Jazzhands

Saknad!

Få saker lämnar ett så stort hål av saknad som när en älskad tv-serie går i graven. Det är så definitivt, så absolut. Kände kanske Tolkien-fansen så här när delämnade biografen efter att ha sett “Kungen”? När orch-utstyrseln gjort sitt och får hängas in i garderoben igen? När ens enda hopp fick sättas till någon version av The Hobbit?
Nej, det går inte att jämföra. Plus att jag omöjligen kan veta vad ett Tolkien-fans känner, eller hur ett sådant ens fungerar. En tv-karaktär följer man så länge, man ser den växa upp och utvecklas. Man lär känna dess sidor, både bra och dåliga. Man lär sig förstå valen som görs. Man lär sig älska och förlåta.

Och jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som kan skapa ett så svårt beroende som att fastna i en tv-serie. Man blir hungrig, vill ha mer, känner sig aldrig helt komplett. Jag varken röker eller dricker men jag missbrukar tv-serier, och i synnerhet 24. Min tyngsta drog heter Jack Bauer. Jag injicerar. Jag får abstinens. Och nu ska jag lära mig att leva ett liv utan honom, Chloe och en kittlande insyn i något jag tror är verkligheten.
24 gav mig en fix varje gång. Inte bara för att det var så bra, men också för att den gav mig en adrenalinkick. Tempot och formatet. Den tickande klockan. Jacks allt tröttare ögon. Kom igen! Så nära målet!

Jag saknar Jack, saknar hans trygghet. Saknar att sätta mig in i hans frustrerande liv och dela de svåra beslut han tvingas fatta, le igenkännande åt catch phrases och höja på ögonbrynen åt återkommande karaktärer. Ett parallellt universum är vad det är.

Jag medverkar i en bok som heter 00-tal. Mitt kapitel handlar om 00-talets tv. Jag utnämner Jack Bauer till 00-talets störste tv-hjälte. Jag har skrivit spaltmetrar om 24. Och jag har ännu kvar saker att säga.

Men mest av allt känner jag saknad. Jack, var är du nu?

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen