Börjar känna den där pyssellängtan, den som är släkt med min julromantik. Jag lyssnar på julmusik, gör listor på folk som ska ha klappar och kort och börjar planera vad jag ska skicka vänner i utlandet. Bokar in bakdagar i kalendern då jag ska knåda deg till saffransbullar, saffransbiscotti och kanske något med mint. Och så ska jag handla en liten en, det gör jag varje år. Det är ett av mina få borgerliga drag, att hålla på vissa traditioner så där. A säger att det gör mig mer borgerlig än honom. Jag himlar med ögonen.
Men kanske blir man mer och mer borgerlig för varje år. Det fanns en tid då jag inte ens kunde förmå mig att gå in i Svenskt Tenn-butiken, tyckte den stod för så mycket dumt. Utvald smakkanon, dyrt, fult (jag menar elefanterna och tulpanerna här, de tycker jag fortfarande är vidriga). Nu handlar jag inte ens blomkrukor någon annanstans.
Vad jag menar är väl att dels förändras smaken, och konstigt vore väl annars (fatta att ha samma usla smak som när man var arton och tyckte allt blev finare om man målade det i guld). Och ju äldre jag blir desto större funktion fyller traditionerna. Jag har knappt någon egen familj, jag måste få skapa mig andra, egna hållpunkter. Fira födelsedagen jättestort, baka julgrejer så att jag har frysen full för resten av året…Det spelar ingen roll att det blir så, att saffransbullarna är för många och att antalet julkort jag får jämfört med de jag skickar är runt en procent. Det är lugnt. Det är ritualen som är viktigast, för mig. Tryggheten i den och känslan av att finnas i andras liv.

• Postad 2015-11-16
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None