Sommarlov

Någonting om att man aldrig ska missta enkelhet för banalitet.
Någonting om att det enkla är det svåra.
Någonting om att det är det mest simplifierade, det som går rakt på sakens, känslornas absoluta kärna som rör mig och får mig att gråta.

Minns en kritik mot Pet Shop Boys Se á vida e, av icke namngiven recensent, att den är “för glad”. Det är ju helt uppåt väggarna såklart för att göra en ren och rakt glad låt måste ju vara det svåraste som finns. Hur gör man det ens utan att hamna i diket som är fullt av ironier, överdrifter och banaliteter? Hur skriver man en glad låt utan att man blir Per Gessle? Eller dansband?

På samma tema tänker jag på mina barndomshjältar REM som gav sig fan på att de skulle skriva en alltigenom glad sång för att det ter sig som en så omöjlig grej att göra, det är så mycket enklare att skriva om olyckliga saker som förtvivlan, hjärtesorg och uppbrott, än att skriva om ren och skär glädje. Det blev Shiny, Happy People. En låt de tydligen skakar på huvudet åt idag och har vägrat spela live sedan 90-talet.

Glädje är svårt, för det blandas så lätt ihop med banalitet, som sagt. Och mycket av svårigheten ligger väl i att glädje så många gånger ter sig fånigt. Glada människor är fåniga, byfånar är glada och fåniga. De är byfånar för att de går runt och är korkade nog att vara glada hela tiden. Kära människor är fåniga (“I feel like taking all my clothes off/dancing to the rites of spring” som Neil Tennant sjunger när han förklarar hur det känns att vara lyckligt förälskad) och – här är väl en nyckelgrej – bilden av lycka ter sig som oftast som ett flyktigt, tillfälligt, nära på ouppnåeligt tillstånd. Som de få sekunder fjärilens vingar slutar fladdra. Där. Och sen är ögonblicket borta. Hur beskriva det? En glad sång, en sång om att gå runt och vara lycklig, är därför något falskt i sig. Det är en utopi.

Eller så är det så att vår bild av lyckan är lite skev, i alla fall rätt hård och negativ. Och allt som försöker att ringa in den gör jobbet helt förgäves och det är ju bara dumdristigt.

No is always easier than yes, sjunger Morrissey. Han har förvisso gjort sig en karriär på att inte vara lycklig. Men han har ju rätt i sak. Olycka ligger alltid närmare till hands och ter sig mer sann än lycka. Olycka kan man klamra sig fast vid hur länge som helst, det finns en trygghet i den vetskapen. Det är ingen chansning direkt, att satsa på olyckan. Där är oddsen ganska låga, vinst varje gång. Men det måste ju inte betyda att det är det rätta, sanna, tillståndet direkt?

Mitt projekt just nu är att skriva klart min bok som handlar om 27 december 1983 och en åsna och försöka att göra det så enkelt och rakt på sak som möjligt. Samt att omdefiniera min syn på lycka.