Legenden är sann!

Det blir inte mycket skrivet, tyvärr, med brorsan på besök. Han vill beta av så mycket som möjligt, så dagarna är späckade. Igår slog vi nog något slags rekord med Venice, Santa Monica Pier och Beach, Century City shopping och Brentwood-utforskning på en och samma dag.
Idag kräver jag därför att vi tar det lugnt, dricker lemonad på beachen och sen ser på Wolfman. Boy, ser jag fram emot Wolfman! Det känns som om mina öron lystrar, som på en pavlovsk hund, så fort trailern kommer på tv. “Do you believe in legends?” är repliken som får mig att applådera invertes.

Venice Beach, man. Peace!

Brorsan trodde inte på mig när jag sa att Venice är smutsigt, sunkigt, marijuanadoftande och full av hippies. Nu vet han bättre.
Bevis: Snubbe som spelar Stairway to Heaven. Två snubbar som står och kollar på. En ser ut som V for Vendetta-masken. Han rör sig inte på fem låtar.
Den andra ser ut som typ Flavour Flav. Rör sig likadant.

Dagens kändis

 

Har Stakka Bo alltid en liten svart mössa på sig? De få gånger jag sett honom i livet har han haft det, och nån slags svart kofta. Och precis det hade han på sig idag när jag och brorsan såg honom på Santa Monica Pier tillsammans med en man meden stor kamera.

Paj!

Brorsan är här på besök. Han har varit i LA i 36 timmar och redan uppfyllt en hel radda önskemål vad gäller amerikansk matkonst: tacos, äppelpaj med frasigt lock, pizza, donut, grillad macka och gott kaffe.

Bra jobbat, Peter!

Har också hunnit avverka fyra shoppingsställen, provat x antal pikétröjor och bli förkyld. Det märks att han är japan numera, han är effektiv och målmedveten.

Dagens kändis

Lorenzo Lamas med liten tjej, kanske dotter, knallade ned för S Beverly Drive. Bakåtkammat hår på Lorenzo, typ axellångt. Det är allt jag kan rapportera om incidenten.

Snopet!

Men alltså, hur gick det här till? Nu har jag skrivit 250 000 tecken. Trodde boken skulle vara klar vid 300 000. Men icke, boken är inte på något sätt klar, det behövs minst 100 000 tecken till för att ro den här babyn i land.

Hur gick det här till?
Tur att man har en månad kvar i US of A.
Här är ju allt större så varför inte min debutroman också?

Hemmafest – bästa någonsin

Igår var en bra kväll. Fest i Hollywood Hills hemma hos en dokumentärfilmsregissör. Hon hade ordnat valet parking utanför sitt hus, vilket bara det är fantastiskt i sig. Kostymklädda män som rusar fram, tar emot bilnycklarna och parkerar bilen åt en.

Inne i huset fanns en bartender, enorma mängder mat samt manusförfattare, producenter och filmfolk. En tjock hipster med glasögon och cowboyskjorta berättade om en upcoming film som heter Dinner with schmucks som låter fantastisk. Paul Rudd är med. Hipstern producerar.

En drös Simpsonsförfattare kom dit. De frågade mig om jag skäms över Stieg Larsson. Det var roligt.

Dokumentärfilmerskan hade gjort en kortfilm som heter The Burrow. Den var jättefin, hon visade den och jag ska göra mitt absolut bästa för att på eget bevåg lobba in den på Stockholm filmfestival. Världen måste få ta del av den.

Pratade också med en snubbe som säljer erotiska e-books för runt åtta, tio tuss (SEK) om dagen. E-books. Utan bilder. Jag fattar inte.

Sen blev jag sjuuukt starstruck. Har man sett dokumentärfilmen Air Guitar Nation så vet man vem Bjorn Türoque är. Han är en av världens främsta luftgitarrister samt ytterst cool person, en sån som tar över ett helt rum med sin coolnes.
Grejen är att jag recenserade den filmen för City då det begav sig, jag gillade den. Jag gillade framför allt Bjorn så jag skickade honom ett äkta fanmail och vi bytte lite mail och blev vänner på Facebook. Men vi har aldrig träffats.
Men igår dök han upp.

Jag blev eld och lågor. Jag kunde knappt tala i normal samtalston. Jag sa “Du är Bjorn!” och han sa “Du är från Sverige!”.
Wooow…det var så stort. Tiden stannade. Universum höll andan.
Han var så old school cool, utan ansträngning. Hans fru var också en av de coolaste brudar jag fått äran att hälsa på. De bjöd in mig till delfinalen i luftgitarr i LA (!) men tyvärr är de i april, då är jag nog inte kvar här.

Alltså det var stort. Det var sjukt stort för mig.

Dagens kändis

Christian Slater handlade torkad, organisk timjan på Whole Foods idag. Han dök upp bakom mig, som redan stod och botaniserade bland kryddorna. Den mannen är lyft. Den. Mannen. Är. Lyft.

Ka-ching

"Here for the interview"

Träffade Stacie igår, en av mina bästa USA-vänner, från min high school-tid i Fresno. Hon var skolans stora tennis-äss. En gång hörde jag en stoner i skolan säga “You know that girl Stacie? She hits like a man, dude. Have you seen her arms? Man…“.
Hon är en sån all-American-girl, precis den sorten som Beach Boys sjunger om; kritvita tänder, stor mun, fräknar och stort, blont, lockigt hår. Hon är like lik SJP. Jag älskar henne.

Stacie jobbade extra som livvakt på beachen om somrarna. Hon är numera advokat, och gift med en annan advokat. Vi snackar minst tolv arbetstimmar 7 dagar i veckan. Visst, min bror i Japan tycker att det låter som semester säkert, men det är tufft. Men pengarna de drar in är inte nådiga.

Nu har de dock blivit föräldrar så det finns bara hälften av den varan. Deras kiddo, en söt dotter med stora ögon och lockigt hår, är knappt ett och ett halvt men står redan i kö till de daghem som erbjuds. De kostar upp emot 30 000 spänn i månaden.

I månaden.

Och man måste på en intervju för att komma in. Inte ungen, men föräldrarna. Stacie ska på en intervju å Kaylas vägnar på måndag. Hon måste prata om filosofi, hur hon ser på barns utveckling, var och hur hon ser sin dotter om några år. Hon har fått en lunta material som hon måste plugga in, för hon kommer att bli förhörd på det.

Och att lämna bort sitt barn mer än några timmar om dagen är otänkbart. Bara kommunister gör sånt.

Tjäna pengar i USA? Starta ett dagis och erbjud en plats för 20 000 i månaden. Billigast på marknaden.