Jazzhands

Olika slut

Att jag skriver om marsvin i små väskor? Som åker taxi?
Jaja, det blir så. Livet. Och även döden.
På bara några dagar har jag fått flera frågor om döden.

Först en etikettsfråga. Ska man säga någonting när kollegans mamma dött även om man inte känner kollegan så väl. Vad tycker jag?

Sedan två personer i min närhet som ser olika grad av slutskede i sina föräldrars kroppar och blickar.
En har en sjukdom, den pappan är på väg bort och det är smärtsamt att se någon försvinna. Det är smärtsamt att stå på stand-by och frukta samtalet som kommer.

Livets outhärdliga lätthet.

Jag har börjat läsa om grekiska gudar, det är konstigt nog tröstande. Inte konstigt nog eftersom det är en föga unik insikt. Folk har använt arketyper och grekiska gudasagor som stöd länge. Jungianerna, till exempel. Men konstigt för att jag aldrig haft ett större intresse av historia, allra minst antiken. Eller religion för den delen. Men någonting trösterikt är det att gudarna, dessa odödliga, lider som dödliga. Inte fysiskt alla gånger, men psykiskt. Alla har sina egenskaper, alla hanterar livets olika faktum olika. Och gudarna är inte välkomna ned i dödsriket, dit får bara dödliga gå. De känner ibland sorg även över detta.

Men livets olidliga lätthet är ju tyvärr priset vi får betala. Sorgen kommer vi inte ifrån. Det är hemskt. Men den kommer att blekna och bli hanterbar. Till skillnad från saknaden som är permanent.

Vi vet detta. Alla vet detta. För verkligheten är att vi drabbas av sorg i våra liv, vi drabbas av förlust. Verkligheten är att det är det hemskaste som händer oss och det kommer att hända oss. Vi måste stå ut. Men ännu viktigare är att vi måste gå emot den och möta den. Det man kallar acceptera.
Det är sÃ¥ abstrakt, jag har alltid irriterat mig pÃ¥ hur abstrakt det är. “Det är bara att acceptera”.
Men det är ett faktum att vi alla förr eller senare blir medlemmar i en klubb ingen vill gå med i.

En annan sörjer sina föräldrars vigör. Deras dåliga syn och hållning. Hur huset luktar smuts och hur toaletten inte rengjorts sedan senaste besöket.
Det är svårt. Därför att det är obegripligt. Hur ska man fatta det obegripliga? Det går inte.
Man får ta till det begripliga: jag är här. Någon jag tycker om är här. Eller om det är en vän, eller familjemedlem. Vi är här. Just nu.

De små sakerna man begriper, man får använda dem som byggstenar. Mitt enda råd är att finna den frid man kan medan tid finns. Alla letar frid innan de lämnar sitt liv. Det kan vara en lyx att både få och ge, innan den största av hemskheter rullar in.

  • Postad 2019-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen