Jazzhands

Det gemensamma

Får en förfrågan om att skriva om hur det är att vara i en långdistansrelation under pandemi. Jag och killen har inte setts på två år.
Jag tackar nej till att skriva, med hänvisning till att även om jag ofta skriver om mig själv och privata händelser, tankar och känslor så blir det någonting annat att skriva dem i relation till någon annans. Eller, att skriva om en gemensam upplevelse.

Tanken har stannat i mig sedan dess. För vart går gränsen för den egna och den gemensamma upplevelsen?

Det är både tänkt och sagt att jag ska skriva på min bok om pappa. Länge kände jag mig entusiastisk över projektet men ju mer jag gräver i det desto mer besvärad blir jag. För mig själv har jag hävdat att det är min historia, min relation till pappa. Men det håller inte hela vägen, boken handlar ju inte om mig utan om mig och honom.
Inte bara det, jag är ju inte en isolerad ö i det vi kallar för familj.

Projektet började som en berättelse i tredje person, jag gav mig själv ett annat namn och skrev om både situationer och omständigheter men jag fick det inte att flyta. Jag experimenterade, skrev i tredje person om pappa men det gick ju också åt skogen. Alltså i bemärkelsen att det blev dåligt rent litterärt, det kändes falskt.
Berättelsen, märkte jag, kan bara skrivas av mig och om mig. Jag kan bara utgå från mig själv.
Nästa fråga blir då: varför måste jag skriva den över huvud taget?

Jag läser, av en slump, den här texten av Lionel Schriver med rubriken “I sold my family for a novel” och blir iskall. Vad är det som driver mig, om något? Rent krasst är det nog tanken på att fortsätta skriva, fortsätta vara en person som skriver för det är det enda jag varit, alltså professionellt. Det går inte en dag utan att jag skriver.
Men på vems bekostnad? Se, jag kommer inte runt den frågan.

När jag skrev “Inte helt hundra” skrev jag om mig själv. Jag förväntade mig att folk skulle bli arga men det blev de inte, i alla fall inte i den omfattning jag trodde att de skulle bli arga. Men den boken handlade inte om familjehistorier.

För en sak jag blivit medveten om, och som faktiskt också har med långdistans att göra, är att familj är en kultur. En egen kultur fullt av ritualer, lagar, system. Vänskapsrelation och kärleksrelationer inte fullt så mycket, inte lika intrikat (av naturlig anledning eftersom vi oftast inte lever och växer upp i dem).
Och kulturer är som egna, levande varelser som liksom alla levande organismer kan känna hot mot sin överlevnad och försvara sig – våldsamt.

Så varför utmana? Vari ligger drivet – och vari skulle tillfredsställelsen ligga?

Etiketter None

  • En tant, 5:51 pm October 12, 2021:

    Skulle ju citera Capote som är den som skrivit mest om dem som är nära och googlade (det är ngt med att ”de tror väl inte jag är vänner med dem för att umgås? Typ). Fastnade, Lee Radziwill! Jackie O! Ari O!
    Men sakfrågan: det är det som är en författare, iglar. Skriv på du. Annars är det typing.

  • Jazzhands, 9:54 pm October 13, 2021:

    Ã…h kära tant! Capote har ju varit på min topp fem-lista sedan jag var i tjugoårsåldern. Så där slår du såklart an en nerv. Jag tänker också på David Sedaris som skriver om – och skämtar på bekostnad av – sin familj i tid och otid. Inklusive maken! Men det verkar ha accepterats på något kärleksfullt sätt, inte sant? Och så får jag mail och kommentarer om Knausgård och Vigdis Hjorth. Men de måste väl ändå ses som varnande exempel i sammanhanget? Och Capote förlorade ju alla sina vänner (ALLA! Utom Kate Harrington, hans inofficiella adoptivdotter) när “Answered Prayers” kom ut. MEN du påminner mig om en viktig sak och det är hans berömda diss “typing not writing” vilket leder mig till kärnfrågan: varför skriver vi? Varför skriver jag? Och i det här fallet finns ett svar som är “To me, the greatest pleasure of writing is not what it’s about, but the inner music that words make.”
    Ps. Ett annat av hans citat är att all litteratur är skvaller, på ett eller annat sätt.

  • En tant, 8:18 pm October 14, 2021:

    Ã…h, David Sedaris, bara skräpuppsamlandet, geni, bra drift av familj och make. (Hans syrras ig och hon själv är också geni, fö.)
    Knausgård och Hjorth, äsch, de kapitaliserar rätt känslolöst på sina familjer, tycker jag. Eller, jag är gammal nog att ha hört vevandet om oförrätterna irl från diverse vänner/halvsyskon – så träligt att läsa om. No inner music där. Och, jag är gammal nog att känna att mina föräldrar är döda sedan länge, no hard feelings. Man åldras och fattar; detta att vara förälder utan att vara skickad för det, är inte hela världen. Folk gör så gott de kan och ibland kan de inte.
    Re Capote, stod och höll i Med kallt blod igår, letar efter enkla böcker pga sover illa nu (gammalsömn, lätt, tunn, skörväckt) och tänkte, varför inte? Slog upp en sida och insåg att detta är för bra. Så, amerikansk deckare från 50-talet, Helene Mccloy, istället.

  • Ulrika, 4:42 pm October 17, 2021:

    saknar svaren men uppskattar att du blottar frågan. ofta är det ju berättelsen som finns nära en, som man kommer tillbaka till, som kan skapa något berörande eller relaterbart eller bara fyllt av underbar nerv för andra. men man vill förstås gärna undvika att blotta de närmaste för att berätta den berättelsen. jag vet mycket som jag undviker att berätta, men ibland tvekar jag även kring det som slipper igenom. vad är inte på någon annans bekostnad? så svårt.

  • En tant, 7:53 pm October 18, 2021:

    Ã…terkommer kort:hittade the G-string Murders av Lee Rose i bokhyllan igår. Mycket trevligt sömntips. Lee Rose och hennes syrra Jean Havoc var f ö två feisty kvinnor. Gillar.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen