Ibland lägger man sina egna sorger åt sidan en liten stund, och tar på sig någon annans. Det är aldrig så att man planerar det, ofta dyker den andra sorgen bara upp och kräver sin plats.
Igår såg jag Dear Zachary. Med lite tur ligger den kvar på SVTPlay ett tag till så att fler har chans att se den. Jag minns nämligen inte när jag blev så (illa) berörd av en dokumentär sist.
Varför ser man en film som får en att må dåligt, undrar en vän på Facebook, utan ironi.
Jag tror att det är för att man vill bli berörd. Och för att man inte vill känna sig ensam. Delad sorg är halv sorg, som bekant, och ens egna mörka moln drar sig undan för en liten stund när någon annan tränger sig på. I det här fallet en börda och sorg som är så enorm att filmen lämnar tittarna med en förstummad beundran för de som orkat ta sig igenom den.
Jag syftar på paret Bagby, som är de som främst lotsar filmen framåt. De förlorar sin enda son, Andrew. Han blir mördad, eller snarare avrättad, och vem som gjort det står snart mycket klart. Men frustrerande ofta kommer rättsliga lagar och procedurer i vägen för det man upplever som rättvisa. Dear Zachary visar upp detta i den fulaste, jobbigaste, äckligaste formen. Jag tror det kallas byråkrati. Eller, så kallas det bara tragedi, ren och skär.
Jag blir så berörd att jag får ont i magen, måste ta en sömntablett innan jag kan somna. Vänners FB-walls vittnar om samma upplevelser. “Jag har aldrig gråtit så mycket…”, “Det värsta jag sett” och “Jag kunde inte sova”.
Så varför ser man den då, undrar min vän uppriktigt. Varför ser man den.
Tja. Jag kanske är ute och cyklar men varför ser man Romeo & Julia när man vet att den kommer att sluta olyckligt? Varför ser man Schindler’s List, eller valfri dokumentär om andra världskriget? Man vet ju att det kommer gå åt helvete i slutet. Men någon gen inom oss vill ändå utforska människans grymhet, världens absurda orättvisa och varats olidliga lätthet. Kanske känner vi oss både mindre och större då. Små, obetydliga utan några egentliga sorger, om man jämför. Efter att min SVTPlay släckt ned och jag gick in på FB blev jag initialt äcklad av statusuppdateringar, länkar, tips om dyra köp och annat som tycktes så banalt i stunden.
Men sen känner man sig stor. Jag gick in på Dear Zacharys hemsida, skrev en hälsning i gästboken och inser att många, många fler redan skrivit sina hälsningar där. Folk kan ha empati. Folk världen över kan beröras på samma sätt, känna samhörighet, ödmjukhet och beundran – av en film och av ett par människor. Det gör mig rörd. Jag antar att det är därför jag ser filmer som denna.
- Postad 2011-02-14
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 1
Recent Comments