Jazzhands

I ditt (och din mammas) ansikte!


Ha!

I två år har jag väntat på det här tillfället. I två år! Idag kom det.

För ungefär två somrar sedan (kan ha varit tre till och med) så var jag på min kusins födelsedagskalas. En “vän till familjen” (deras, inte min) var där. En kvinna i “min mammas ålder”. Det är alltid dem som frågar om “jag kan försörja mig på det jag gör” och “om jag har någon utbildning”.

Den här kvinnan frågade de sakerna med en skeptisk look. Hon trodde mig inte när jag sa ja, jag kan försöja mig på det men nej, jag har inte gått JMK.

“Men vilka tidningar är det du skriver för då?” frågade hon,
Jag rabblade lite månadsmagasin och City.
“Ah”, sa hon då med ett förnöjt jävla smil. “Det är klart, i City kanske det funkar att jobba utan journalistutbildning men det skulle ju aldrig gå på en tidning som till exempel DN”.

Den här kvinnan jobbar på DN fast på den administrativa sidan. I två år har jag väntat på att få ge henne “svar på tal” eftersom jag sedan dess figurerat i DN som skribent både en och två och tio gånger.
Jag har tänkt på den stunden många gånger. Skulle vi ses hos min kusin igen? Hur skulle jag få det hela på tal igen? Skulle jag fiska i stil med “Ja, jag frilansar ju fortfarande…och det verkar funka!”

Jag har tänkt på det här oftare än jag borde erkänna.

Och så idag…

Idag var jag på DN, min arbetsplats från och med måndag, för att skaka hand med lite framtida kollegor och se på mitt skrivbord och så vidare. Vem ser jag i korridoren om inte Gnälltant Numero Uno. Ha! Mitt hjärta klappade lite snabbare och jag tänkte i racerfart – är det här rätt läge? Kommer chansen att komma igen? Känner hon igen mig?
Då haffar tanten tag i Axel (framtida boss!) som höll på att visa mig runt och frågar något jobbrelaterat. Jag tänker nu jävlar och säger “Hej, är det inte du som är XX? Du känner min mosters familj!”
Hon tar tag i min arm och säger “Ja, just det!”. Hon ler, jag tvekar men hugger ändå mot pulsådern.
“Sist vi sågs var på min kusins födelsedagskalas. Minns du? Du sa att eftersom jag inte hade någon journalistutbildning så skulle jag aldrig få jobb på DN, men nu är jag här och börjar på måndag”.

Om det kändes bra? Ja, det kan jag lova. Jag önskar bara att hon inte fintat bort med “Ja, vad kul!” utan erkänt sig besegrad. Nästa gång!

HA!

HA!

HA!

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen