Jazzhands

Fysiken och det där med kropp och sinne

itchy-cat

Så här var det. Jag kände mer och mer att mina känslor för honom höll på att svalna. Jag gillade det inte, jag försökte att hindra dem från att försvinna, försökte hålla kvar dem. Det skulle ju vara så mycket enklare så. Istället för att behöva montera ned alla förhoppningar, allt känslobygge och allt det där. Och istället bryta och sedan genomgå allt vad en separation innebär.
SÃ¥ mycket kämpade jag med dessa jobbiga känslor att jag kunde vakna, mÃ¥ illa och tänka “Jag mÃ¥ste göra slut”, som min första tanke pÃ¥ morgonen. Sedan försökte jag skjuta bort den, göra mig av med den och begrava den. Kolla pÃ¥ hans bilder pÃ¥ Facebook för att framkalla känslorna igen. “Kolla”, sa jag till mig själv. “Han är ju söt”.
Men det var lönlöst. Känslorna sinade, hur mycket jag än försökte hindra dem från att göra det. Och till slut, när jag våndades som mest eftersom separationen stundade (det var ju bara ett faktum) trots att jag alltid helt ologiskt och förödande ser separation som ett vidrigare alternativ till att fortsätta i en kärlekslös relation, och det bara var en tidsfråga innan någon av oss (troligtvis han) skulle säga orden så drabbades jag av en märklig klåda. Det började om kvällarna när jag skulle sova. Det spelade ingen roll om jag var trött, om jag sov hos honom eller ensam hemma. Klåda. Hela kroppen. Överallt. På benen, på armarna, på ryggen. En våldsam klåda.
Jag hade inte bytt något tvättmedel, jag hade inte gjort några andra förändringar som skulle kunna förklara klådan. Den växte. Till slut kliade det på dagarna också. Jag tog allergitabletter, det kanske var pollen eller nåt? Det hjälpte inte. Jag tog lugnande, för att få nerverna att slappna av. Det hjälpte inte heller. Jag uppsökte mig husläkare som tog prover och kollade på min hud. Inte heller hon hade något svar på varför det kliade på mig hela tiden. Förutom att det kunde vara stressrelaterat.
Vilket jag ändå någonstans visste att det var. Inte bara hade jag googlat fram det, jag kände det också. Att detta var inte hudens eller kroppens fel, det var jag. Mitt inre, mina känslor. Den där skavande känslan av att jag måste bort, måste göra slut med honom. Den satte sig i hela kroppen och jag kliade som en galning.
Sedan bröt vi.
Sedan grät jag.
Sedan sov jag, länge och mycket.
Sedan insåg jag att det faktiskt var riktigt skönt att vara utan honom. Att det faktiskt gjorde mig gott. Jag kände mig gladare, lugnare. Jag var förvånad över detta trots att det borde kommit som en självklarhet.
Och precis så försvann klådan.

  • Postad 2015-06-15
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

  • victoria, 7:52 pm June 17, 2015:

    Låter helt och hållet sunt. Och inte på det überkäcka, springa en mara sättet utan bara bra liksom.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen