Jazzhands

“Meds”

Igår var jag med Alfen hos veterinären eftersom han rosslar. De röntgade honom och hittade ingenting, förhoppningsvis är det jag som är överorolig och lagt 5000 kronor på hans hälsa enbart av någon slags hälsoförsäkran.
Någon har sagt att om man inte har råd med veterinär kan man inte ha djur. Kanske är det så. Kanske inte.
För mig är det “om man inte står ut med konstant själslig oro ska man inte ha djur”.

Läser den här artikeln om en Instagramperson och hennes spökskrivare och texten hänger med mig länge efteråt. Det finns mycket att ta upp här men kort sagt beskriver den en typ av vänskap som jag tror de flesta av oss känner igen på något sätt – den där en skev maktfördelning utgör en grund. Jag har haft “vänner” där jag varit den underlägsna i form av pengar och genom att hänga med dem har jag fått ta del av en värld jag inte har tillgång till. Jag har också varit “vän” med någon som haft makt i form av andra saker som skönhet.
Det är bra beskrivet i denna artikel där också klass utgör en faktor. Kort beskrivet är det en Natalie som beskriver hur hon blir vän med Caroline Calloway, en rik, vacker och charmig person hon träffar på en creative writing-kurs. Caroline använder sig av Natalie när hon bygger upp inte bara sin person utan sitt liv på Instagram. Det är inte fråga om scamming, det är mer komplext än så. Natalie spökskriver Carolines liv så som Caroline vill att det ska vara men faktiskt också ser det.
Natalie blir beroende av Caroline på flera sätt, främst ekonomiskt men också för att hon får ta del av någonting hon annars inte har tillgång till.

Jag hade precis en sådan vän. Inte precis, jag tog aldrig emot pengar av henne. Jag gav henne heller inte någonting tillbaka i form av någon tjänst som Natalie gör som spökskriver åt Caroline och till och med skissar ut hennes bok om sitt liv.
Men jag sög åt mig hennes pengar, skönhet och – framför allt – öppna dörrar. Av mig fick hon beundran (om än inte alltid helt ärlig), någon som lyssnade och hon fick en analysförmåga som jag i egenskap av journalist odlat. Kulturellt kapital.
Jag snodde åt mig en värld jag annars inte fått tillgång till, samtal med personer jag aldrig annars inte träffat.

Det sorgliga med sådana vänskaper är inte bara att de en dag tar slut och oftast på ett dramatiskt sätt, utan att de inte alls bygger på vänskap utan på utnyttjande.
Den dagen hon tyckte att jag slutade lyssna – vilket var sant eftersom jag slutat bry mig – kastades jag ut.

Jag tänkte på henne igår. Jag tror jag drömde om henne. Saknar jag henne, frågade jag mig själv. Nej, inte hennes umgänge men jag saknar att ha henne i mitt liv.

Jag tycker det är bra beskrivet i denna artikel, om vänskaper som kan se ut så här. Kritik har kommit i form av white girl privilege, att vita, rika tjejer kan krascha mitt framför näsan på oss alla på detta vis och ändå profitera (lex Cat Marnell, till exempel) för att vi dels gillar att se dem göra det men också för att deras skyddsnät är stort nog.
Kritik har också kommit i stil med “varför ska vi bry oss om detta” och “ger det inte Caroline mer uppmärksamhet och följare?”.
Det gör det, hon har redan innan artikeln kom ut börjat styra ett narrativ, uppmanat sina följare att läsa artikeln som snart kommer, att lyssna ärligt och att hon uppskattar Natalie och saknar hennes vänskap.
Hon har all rätt att skriva och tycka så. Men hon har också triumf på hand, hon har ett klart försprång.
På hennes Instagram – jag gick direkt in såklart – reviderar hon sin egen halvt fabricerade men ändå inte historia. går igenom alla gamla inlägg och bilder och ser dem med dagens ljus.
Detta är för min superintressant. Jag gör ju samma sak själv. Vad har jag den här bloggen till om inte för samma ändamål? Min första roman Inte helt hundra är en revidering.
Varför har vi Instagram?
Hur mycket får vi regissera vårt eget liv?
Är det inte en längtan hos oss ändå, att göra precis det – känna att vi är regissörer och producenter med full, konstnärlig kontroll?



Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen