- Postad 2007-04-22
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 18
Lite tortyr har väl ingen dött av?
Jag vill berätta om Mårten Blomkvist. Han skriver filmrecensioner i DN. Vi har setts en gång. Vi såg en sen pressvisning av The Departed. Det var bara vi två i Sandrews lilla biosalong så vi hälsade. Det blir ju så.
Jag presenterade mig, det gjorde han också. Jag försökte vara artig och sa att jag också skrev för DN ibland. Jaså, sa han. Ja, jag skrev en grej om Simpsons för inte så länge sedan, sa jag. Ja, den minns jag, sa han. “Men träffade du verkligen Matt Groening?”
Ja, sa jag lite paff (Varför skulle jag inte gjort det? Det framgår ju i artikeln). “Jo, för man fick ju snarare intrycket av att hans citat var mer som från en pressrelease. Man försod ju att det inte var många minuter du fick tillbringa med honom.”
Ja, av uppenbara skäl har jag alltså numera svårt för Mårten Blomkvist.
Därför kunde jag hångarva gott utan dåligt samvete när han i april skriver en krönika i DN om 24 med anledning av intervjun med Joel Surnow i The New Yorker i februari.
Krönikan gick ut på att – gäsp – 24 är ett jättepolitiskt program. Ja, det kan man ju tycka och säga…fem år efter alla andra. Det är väl klart att det är det! Tortyr, terrorister, paranoia, arabhat…ja, allt finns där. Har någon ifrågasatt det? Någonsin? Förutom Keifer Sutherland och co då förstås men vad annars kan de säga? Det är klart att de måste kalla det för fiction. Annars är de ju ute på jävligt hal is.
Men here’s the twist: jag kan inte låta bli att tjusas. Min vän, vi kan kalla honom Per, har slutat kolla på 24 av rent politiska skäl. En gång i tiden var det en serie han följde slaviskt. Nu har han lagt ned. Han orkade inte med tortyren, människo-uppoffringarna och alla arabterrorister. Som vanliga, hederliga, vita amerikanska familjer försvarar (avsnitt 1, säsong 6) men som sedan visar sig vara backstabbers.
Men förlåt mig, jag vet att jag inte borde finnas till, men jag tycker om det. Jag älskar hela den uppblåsta patriotiska Independence Day-känslan, hela grejen med att alla agenter är både utbytbara och försumbara. Inte minst Jack vars liv CTU, utan nämnbara skrupler, byter mot lite eventuell information.
Ta det här citatet: â€Okej om det vore en utländsk medborgare, men att tortera en amerikan är oacceptabelt!â€.
Det säger President Logan i säsing 5 Han är den sämsta presidenten någonsin. En vidrig råtta. Trovärdig dessutom. Därför underbar att se på.
Tortyren är den heta potatisen. Tidspressen är viktig, det är alltid alibit. Och där funkar ju formatet på serien så bra, allt sker mot den tickande klockan. Om en bomb smäller av inom, säg, en timme, så rättfärdigar det användandet av torty enligt Jack och hans gäng. Men det är han inte ensam om att tycka. Dick Cheney har flera gånger kämpat för att få lite slappare tortyrregleringar, i synnerhet vid misstänkta terroristattacker. Hans främsta argument har varit tidsaspekten – det finns inget effektivare sätt att få fram information som man måste få fram snabbt för att förhindra en attack.
See? Så att säga vad man vill om att 24 är en äckligt högerpolitisk serie (vilket den är) och does art imitate life or does life imitate art, men faktum är att there you have it: 24s knasiga tortyrtänk är inte fiction. Vilket gör serien ännu sjukare – och därmed mer spännande – att kolla på.
Att det inte finns något fredligt sätt att pressa en misstänkt står väldigt klart i säsong fyra. Jack Bauer har fångat in en person som kan veta någonting om en planerad attack. Hans kumpaner i terroristligan med kopplingar till Mellanöstern får reda på att han blivit tillfångatagen av den hårdaste av de hårda. Hur ska de göra för att förhindra honom att läcka? De behöver inte tänka länge – de vet vilka mesar de ska ringa för att skjuta upp Jacks förhör så länge som möjligt. De ringer Amnesty.
Amnesty representeras av en flintskallig advokat som säger saker som â€Du har ingen rätt†vilket irriterar alla som sitter framför TVn och vet att om Jack bara fick sticka nålar i terroristen så skulle han kunna förhindra en kärnkraftsexplosion. Och rädda tre miljoner liv. Tortyr handlar alltid om att rädda liv i 24. Därför får man ibland också tortera andra CTU-agenter eller familjemedlemmar. När försvarsministerns son misstänks för att undanhålla information ger man honom en omgång. Detta sker med pappans totala godkännande. Det är för landets säkerhet. Och tiden är knapp.
I sexan är det Jacks egen familj (!) som sitter i tortyrstolen. Budskap: inför lagen/misstanken är vi alla lika.
Töntadvokaten från Amnesty tror visserligen på Jack när han säger att mannen sitter på viktig information. Men Jack har ingen rätt att fråga ut fången. Amnesty sätter käppar i hjulet. Det finns nämligen misstankar om att han ska ta i med hårdhandskarna. Som tv-tittare irriteras man på Amnestys metoder. Det är också meningen.
President David Palmer var visserligen helt emot att ens förhandla med terrorister. Men han gav å andra sidan Jack rätt så fria händer. När en kines måste kidnappas på den kinesiska ambassaden så sker det på order av presidenten. â€Men om jag någonsin får en fråga om min inblandning så förnekar jag alltâ€.
Om kineserna får fatt den skyldige blir det avrättning, såklart. Men Jack Bauer accepterar att även han kan komma att utsättas för tortyr eftersom även han sitter på viktig information. Rätt ska vara rätt. Och självklart blir kan torterad. Kineserna misshandlar honom i nio månader, men Jack säger inte ett ord. När Morris sedan crackar för att man borrar hål i hans axel antyder Jack att det var lite svagt gjort av honom.
Efter sex säsonger av 24 känns Cheneys vädjan för fler undantagstillfällen från antitortyrlagen som en förlängning av serien, och inte helt malplacerade. Det är, om möjligt, ännu läskigare än tortyrscenerna i 24. Och ytterligare ett skäl att kolla på 24.
Recent Comments