Jazzhands

Ensamsport

Vad är motsatsen till lagsport? Solosport? Singelsport?

Jag skolkade från gymnastiken under trean i gymnasiet. Fick nog av lagsport och genans. Dessutom hade jag hört att betyget i idrott inte räknades in i totalen när man sökte till universitetet. Om man nu skulle göra det.
Det var barnsligt av mig. Onödigt. Jag hade inte haft problem med att få en trea. Jag hade kunnat byta om, varit på plats, visat en aning entusiasm. Men framför allt hade jag kunnat strunta i att visa mig avig. Jag var jätteavig mot mina klasskamrater. De var nya, jag var ny i klassen eftersom jag hade varit utomlands ett år. Så sista året hamnade jag med folk jag inte kände och då bestämde jag mig för att de inte var värda att lära känna. Så otroligt barnsligt. Och fel.

Dock ska sägas att jag nog aldrig varit en lagspelare. Inte en särskilt bra sådan i alla fall. Kanske en lagledare men inte en spelare.

Jag tänker på detta när jag springer. På hur jag så sent i livet kom på att jag gillar löpning. Ett löpband behöver man inte betala stora summor för att springa på, Friskis och svettis duger bra. Lägg pengarna på ett par hörlurar istället och lägg lite tid på ett bra löparsoundtrack. Mitt råd.
Löpningen, tänker jag, är den ultimata solosporten. Om det nu är det det kallas. Solosport.
Även om man skulle få för sig att springa ute bland folk eller till och med i grupp (aldrig!) skulle det vara ensamt. Man umgås inte, samspelar inte när man springer. Löpning är helt enkelt en ursäkt att vara en ensamvarg. Detta passar mig. Jag tävlar inte mot någon annan, däremot tävlar jag mot mig själv. Hur långt, hur snabbt. Vad någon annan springer intresserar mig inte så mycket. Däremot hur många sekunder jag kan förbättra mitt resultat med.
Allt detta njuter jag av medan fötterna landar mjukt på bandet. Jag har köpt nya skor, lagt en ansenlig summa eftersom mina gamla skor var för gamla insåg jag på det plågsamma sättet med drag i vaden direkt efteråt.

Det rytmiska. Svetten och uthålligheten. Och det osociala, till och med anti-sociala. Allt detta gör löpningen perfekt för mig. Och jag tänker på filmen (och boken) Långdistanslöparen. Nu är den ju en film om klass, överheter och att behålla sin integritet. Javisst. Men det är också en film om löpning.
Den handlar om unge Colin, en ungdomsbrottsling och produkt av sin klass. Han hamnar i ungdomsfängelse där hans vana att springa långdistans för att helt rensa sinnet och tankarna kommer väl till pass.
Den svenska titeln är bra men originaltiteln bättre: The Loneliness of the Long Distance Runner. Det är bara det att “loneliness” har en så trist klang. Byt ut det till solitude och jag skriver under.

  • Postad 2019-08-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen