Jazzhands

Pengar

Har aldrig bekymrat mig så mycket om pengar. Jag vet inte varför. Men jag tror att jag kommer från en familj där man helt enkelt bara kavlade upp ärmarna. Jag jobbade extra som tonåring, var bra på att spara mina slantar.
Jag hade alltid en plan, jag hade alltid dåligt samvete. Saker kostade pengar, det fanns alltid mer jag kunde göra. Borde göra.

Men en dag, det var i trettioårsåldern, bestämde jag mig för att det inte är värt det. Alltså att jobba heltid eller att jobba tills man är helt slutkörd. Inte för mig, för jag har inte ansvar för någon annan än mig själv. Min egen hälsa, mitt eget lugn.

Så jag gör inte det.

Jag skulle kunna. Jag skulle kunna skriva mer, sälja mer, göra mer.
Men det skulle vara för att få mer pengar till att köpa mig ledighet och bekvämlighet.
Det går inte ihop. Inte för mig. För jag har inte ansvar för någon annan men jag har ett stort ansvar för mig själv.

När någonting händer kommer perspektiven. Fotbollskillen säger ofta att han inte fattar hur mycket eller lite jag jobbar. Själv jobbar han 45 timmar i veckan, oftast mer. Han är ju amerikan.
En frilanskompis kallar mig lat, på skoj.

Allt det där stämmer. Ibland fattar jag inte heller hur jag får saker gjorda. Men det är inte lika svårt att få saker gjorda som att må bra.
Det är mitt primära jobb. Jag är mer framgångsrik i det, tack och lov.

  • Postad 2019-10-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen