Jazzhands

Gömda skatter

Gjorde skattjakt åt grabbarna, gömde godbitar på olika ställen i lekhagen på golvet. De hittade (och åt) alla inom två minuter.
Kändes som en metafor för livet, tänkte jag först. Alla highlights som ligger gömda i det mondäna och som försvinner snabbt. Men sedan tänkte jag: Ja, men nu sitter de nöjt och äter hö som vanligt, nöjda med att tillvaron är förutsägbar och pålitlig.

  • Postad 2018-12-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Lördag

Man försöker göra gott, vara en bra vän. Kanske tackar ja till någon grej fast man egentligen känner sig stressad eller faktiskt bara vill vara själv. Man tänker “jag får jobba ikväll istället”.
Man jobbar inte på kvällen istället.
Man tackar ja till en lunch och en fika eftersom man är hemma i stan.

Sedan är det lördag och man tänker att man måste gå upp tidigt och uträtta ärenden. Få undan, bocka av saker på listan.
Några blir gjorda, andra funkar inte. Paketet jag ska hämta ut visar sig väga tjugo kilo. “Du kan inte bära det, det är omöjligt”, säger killen i kassan. Jag frågar om jag får låna en pirra. Han skrattar och säger nej.

Varför går jag runt och känner ängslan? Det känns som om jag kan springa på någon (vem?) som får mig…ja vaddå? Orolig?

Varifrån kommer det dåliga samvetet? Jag går omkring och känner mig tyngd. Varför då?
Som en tråkig vän. Varför då?
Som någon som borde vilja mer, göra mer. Enligt vem vet jag inte.

Man tänker “Jag får göra mer grejer senare ikväll eller i helgen”.

  • Postad 2018-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Grabbar

Nu är grabbarna här! Satte mig på tåget till Norrköping ett dygn efter hemkomst och träffade dem. Var lite nervös, nästan som inför en första dejt. Sedan åkte två vettskrämda i en bur hem medan jag jobbade på att inte somna eller uttråkas till döds. Vilket som nu skulle ta överhanden.
Väl hemma var de såklart livrädda, satt och tryckte i sina hus. Detta var förstås väntat. Vad som inte var väntat var att jag under en minut drabbades av en darrande våg av köpånger. Under en minut darrade hela kroppen och jag tänkte gud vad har jag gjort.
Till saken här att mitt hem fått ändra på sig för pojkarna, det står en bur på 120 x 90 cm där mitt sminkbord brukade stå (symboliskt?). Jag har lagt ned åtskilliga tusenlappar på dem redan. Men det var nog inte det som drabbade mig i en minut medan jag satt på knä utanför buren och stirrade på två vettskrämda djur. Det var ansvaret, såklart. Förändringen. Livet.
Jag tänkte “undrar om föräldrar någonsin drabbas av den känslan på BB”. Jag minns en väninna som berättade att hon grät i tre månader när hon fick reda på att hon var gravid. Hon är också frilans. Detta skulle innebära slutet på frilanslivet och så vidare. Hon berättade sedan att när hon och maken sedan skulle ta hem den nyfödda från BB tänkte hon “Men herregud, det går ju inte. Vi vet ju ingenting om barn? Ingår det inte en kurs?”.
Min köpånger varade i en minut. Jag tror att jag såg på djuren och tänkte men gud, jag har traumatiserat två varelser för min egen skull. Satan vad själviskt. Det bottnade väl i den känslan. De satt och tryckte. Uppryckta från sina liv och så vidare.
Nu kikar de ut mer ur husen, man ser en nos och en liten nuna då och då. Om man är tålmodig äter de ur handen. Eller i alla fall nafsar åt sig en bit paprika eller vitkål och springer iväg. Ett framsteg.
Fotbollskillarna kallar dem “my boys”. Det ska jag också börja göra. Men föredrar “grabbarna”.

  • Postad 2018-12-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen