Folk alltså

Igår var jag på någon slags galavisning av Trubbel i paradiset. Vince Vaughn gick upp på scen och sa ungefär tio ord. Sen gick Malin Åkerman (Akerman) upp och sa hej till sin familj och “sina fans”. Hon uttalade “fans” som “fäääns”. Hon ville tacka dem, sa hon. Tacka “fääänsen”. Sen blev det film. Sen blev det buffémat.

På sådana tillställningar (jag vill inte göra sken av att jag springer på galapremiärer titt som tätt, för det gör jag inte, men det händer) så undrar jag alltid vilka de inbjudna är. I synnerhet eftersom ungefär 40% av publiken brukar bestå av unga, blonda, smala tjejer som ser ut som gemene modebloggerska. Är de modebloggerskor, tro? De är uppklädda till tänderna, ofta lätt orange i hyn och kommer i gäng. Jag har ingen aning om vilka de är men de är banne mig alltid på plats.  

10% är alltid rödnästa gubbar i kostym som inte ser ut att ha sett en film sedan Lorenzos olja. Nä förresten, de ser inte Lorenzos olja. De ser Beck och nåt med Richard Gere. Jag antar att de är businessgubbar av något slag. Affärspartners. De som håller i kulorna etc. Du brukar gilla att titta långt ned i glaset med bjudsprit, är min erfarenhet.

Låter jag bitter? Tror jag det, någon snodde nämligen min sponsdricka (nån vitamindryck som smakade riktigt illa) och jag åt en äcklig wasabinöt av misstag, som jag hittade i min sponspåse med godis. Jag har rätt att vara sur för detta.

Och för att filmen slutar med att alla blir lyckliga och glada.