Jazzhands

Jag var aldrig Holly, jag var Paul

audrey-hepburn-breakfast-at-tiffanys-girl-love-movie-quote-scene-text-Favim.com-791410
Och så händer ibland någonting som förändrar hela perspektivet. Det förskjuts, ungefär som när man kollar igenom ett kalejdoskop. Färgerna är desamma men mönstret är helt nytt.
Som när jag hittar ett kuvert med amerikanska frimärken på hallmattan. Jag öppnar det och hittar ett sex sidor långt brev med en kärleksförklaring på första sidan. “Jag skrev ett brev precis som det här redan 2009 men jag vågade inte skicka det till dig med rädsla för din reaktion”.
Men nu skickar han det och skriver att han älskar mig. Och jag blir ledsen, besviken och förvirrad.
Vi har ju varit goda vänner i tjugo år nu. Han har snälla ögon, ett milt sätt och en lågmäld humor. Jag minns till och med första gången vi sågs. Han satt framför mig i klassrummet, vände sig om och sa “Du är från Sverige, va? Hur är det där? Kallt, gissar jag. Bor det svarta i Sverige? Inte många, va? Typ två? Jag gissar att de känner varandra…”.
Han jobbade extra någonstans, i ett kök tror jag, och köpte en present till mig en gång. En påse popcorn i regnbågens alla färger. Det här var 1994 och jag hade ingen aning om att popcorn kunde vara något annat än vita, ganska smaklösa saker. Jag vågade knappt äta de märkligt söta, underbara sakerna han gett mig.

När jag reste tillbaka till Sverige brevväxlade vi ett tag, det var kul. Vi skrev brev till varandra i kanske fem års tid ungefär. Han kallade mig CASH för det är mina initialer.
De senaste tjugo åren har vi setts runt fyra gånger under någon av mina resor till Kalifornien. Alltid hjärtligt, alltid kul. Och självklart har jag varit tacksam för vår vänskap och för att han alltid, alltid varit lika glad att se mig. Och jag honom. Men aldrig har jag tänkt tanken längre än så. Varken för egen del eller hans.
Vi kände varandra för tjugo år sedan, vi känner inte varandra som vi är idag.
Och att han skriver ett brev, ett handskrivet brev, träffar mig rakt i bröstet.

Hur han nu måste gå runt i limbo och vänta på svar, tänker jag. Jag har inte kunnat läsa resten av brevet men måste såklart göra det ikväll. Och sedan svara artigt men tydligt, på det där sättet som alltid smärtar mottagaren och känns precis så som jag vet att det känns. För jag har varit den som tar emot de orden många gånger.

  • Postad 2015-11-16
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

  • Monika, 2:09 pm November 18, 2015:

    Försök se det fina, vilken komplimang det är, att man är någons allra bästa favorit(även om han inte känner dig idag)och att det är ju bäst att det kommer fram så hans hopp kan släckas så han kan släppa dessa tankar. Och eftersom man själv varit på andra sidan några gånger så vet man hur man ska formulera sig för att vara tydlig men samtidigt väldigt förstående för den smärtan han går igenom.

    Och förresten, jag såg dig på stan idag. Men vågade inte hälsa ifall det skulle kännas påträngande för dig. Hur du ställer dig till att läsare hälsar på dig?

  • Jazzhands, 5:16 pm November 18, 2015:

    Kära Monika, det gör jag. Jag beundrar honom inte minst för hans mod! Som skickar detta. Brevledes dessutom, jag skulle ju gå under av väntan på svar.

    Åh, du får såklart hälsa! Det är bara roligt. Det händer inte särskilt ofta men då det händer (som idag när expediten i en bokhandel sa att hon läst min bok) blir jag rätt förlägen och förvånad. Men självklart också glad så säg hej. Verkligen. Gärna.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen