa in den gör jobbet helt förgäves och det är ju bara dumdristigt.

No is always easier than yes, sjunger Morrissey. Han har förvisso gjort sig en karriär på att inte vara lycklig. Men han har ju rätt i sak. Olycka ligger alltid närmare till hands och ter sig mer sann än lycka. Olycka kan man klamra sig fast vid hur länge som helst, det finns en trygghet i den vetskapen. Det är ingen chansning direkt, att satsa på olyckan. Där är oddsen ganska låga, vinst varje gång. Men det måste ju inte betyda att det är det rätta, sanna, tillståndet direkt?

Mitt projekt just nu är att skriva klart min bok som handlar om 27 december 1983 och en åsna och försöka att göra det så enkelt och rakt på sak som möjligt. Samt att omdefiniera min syn på lycka.

  • Postad 2013-07-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

2 juli 08:54

Skärmavbild 2013-07-02 kl. 10.25.04

Jag talar varmt om min favoritförfattare i ungefär femton sekunder i Nyhetsmorgon.
Älskade Truman.

  • Postad 2013-07-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen