Ansikte mot ansikte, så att säga

Till alla som tänkt besöka Stockholm filmfestival har jag två tips. Jag ska vara moderator (mer intervjuare, men okej) på två Face2Face, alltså möten med filmens regissör, i samband med två filmvisningar.
Båda filmerna är skitbra, Expired är dessutom tävlingsfilm. Ni måste se dem. Och stödja mig. Kom!

“>Expired

Nu ljungar du ned dig!

En av årets mäktigaste dagar är Allhelgonadagen. Även om man inte är “andligt lagd” är det svårt att komma ifrån upplevelsen av mörker, en till synes oändlig sjö av tända ljus, och gravstenar i solnedgång skapar.
Åkte till Skogskyrkogården igår. Köpte gravljus, ljung och allt det där. Kändes lite halvt ovärdigt med korvstånd vid ingången men vem är jag att se ned på någon som känner för en kokt med bröd efter en tur till graven?
Gick först till Hainergraven i en lite äldre del av kyrkogården. Det var fint där. Glesare mellan ljusen, och besökarna. Det blir väl så.
Pappas del av kyrkogården, däremot, var den allra vackraste. Helt klart för att det är en av de nyare delarna, och därför full av människor och ljus. Gravstenen är på plats nu, det var första gången jag såg den. Tidigare besökare, vilka det nu kan ha varit, hade försett graven med färska rosor, en gigantisk krans, en bukett nejlikor och massor av ljung. Blomsterhavet var enormt.
Pappas grav var väldigt vacker. Whiskeyflaskan som Peter tog dit i somras är kvar. Jag tog med mig ett flöte i somras, från ett av pappas gamla fiskespön, och det satt också kvar liksom telegrafistnyckeln och pipan, som fortfarande luktar svagt av tobak, precis som pappa gjorde.
Berget av ljus och blommor var både sorgligt och vackert. Det gjorde mig först glad, och rörd. Men sedan blev jag ledsen. Det spelar ingen roll hur många blommor vi lägger dit, eller att pappas grav är den mest kärleksöverösta i längan. Han kommer ändå inte tillbaka till oss.

What YOU lookin’ at?

Jag och mina vänner gjorde en gång upp en lista på saker vi önskar skulle vilja säga till folk.
Överst låg “Men dra åt helvete”. Ingen av oss har någonsin bett någon dra åt helvete. Lite sorgligt.
Det närmaste jag kommit är ett töntigt “Fuck you” som direkt togs tillbaka. Ännu töntigare. (Det är verkligen skittöntigt att säga “Fuck you”. Jag skäms.)

Andra saker jag önskar att jag får och/eller vågar säga någon gång:

1. “Nej, jag kan inte. Jag ska till Färöarna.”
2. “Jag tycker att du är den snyggaste personen i hela rummet.”
3. “Det är inte du, det är jag. Eller förresten, det är du. Du är skitbarnslig och jag går nu. Jag orkar inte vänta på dig längre, och på att du ska sluta ta mig för given” (något sånt, jag improviserar lite här)
4. “Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar att ha dig som min vän.”
5. “Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.”

What YOU lookin' at?

Jag och mina vänner gjorde en gång upp en lista på saker vi önskar skulle vilja säga till folk.
Överst låg “Men dra åt helvete”. Ingen av oss har någonsin bett någon dra åt helvete. Lite sorgligt.
Det närmaste jag kommit är ett töntigt “Fuck you” som direkt togs tillbaka. Ännu töntigare. (Det är verkligen skittöntigt att säga “Fuck you”. Jag skäms.)

Andra saker jag önskar att jag får och/eller vågar säga någon gång:

1. “Nej, jag kan inte. Jag ska till Färöarna.”
2. “Jag tycker att du är den snyggaste personen i hela rummet.”
3. “Det är inte du, det är jag. Eller förresten, det är du. Du är skitbarnslig och jag går nu. Jag orkar inte vänta på dig längre, och på att du ska sluta ta mig för given” (något sånt, jag improviserar lite här)
4. “Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar att ha dig som min vän.”
5. “Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.”

Journalist, schmornalist

En historia tagen från levande livet.

Släktkalas i radhusförort. Medelålders rödvinsdam frågar:
“Jag hörde att du skriver lite artiklar ibland?”

Jag säger ja. Ja, det gör jag.

Medelålders rödvinsdamen säger klassikern, som bara medelålders rödvinsdamer kan säga med en sån utsökt blandning av nedvärderande och pondus: “Men kan du försörja dig på det?”

Jag säger ja.

Rödvinsdamen säger vad som i tio fall av tio alltid är rödvinsdamernas följdfråga:
“Men har du gått på journalistskolan då?”

Jag säger, som alltid att nej, det har jag inte.
Ibland lägger jag till att jag har en fil. kand för rödvinsdamer tycker alltid att det är fint med en högskoleutbildning av något slag (bara det inte är humaniora, för det gillar de inte). Jag säger att jag istället “hållit på länge” och numera “skriver för flera tidningar”.

Då säger mongotanten: “Men vaddå för tidningar? Vilka tidningar skriver du för då, om du inte ha en utbildning?”

Vad man får komma ihåg här är dels att medelålderstanterna kommer från en generation där utbildning var a och o. Det är viktigt för dem.
Dessutom är de ofta skilda och olyckliga. Och de läser sällan andra så kallade livsstilsmagasin än M, Amelia och Femina. Och jag skulle jag bli förvånad om kravet för att skriva i dem var utbildning på högre nivå än grundskolan.
I alla fall.

Jag rabblar ett par tidningar. Här brukar jag vara selektiv. Medelåldersdamer känner inte till Bon, Diego och Pause. Man får säga Stockholm City, den känner de till. Jag trycker alltid på den.

Då säger tanten, med lite tillbakalutat huvud, och perfekt överlägsenhet: “Jaja, City. Ja, de tar kanaske in outbildade journalister, förstås. Det är ju skillnad på en sådan tidning som DN, till exempel. Där tar de nog inte ta in någon utan utbildning. Det tror jag faktiskt inte. Det fiinns ju så många utbildade journalister nu som inte har något jobb.”

Än idag ångrar jag att jag inte kastade rödvinet i ansiktet på damen. Hon anklagde ju mig, mer eller mindre, för att sno jobb från de utbildade. Betyder utbildning nödvändigtvis att de kan skriva bra?

Jag kunde åtminstone påpekat “Det är lustigt, men jag har ju faktiskt skrivit för DN ett par gånger. Jag, som är outbildad.”

Men nej, jag satt bara paff och tyst. Alldeles för förbluffad för att säga någonting. Det allra, allra värsta är att hennes blick, hennes “Du är alltså inte journalist, eller hur?”-blick, fick mig att rodna som om jag hade ljugit. Och snott jobben från de utbildade.
Det, om något, hör till mina största ångerögonblick i livet. Fan ta alla medelålders rödvinsdamer och deras överlägsenhet.