Jag är osäker på hur bra pappa var på svenska egentligen. Ibland gjorde han egna ord som skulle kunnat vara en slags kreativ pidgin eller också rent missförstånd. Hans uppgivna “jejko” hade samma funktion som “ja, herregud” eller kanske “oy vey“. Att lägga till “…och hela baletten” för att visa excess och överdrift var också en specialare.

Men just idag påminns jag om hans inte helt ovanliga påpekande om att någonting var småborgerligt. Fast inte, faktiskt aldrig, i den bemärkelsen man skulle kunna tänka sig, alltså i ordets rätta betydelse. Nästan aldrig faktiskt. Mer om saker som var onödiga, jobbiga eller bara för honom rätt så obekanta.

“Du borde äta mer fisk, pappa”.
“Var inte så småborgerlig”.

En bekant på Facebook postar något om våndan av att se ett stavfel precis när man skickat tidningen på tryck. Jag får impulsen att skriva uppmuntrande att hon ska sluta vara så småborgerlig.
Jag ska bokas in på ett plan, får en supertidig morgontid som förslag först och säger “Finns det inget senare plan än det där småborgerliga?”.

…vilket då leder mig till tanken om huruvida pappa var en språkkreatör eller bara allmänt tvåspråkig? Inte för att det spelar någon roll. Jag älskar hans älskvärda, alternativt förödande, språkbruk ändå (“Peter är bra på det där med teknik faktiskt! Han är en sån prylbog!”) men undrar bara stilla hur mycket av det där som färgat av sig på mig egentligen. Nu när jag uppenbarligen och på förekommen anledning använder minst ett pappa-ord så ofantligt fel. Eller rätt, beroende på hur man ser det.

• Postad 2013-03-28
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None