Lycka är en fryntlig man som steker köttbullar!

Jag gissar att han heter Bosse. Han måste heta det.

Jag hittar honom på familjebilder. se där jag går in ibland och bläddrar. Man blir på så gott humör då. Där står Bosse och steker köttbullar och bara ser störthärlig ut.

Eller, som A påpekar: “Det som Scan och killarna lägger ner miljoner misslyckade kronor och timmar på att förmedla har han bara i sig, helt gratis.”

Allt jag vet om honom är att han bor i Västra Götaland och att bilden är från förra årets midsommar. Det svider i mig att jag inte känner Bosse och aldrig kommer att få äta hans köttbullar. Jag hade velat vara där på midsommar.

Först hade jag retat mig på lillkillen i bakgrunden. Han är antagligen uppspelt och högljudd. Och måste han STÅ på diskbänken? Men Bosse hade bara skrattat gott åt barnbarnet och gett honom en blöt pruttpuss på kinden, kanske en klapp i rumpan. Sen hade han lagt upp ett asgarv och rör om i stekpannan. “Snart blir det mat i magen!” hade han skockat glatt.

Garv på det.

Vi hade snackat bergvärme och nystekt aborre, Bosse och jag. Kanske om semester och hur man blir av med myggen. Jag hade sagt nåt i stil med “Ja, herregud, Bosse, det är inte lätt!”.

Han hade kanske mig säkert nåt. “Snäckan” eller “Snärtan” eller “Journalisten”. Kanske nån variant på det, typ “Murveln”. Det skulle jag gilla. Varför kallas jag inte för saker? Jag vill kallas för saker.

“Kom nu, Murveln! Nu är det mat!” hör jag Bosse ropa. “Kommer!” ropar jag tillbaka och känner köttbullsdoften ta över.