FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 3

Kennet Sälling har haft sin tredje gitarrlektion någonsin. Målet att bli trubadur kvarstår men vägen dit är inte lika tydlig längre…

Hur gick det på lektionen igår?
– Det gick bra. Det var intressant, mycket givande. Kom dit, träffade samma tjej i hissen igen. Kommer fortfarande inte ihåg vad hon heter. Kommer förresten inte ens ihåg vad läraren heter. Kanske Janne? Jag har inte antecknat det. Vi pratade i alla fall i hissen. Hon hade inte övat på läxan. Vi är färre nu, vi är bara sex stycken. Det har minskat från kanske tolv. Men det är trevligare så. Jag har även köpt en elektrisk stämapparat och det fanns en gubbe där som blev imponerad av den, han la sin gamla stämgaffel på bordet och visade hur mycket större och klumpigare den var.

Vad spelade ni?
– Tom Dooley är fortfarande nåt vi kör emellanåt. Måste ladda ned den så jag kan höra hur den egentligen låter. Spanien är en annan som vi kör. Vi testade också He’s got the whole wide world in his hand. Det var svårt kan jag säga dig. Sedan körde vi fingerspel.

Vad betyder det?
– Man håller ringfinger, mellanfinger och pekfinger på de understa strängarna och de drar man samtidigt med, och så skiftar man tummen på de tre översta strängarna beroende på ackord. Det blev väldigt avancerat. Jag och panchokärringen med en gammal loppisgitarr var sämst i klassen. Hon var nog sämst men jag låg bara snäppet över vilket kändes helt värdelöst. Jag märkte det på läraren. Han bah “Okej…ja, det lät väl bra”..och man förstod att han menade att det inte ens var lönt att rätta oss.

Är det så?
– Ja. Just nu battlar jag om vem som är sämst av mig och panchot. Det är mellan oss det står. Bäst i klassen är gubben faktiskt men han spelade ju på 70-talet också så han kunde lite ackord sen dess. Sedan tycker jag att det är lite fuskigt, för jag har stålsträngad gitarr och det är mycket svårare än nylonsträngad gitarr. Gubben har nylonsträngad gitarr och mycket bredare greppbräda.

Vad har kärringen för gitarr?
– Miniatyrgitarr av nåt slag. Den låter för jävligt.

Hur ser hon ut?
– Hon har fluffig pottfrilla, man ser inte riktigt hennes ansikte när hon hukar sig över gitarren. Hon är alltid röd i kinderna för det låter så dåligt när hon spelar och hon skäms för det. Jag klappade händerna lite när hon spelade för jag tyckte så synd om henne för det lät så dåligt.

Har du gjort nåt i klädväg för att bättra på trubaduschanserna?
– Jag har lagt det lite på is. Jag måste begränsa mina investeringar till att se om jag blir trubadur över huvud taget, det är därför jag inte köpt ett gitarrfodral ännu heller. Nu är jag uppe i två tusen kronor som jag lagt ut på kurs, gitarr, stämapparat, plektrum och gitarrboken… Nu avvaktar jag och köpa gitarrfodral tills det funkar. Just nu låter det för jävligt.

Det låter som om du tappat lusten lite?
– Det är väl som med alla typer av prestationer, idrottsprestationer eller vad som heslt, man har sina motgångar. Men jag väntar på mitt flow. Jag måste öva mer men jag kan ju inte öva mer nu för jag får så ont i fingrarna!

Ojdå.
– Det är inga problem att ta ackorden, problemet är att jag kommer emot de andra strängarna och inte trycker in tillräckligt hårt. Man måste trycka på ett precist sätt, det är skitsvårt att få till. Det är mitt problem, det är där mitt problem ligger. Jag måste bearbeta det hela mentalt också. Som det känns nu är jag jävligt tveksam till om det blir nåt komp till midsommar.

Skulle det hjälpa med en filthatt?
– Inte i det här läget.

Mitt förvärrade tillstånd

Switchbitch, min vän i etern! Tack för den här den här länken! Den beskriver, på ett ytterst pedagogiskt och levande sätt min livssituation just nu. Med ett undantag: jag skulle faktiskt vilja ha den där ALF-väckarklockan. Fan! Jag vann ju den där budgivningen på väckarklockan av märket Looping igår natt! Nån som vill ha en väckarklocka billigt? Fresh, från femtiotalet och enligt rykten fungerande? Jag säljer den för typ trettio spänn. A bargain.
Helvete. Nu måste jag bara se till att inte vinna ett par röda manchettknappar från Skultuna. Använder jag manchettknappar? Nej. Känner jag någon som använder manchettknappar? Nej. Behöver jag hjälp? Ja.

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Tradera

Har börjat engagera mig i auktioner. Har lagt alldeles för många bud på saker som jag i efterhand inte ens vill ha. Som julprydnader från sextiotalet och en svindyr termos signerad Sigvard Bernadotte (What the fuck? Sedan när blev jag borglig?). Är det jakten som är grejen? Svar ja. Jag kunde inte bry mig mindre om termosar signerade Sigvard Bernadotte egentligen. Det är bra att jag hållt mig undan Casino Cosmopol, annars hade jag spenderat bort dagskassan varje kväll. Jag är övertygad om att jag har en spelberoende-gen waiting to ta över. Hur ska man annars förklara att jag lagt nio hundra spänn på en kaffeservis? Jag dricker inte ens kaffe. My God, jag har nu sexton pågående budgivningar. Och jag vill inte ens ha en väckarklocka av märket Looping!
Dock har jag lyckats hålla mig från att bjuda på den här trots att det lockar. Alltid nåt. Hjälp mig.

Allvarligt…

Man ska inte döma frun efter hennes make, som det heter. Men allvarligt nu: klipsk, smart och allmänt härlig (snygg också) invandrartjej som inte är invandrartjej blir polare med gapig, skränig och tossig svennetjej med världens sämsta slingor i håret och kläder som för tankarna till Grynet. De sätter dit en ungdom med brottsliga tendenser, blir sams med sina fäder som de tidigare haft svårigheter med och säger repliker som “Men du, jag är stolt över dig” som bara en svensk skådespelare kan säga dem.
Que?
Jag snackar om Helena Bergströms regidebut. Allt jag egentligen kan säga om saken – om hennes totala världsfrånvända bild av Sverige är tjeeeeeeenare….

Herojunkien

Fuck! Varför är Heroes så bra! Jag går och längtar och vakar över en viss sida som en hök för att se om det lagts till ytterligare ett avsnitt som jag kan titta på. Jag vet att det sänds i USA om bara några timmar. Jag blir nervös, rastlös, otålig. Måste se mer. Måste ha en Heroes-fix snart, jag blir vansinnig.
Det här är precis anledningen till varför jag väljer att avstå från att börja kolla sporadiska 24-avsnitt och istället väntar tills sexan kommer på DVD så jag kan stänga av alla telefoner, barrikadera mig och köra ett race. Jag längtar efter Jack Bauer till oanständighetens gräns. Så mycket vill jag ha honom i mitt hem. Men jag ska stå emot.
Heroes däremot kan jag inte stå emot. Ge mig en fix! NU!

Lyckad start!

Mjukstart på filmrecenserandet, helt klart. Hoppas det håller i sig. Först Pans labyrint som är grym. Resulterade i en fyra för City och mitt livs första blurb i annonsen i DN idag. Under ett citat som inte är mitt, utan måste tillskrivas en clever redigerare (“Pantastisk!”) står CAROLINE HAINER, CITY. Känns bra.
Filmen har ännu inte lämnat mig, kommer på mig själv med att tänka på den då och då. Scener som spelas upp i huvudet och hemskheterna (filmen är GRYMT brutal, småbarn, monster och fauner till trots) bearbetas långsamt och metodiskt av mitt undermedvetna. The sign of a good film! Mina varmaste rekommendationer, verkligen.
Nästa uppdrag är Little Children, också den strålande bra. Härligt! Det här med att recensera är en piece of cake. Skoja.
Men allvarligt, här är grejen: filmer med sex offenders. Långt ifrån jazzhands, jag vet. Men visst är det så att de antingen är riktiga creeps, som i slutändan visar sig vara gudsförgätna demoner och jordens avskum. Eller så är de missförstådda, egentligen snälla bara lite störda och man ska tycka synd om dem (tänk The Woodsman).
På den punkten är Little Children riktigt uppfriskande. Utan att säga för mycket blev jag på ett märkligt sätt glad över att filmens orosmoment sexförbrytaren Ronnie visar sig vara varken det ena eller det andra. Samtidigt båda sakerna på samma gång, Är det pretentiöst att kalla det mänskligt? Nyanserat är det i alla fall, rakt in i den så kallade gråzonen.
Jag är imponerad.

Berättelsen om tjockisen och apan

Sjuk grej.

Vi behöver inte gå in på min American Idol-addiction här och nu, utan bara konstatera att det är i USA de stora nötterna finns, som en jordnötsreklam proklamerade på nittiotalet.
Och alla ställer de upp i American Idol!

Så här: två idolwannabees – Kenneth Briggs och Jonathan Jayne – ställde upp i Seattle-uttagningen. Både gjorde så fruktansvärt dåligt ifrån sig att det blev en YouTube-våg av det hela. Simon Cowell kallade Briggs för en “bush baby”, alltså en liten apa. (Han ser mer ut som en gremlin, men whatever). Jayne kom undan glåporden, blev bara tillfrågad om han snott den rundlagde jurymedlemmen Randy Jacksons byxor. Jonathan är lätt utvecklingsstörd by the way.

Men sedan börjar det roliga.

De grinar ut i pressen och och säger att Simon var elak. De säger roliga saker. Och de blir hyllade! (Eller hånade, det beror på hur man ser det.)
Men faktum kvarstår: nu åker de land och rike runt och ser deras mystiska kändisskap bara växa. Här http://www.youtube.com/watch?v=UcOn6RkML3M&mode=related&search= är storyn om de två mest osannolika kändisarna i USA just nu.

Här är de med en i talkshow (Jimmy Kimmels). Här är de med igen, eftersom de gjorde så “bra” ifrån sig. Så pass bra att Kimmel ber dem köra lite reportage från “the Bob Hope Classic celebrity golf tournament” i Palm Springs. Så nu är de reportrar. Check it out.

Och vill man skicka en personlig hälsning till tjockisen som övervann allt kan man göra det på hans personliga My Space-sida.
Själv föredrar jag honom framför hans håriga vän. Bushbabyn är alldeles för tillgjord. Tjockisen mer avslappnad. Har jag fel?

PS. Tack Alex för tipset!

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 2

Kennet Sälling har tagit andra steget mot trubadurlivet. Han har precis haft sin andra gitarrlektion någonsin.

Hur var det?
– Jag bondade lite den här gången. Åkte upp i hissen med en medmusikant. Hon frågade om min gitarr var bättre stämd nu, vi skojade lite om det. Jag snackade om att jag funderar på att köpa ett gitarrfodral för nu bär jag omkring på den i kartongen som man köpte den i. Finns en gubbe på kursen som skämtar om det hela tiden. ”Har du köpt en ny gitarr?” säger han. ”Javisst” svarar jag. Och så skrattar vi lite.

Vad gjorde ni på lektionen?
– Gick igenom nya ackord; D och A7. Mitt slag var inte så bra först men läraren visade mig. Läraren hade opererat ett finger och kunde ta ett D igen nu. Det var två månader sedan sist berättade han. De har förresten träpaneler i lektionssalen. Det tänkte jag på. Träpaneler och trägitarrer. Det är ju snyggt.

Vad spelade ni?
– Vi körde Lilla snigel. Helt plötsligt sa läraren ”Nu kör vi ett E-moll!”. Enligt boken är det inte förrän nästa gång. Var det för att vi var extra bra eller, tänker man då? Spännande. Låtvalet har ökat väldigt dramatiskt nu när vi lagt till tre ackord. En sång som hette Tom Dooley var skön. Vi kompade läraren på den medan han sjöng. Tom Dooley var det som dominerade efter Lilla Snigel.

Den är ju på engelska.
– Ja, jag måste nog gå över till det. Det verkar så.

Vad händer nu då?
– Ska åka och köpa en elektriskt stämgaffel. Det är viktigt att poängtera, vad jag förstår, att det bara är stora kedjor som gäller numera och det är synd. Förr fanns det en butik i Gamla stan som hade funnits där i hundra år men nu är det bara grossister som gäller, tydligen. Jag ska åka till en affär som heter Jam, vår lärare skojade om det och förklarade att det betydde sylt och att man spelar tillsammans och en tredje grej som jag inte kommer ihåg.

Fick du lära dig någon annat som är bra att känna till som trubadur?
– Ja, lite trivia. Förr i tiden kunde man stämma en gitarr med hjälp av telefonsignalen. Lyfte man på luren så var det ett A! Men som läraren sa, det var förr när det var Televerket. Numera så mycket nya bolag så det funkar inte längre. Standardiseringen med Televerket var bra för musikanterna.

Vad har du gjort i klädväg för att nå trubadurmålet?
– Jag har ju sytt ett par fräcka byxor som jag har med på bilden. Spelmannabyxor!

"Bad for business"

Är inte helt säker på vad “head butting” betyder men det lär ju vara nåt bra.

Döden i vitögat!

Två huvudpersoner kommer dö i sista Harryboken. Jag sätter mina stash på Snape och Harry. Jag räknar inte med en diskussion om detta. Jag vet att ni Harryfans över tolv håller er i skymundan. Jag har valt att träda fram och välkomnar andra att göra detsamma (Erik, hör du mig?).
JK som tidigare visat styrka och allt annat än sentimentalitet beträffande avrättningar av viktiga personer, skulle mycket väl kunna ta livet att lille Harry. För att slippa fejkade uppföljare och shit. Men är det så bra? Ska inte det goda segra över det onda? Är inte det grejen?
Claim to fame: jag har intervjuat lille Daniel Radcliffe som spelar Harry i filmerna. Han var your average 16-year-old, och visade mig crazy grejer har kunde göra med sin arm och med sin tunga (nej, inget sexuellt). Han kunde vrida axeln typ 180 grader, och snurra tungan på massor av konstiga sätt. Sånt uppskattar jag.
Poängen var i och för sig denna: att han sa till mig, att när de höll på att spela in senaste filmen (som kommer 31 juli) så pekade JK på “flera av grejorna i scenografin” och sa “Spar den där och den där, för ni kommer behöva använda dem i sista filmen”.
What does it all mean….?
JK är jävligt bra på marketing.