Jazzhands

Borta/Hemma

malma
Kanske är jag helt desillusionerad, kanske är jag förblindad men jag tycker att kvällsljuset om sommaren på Värmdö inte finns någon annanstans. Det är så väntande, som om det bara är den lilla, stilla förhandstimmen innan någonting händer.
Magic hour säger man ju på engelska om det där ljuset. I skärgården tycker jag man upplever det gånger två. Eller tio. Glittret i vattnet som ligger stilla och bara störs av en fisk eller två, eller en stor fiskgjuse som flyger och sätter sig i en trädtopp.

En kväll går jag ned mot vattnet, nästan som i trans. Som om jag följer ljuset. Jag ser kvällssolen skina mellan de enorma hallonbuskarna och bären ser rödare ut än om dagen. Mellan buskarna glittrar grönt och ännu mer grönt, som en labyrint.
Jag går barfota, hör syrsorna. Känner fuktigt gräs och stickigt grus under fotsulorna och blir plötsligt tårögd. Jag ser den snälla, röda bastustugan och tänker på hur troget den stått där i alla år. På alla somrar jag, pappa, mamma och Peter kilat ned just den här lilla stigen ned mot sjön. Och att det nu aldrig mer blir så eftersom området är sålt.
Jag får tårar i ögonen och tänker att det här behöver jag inte anstränga mig för att minnas, jag minns det redan.
Sedan vänder jag mig om och ser A stå på den gräsiga stigen vid hallonen, ser hans konturer mot solen. Jag går dit och ser att också han har tårar i ögonen.
“Jag blev plötsligt rörd”, säger han.
“Jag med”, säger jag.

malma1

  • Postad 2016-07-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen