Jazzhands

Ã…rets sista

Jag slutade fira nyår för länge sedan (sena kvällar och alkohol är två saker som hamnar högt på min Inte Intresserad-lista). Den 31:a är verkligen en dag som alla andra och dessutom har jag aldrig varit på en lyckad nyårsfest. All hysteri, alla förhoppningar, den stora antiklimax.

Istället har smÃ¥ alternativa traditioner hamnat pÃ¥ plats, liksom bara infunnit sig utan att det bestämts eller planerats. I flera Ã¥r i rad nu har A gjort nyÃ¥rsmat Ã¥t oss. Han dukar extra fint med servetter och ljus. Jag har med nÃ¥gonting i stil med en fin äppelmust eller en kaka till efterrätt. Vi äter, skÃ¥lar. Han börjar ursäkta sig för att han behöver “göra sig fin” och försvinner ut i mörkret medan jag tackar för mig och gÃ¥r hem och lägger mig pÃ¥ soffan och unnar mig en film.

När vi var i Wien i somras var det samma sak. Efter den gemensamma middagen gick han vidare till hotellbaren och jag upp till mitt rum för att lägga mig och läsa. Så fantastiskt det är med sådana vänner, sådana dagar. Sådana år. Och eftersom nyårafton är en dag bland andra dagar så kommer flera dessutom.

Gott nytt.

  • Postad 2018-12-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Ovant

Sov tio timmar i natt, slut efter en veckas jobb. Hur orkar folk? “Du är inte van”, sa kompisen M.

Jag minns min första dag som vikarie på ett dagis, jag trodde att jag skulle somna på tunnelbanan hem. Volymen, alla kids man behövde hålla ett öga på. Jag var matt i hela kroppen men mest i huvudet. Och jag tänkte redan då att herregud, det här finns det alltså människor som jobbar med i flera år.

Vana, antar jag.

Marsvinen är härliga och glada och nöjda i famnen, Alfen gillar att ligga eller sitta vid mitt nyckelben, jag får gärna ha hakan på hans rygg. Då myser han.
Men eftersom det är inbyggt i deras beteende att alltid vara i “flight mode” sÃ¥ springer de iväg sÃ¥ fort man bara tittar pÃ¥ dem i buren eller pÃ¥ golvet. Även om det bara var fem sekunder sedan man kramade dem och kelade med dem och de var sÃ¥ avslappnade sÃ¥ att de kissade pÃ¥ en. Ja, det ska tydligen vara en “komplimang” men lika trist varje gÃ¥ng. Ungefär som när mammas katt kommer hem med en död fÃ¥gel. OcksÃ¥ en komplimang.

Jag hade naturligtvis högtflygande planer på allt jag skulle göra i helgen. Ta igen artikeljobb, skriva klart det ena och det andra, städa garderoben.
Jag sov till tio och sedan blev det halvhjärtat städande av garderoben och nu är klockan fyra och det är tvättdags och det blir nog ingenting mer gjort förutom det skulle jag tro.

  • Postad 2018-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mörkt i Stockholm

Jag har haft rätt så lite jobb de senaste månaderna så jag har hoppat på ett regelrätt kontorsjobb. Det är på ett produktionsbolag så kanske inte det man normalt klassar som kontorsjobb även om det är på ett kontor.
Jag har ett skrivbord, en lånedator och så vidare. Jag äter lunch med kollegor även när jag inte är hungrig. Idag fick jag en julklapp från företaget.

…och jag märker hur svÃ¥rt jag har att vänja mig. Vid att gÃ¥ upp tidigt, vara pÃ¥ ett ställe i flera timmar. Att inte kunna säga “äh” vid tresnÃ¥ret dÃ¥ jag börjar gäspa.

Ja, jag vet. Det är så alla andra har det. Detta är normalt.
Men det är inte min vardag.

Däremot uppskattar jag att promenera hem i ett mörkt men levande Stockholm. Jag har lurarna på, älskar alla vackra och bekanta syner. Julgransförsäljning på Mariatorget, vackra saffransbullar i bagerierna och högar av mandariner till extrapris som lyser orange inne i butiken. På det viset uppskattar jag jobbet. För det ger mig en promenad varje dag som gör mig varm, glad och tacksam. Min stad.

  • Postad 2018-12-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Gömda skatter

Gjorde skattjakt åt grabbarna, gömde godbitar på olika ställen i lekhagen på golvet. De hittade (och åt) alla inom två minuter.
Kändes som en metafor för livet, tänkte jag först. Alla highlights som ligger gömda i det mondäna och som försvinner snabbt. Men sedan tänkte jag: Ja, men nu sitter de nöjt och äter hö som vanligt, nöjda med att tillvaron är förutsägbar och pålitlig.

  • Postad 2018-12-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Lördag

Man försöker göra gott, vara en bra vän. Kanske tackar ja till nÃ¥gon grej fast man egentligen känner sig stressad eller faktiskt bara vill vara själv. Man tänker “jag fÃ¥r jobba ikväll istället”.
Man jobbar inte på kvällen istället.
Man tackar ja till en lunch och en fika eftersom man är hemma i stan.

Sedan är det lördag och man tänker att man måste gå upp tidigt och uträtta ärenden. Få undan, bocka av saker på listan.
NÃ¥gra blir gjorda, andra funkar inte. Paketet jag ska hämta ut visar sig väga tjugo kilo. “Du kan inte bära det, det är omöjligt”, säger killen i kassan. Jag frÃ¥gar om jag fÃ¥r lÃ¥na en pirra. Han skrattar och säger nej.

Varför gÃ¥r jag runt och känner ängslan? Det känns som om jag kan springa pÃ¥ nÃ¥gon (vem?) som fÃ¥r mig…ja vaddÃ¥? Orolig?

Varifrån kommer det dåliga samvetet? Jag går omkring och känner mig tyngd. Varför då?
Som en tråkig vän. Varför då?
Som någon som borde vilja mer, göra mer. Enligt vem vet jag inte.

Man tänker “Jag fÃ¥r göra mer grejer senare ikväll eller i helgen”.

  • Postad 2018-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Grabbar

Nu är grabbarna här! Satte mig på tåget till Norrköping ett dygn efter hemkomst och träffade dem. Var lite nervös, nästan som inför en första dejt. Sedan åkte två vettskrämda i en bur hem medan jag jobbade på att inte somna eller uttråkas till döds. Vilket som nu skulle ta överhanden.
Väl hemma var de såklart livrädda, satt och tryckte i sina hus. Detta var förstås väntat. Vad som inte var väntat var att jag under en minut drabbades av en darrande våg av köpånger. Under en minut darrade hela kroppen och jag tänkte gud vad har jag gjort.
Till saken här att mitt hem fått ändra på sig för pojkarna, det står en bur på 120 x 90 cm där mitt sminkbord brukade stå (symboliskt?). Jag har lagt ned åtskilliga tusenlappar på dem redan. Men det var nog inte det som drabbade mig i en minut medan jag satt på knä utanför buren och stirrade på två vettskrämda djur. Det var ansvaret, såklart. Förändringen. Livet.
Jag tänkte “undrar om föräldrar nÃ¥gonsin drabbas av den känslan pÃ¥ BB”. Jag minns en väninna som berättade att hon grät i tre mÃ¥nader när hon fick reda pÃ¥ att hon var gravid. Hon är ocksÃ¥ frilans. Detta skulle innebära slutet pÃ¥ frilanslivet och sÃ¥ vidare. Hon berättade sedan att när hon och maken sedan skulle ta hem den nyfödda frÃ¥n BB tänkte hon “Men herregud, det gÃ¥r ju inte. Vi vet ju ingenting om barn? IngÃ¥r det inte en kurs?”.
Min köpånger varade i en minut. Jag tror att jag såg på djuren och tänkte men gud, jag har traumatiserat två varelser för min egen skull. Satan vad själviskt. Det bottnade väl i den känslan. De satt och tryckte. Uppryckta från sina liv och så vidare.
Nu kikar de ut mer ur husen, man ser en nos och en liten nuna då och då. Om man är tålmodig äter de ur handen. Eller i alla fall nafsar åt sig en bit paprika eller vitkål och springer iväg. Ett framsteg.
Fotbollskillarna kallar dem “my boys”. Det ska jag ocksÃ¥ börja göra. Men föredrar “grabbarna”.

  • Postad 2018-12-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen