Jag var aldrig Holly, jag var Paul

Och så händer ibland någonting som förändrar hela perspektivet. Det förskjuts, ungefär som när man kollar igenom ett kalejdoskop. Färgerna är desamma men mönstret är helt nytt.
Som när jag hittar ett kuvert med amerikanska frimärken på hallmattan. Jag öppnar det och hittar ett sex sidor långt brev med en kärleksförklaring på första sidan. “Jag skrev ett brev precis som det här redan 2009 men jag vågade inte skicka det till dig med rädsla för din reaktion”.
Men nu skickar han det och skriver att han älskar mig. Och jag blir ledsen, besviken och förvirrad.
Vi har ju varit goda vänner i tjugo år nu. Han har snälla ögon, ett milt sätt och en lågmäld humor. Jag minns till och med första gången vi sågs. Han satt framför mig i klassrummet, vände sig om och sa “Du är från Sverige, va? Hur är det där? Kallt, gissar jag. Bor det svarta i Sverige? Inte många, va? Typ två? Jag gissar att de känner varandra…”.
Han jobbade extra någonstans, i ett kök tror jag, och köpte en present till mig en gång. En påse popcorn i regnbågens alla färger. Det här var 1994 och jag hade ingen aning om att popcorn kunde vara något annat än vita, ganska smaklösa saker. Jag vågade knappt äta de märkligt söta, underbara sakerna han gett mig.

När jag reste tillbaka till Sverige brevväxlade vi ett tag, det var kul. Vi skrev brev till varandra i kanske fem års tid ungefär. Han kallade mig CASH för det är mina initialer.
De senaste tjugo åren har vi setts runt fyra gånger under någon av mina resor till Kalifornien. Alltid hjärtligt, alltid kul. Och självklart har jag varit tacksam för vår vänskap och för att han alltid, alltid varit lika glad att se mig. Och jag honom. Men aldrig har jag tänkt tanken längre än så. Varken för egen del eller hans.
Vi kände varandra för tjugo år sedan, vi känner inte varandra som vi är idag.
Och att han skriver ett brev, ett handskrivet brev, träffar mig rakt i bröstet.

Hur han nu måste gå runt i limbo och vänta på svar, tänker jag. Jag har inte kunnat läsa resten av brevet men måste såklart göra det ikväll. Och sedan svara artigt men tydligt, på det där sättet som alltid smärtar mottagaren och känns precis så som jag vet att det känns. För jag har varit den som tar emot de orden många gånger.

Händelser i förväg

Börjar känna den där pyssellängtan, den som är släkt med min julromantik. Jag lyssnar på julmusik, gör listor på folk som ska ha klappar och kort och börjar planera vad jag ska skicka vänner i utlandet. Bokar in bakdagar i kalendern då jag ska knåda deg till saffransbullar, saffransbiscotti och kanske något med mint. Och så ska jag handla en liten en, det gör jag varje år. Det är ett av mina få borgerliga drag, att hålla på vissa traditioner så där. A säger att det gör mig mer borgerlig än honom. Jag himlar med ögonen.
Men kanske blir man mer och mer borgerlig för varje år. Det fanns en tid då jag inte ens kunde förmå mig att gå in i Svenskt Tenn-butiken, tyckte den stod för så mycket dumt. Utvald smakkanon, dyrt, fult (jag menar elefanterna och tulpanerna här, de tycker jag fortfarande är vidriga). Nu handlar jag inte ens blomkrukor någon annanstans.
Vad jag menar är väl att dels förändras smaken, och konstigt vore väl annars (fatta att ha samma usla smak som när man var arton och tyckte allt blev finare om man målade det i guld). Och ju äldre jag blir desto större funktion fyller traditionerna. Jag har knappt någon egen familj, jag måste få skapa mig andra, egna hållpunkter. Fira födelsedagen jättestort, baka julgrejer så att jag har frysen full för resten av året…Det spelar ingen roll att det blir så, att saffransbullarna är för många och att antalet julkort jag får jämfört med de jag skickar är runt en procent. Det är lugnt. Det är ritualen som är viktigast, för mig. Tryggheten i den och känslan av att finnas i andras liv.