Det här med kneg dårå…

Allt jag gör just nu är en del av nedräkningen till måndag då jag blir reporter på heltid (i alla fall en tid framöver).

På DN På Stan, förresten. Jag vet att jag legat lågt med just den infon.

Jag är inte nervös över arbetsuppgifterna eller hela den grejen, bara över min nya livsstil. Allt jag hånat och beundrat mina fellow arbetare för (i lika dos) kommer jag själv att utstå nu.

Gå upp tidigt.
Vara ägd och uppbunden under större delen av dagen.
Vara tittad över axeln på.

Och: inga filmer på dagtid, ingen glass i soffan medan jag uppdaterar Jazzhands, inga jobbresor till utlandet…!

Kan jag få säga att jag är nervös? Stor ändring av livsstil. Det här är för mig ungefär av samma magnitud som om jag skulle byta sexualitet. Beträffande ändring av livsstil.

Går igenom garderoben. Känner för att uppdatera. Mindre slacker mer business. Satan. Vad ska jag göra? Jag vet, jag gör det jag brukar då paniken stiger: kollar 24.

Kollar 24. Den serien kollar man inte bara, den avnjuter man. Jack Bauers adrenalin lugnar mig. Och så minns jag Rhys hashiga framträdande. Aaaaah…och där lugnar sig mitt nervösa hjärta lite grann i alla fall. Man kan alltid lita på teve i sådana här situationer.

"Vännen"

Kennet kommer över, dricker choklad, äter bulle och somnar sedan på min säng. Jag föreslår att vi ska se ett fint gammalt avsnitt av Dallas. Visst, säger han. Knappt har vinjetten börjat så snarkar han igen.

Supermänniskorna

Har samlat ihop en personlig fokusgrupp.
Inspiration: författarkollegan som gjort detsamma.

Nu har vi båda varsin fokusgrupp bestående av fyra handplockade supermänniskor som kan komma med litterär input. Vi visar dem de första fyra kapitlen i vår respektive roman och sedan får de komma med sina brutalt ärliga åsikter. Jag har handplockat mina utifrån..
… mina erfarenheter av att jobba med dem (tre stenhårda redaktörer och en reporterman)
… deras avslappnade men nyfikna inställning till det skrivna ordet (den som börjar surra om litteraturvetenskap 40 poäng, och hur roman som sådan är död åker ut)
… och deras förmåga att ge kritik.

Efter att de kommit med sina verbala knivhugg blir det fosterställning och ömkande ett tag, sedan upp på knäna och strykning av ungefär halva romanen. Börja på ny kula. Hämndlystnad och “jag ska minsann visa dem jävlarna”.
Kanske.

I vilket fall som helst…börjar jag bli nervös. Jag har dessutom nått stadiet då allt jag skrivit hittills känns värdelöst. Endimensionellt och banalt. Har bjudit över Kennet hit med löfte om varm choklad. Vad han inte vet är att jag kommer tvinga honom att läsa ett kapitel och sedan säga att jag är totalbegåvad och en lysande stjärna. Annars ryker chokladen.

En svennebanan med curry, tack!

En vecka kvar.

Ni fattar inte, jag har inte haft ett vanligt jobb på år och dagar. Jag har sommarjobbat, ja. Jag har jobbat på kontor, ja. Men bara halvtid (ah, bliss!). Heltid jobbade jag som längst i ett halvår och det var nio år sedan, minst.

Ni fattar inte. Omställningen.

Mitt senaste heltidsjobb, det där för nio år sedan, kanske ändå inte räknas. Jag sov mest. Bokstavligen. Det fanns ett vilorum på kontoret. En morgon kom jag in tidigt, vid åtta, eftersom jag hade så dåligt samvete för att jag åstadkom så lite. Jag jobbade på en timme och blev sedan trött så framåt halv tio tänkte jag att jag skulle ta mig en liten powernap…bara för att vakna lagom till lunch. Gick ut och åt dagens rätt tillsammans med de andra och låtsades att jag suttit i möte hela förmiddagen.

Hur som helst.

En vecka kvar, sedan är jag där igen. Jag är lite ivrig, lite spänd, lite sorgsen. Sovmorgnar blir ett minne blott, liksom eftermiddagsbio och spontana turer till Sickla köpkvarter av ingen anledning alls. Och att håna “arbetare” blir det inget av på ett tag. Det är kanske det jag kommer att sakna allra mest.

Ser å andra sidan fram emot att äta i personalmatsal, ha tillgång till kopiator och börja ge folk smeknamn, typ “hustlern på sälj” eller “tjockpaddan i receptionen”. Kanske. Jag bara spånar fritt nu.

En vecka kvar. Sedan dör Jazzhands as we know it. Eller “her”.