Jazzhands

Businessmöten och annat rituellt

office-meeting-boss-confusion-ss-1920
Varje gång jag har möte med min förläggare så får jag för mig att hon ska ha någon jobbig anmärkning, att hon ska dra en lång suck och med besviken min säga “Nu ligger det till så här att…” och så ska det uppdagas att man stött på någon slags problem med mig och/eller min text.

Vet inte varför jag tänker så. Dels är hon superrar och dels har hon, inte en enda gång hittills, sagt något sådant. Tvärtom, har alltid lämnat förlagets kontor med en slags förvånad, varm och härligt entusiastisk känsla. Så även idag när vi glatt konstaterade att vi ligger rätt bra till i tid, inte så himla mycket kvar att göra. Sätta texten, korra den när den är satt och lite sådana grejer. Jag sa att jag gärna vill dedikera boken, inte supersvårt att gissa till vem skulle jag tro, och det var lugnt. Det har varit min tanke hela tiden men jag har hållit lite hårt i den tanken. Idag släppte jag ut den.

Skickar ett mail till min amerikanska kompis Jennifer och frågar vad som gäller på amerikanska dejter egentligen. Nu för tiden. Har inte gått på en på tjugo år. Ja, jag är medveten om att jag låter som en eremit som befunnit sig i en bunker de senaste hundra åren.

Jennifer skickar ett svar där hon skriver att jag är bara för rolig. Slappna av. Det beror helt på personen. Såklart.

Ja, såklart. Men ändå.

  • Postad 2015-11-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen