Jag har tappat en del av min identitet nu när löpningen haltar (pun!). När jag inte kan flyga fram på löpbandet med knutna nävar och The Clash i lurarna.
Jag saknar att svetta ned tröjan så att det blir ett stort V på ryggen. Jag saknar att gå av löpbandet och känna mig fem centimeter längre. Jag saknar att känna pulsen dunka.

Jävla häljävel, du sabbar ju allting.

Det här är ett öppet brev till dig, Hainer-kropp: jag gav dig löpningens gåva, springandets magi. Du återgäldar mig med att ge mig ont i hälsenan. Jag tycker inte att det är schysst.
Och fuck you on du gett mig “hälsporre”. Det låter ju bara för töntigt. Som bältros eller skörbjugg. Alternativt ett slags kardborreband fast för panchon. I så fall kommer jag att straffa dig genom att äta en massa fett och socker så att du blir stor och orörlig så ska vi se om du tycker det är så mycket roligare.

(Cynikern: på vilket sätt skulle det skilja sig från hur du behandlar dig kropp idag?
På det svarar jag: meh!)

Aja, kan vi bara komma överens om att det är skam på torra land och att jag älskar att vara the running kind och ni måste fortsätta att se mig så. Jag står inte ut med tanken på att ni ska se mig som den fallne löparen. Hon som inte klarade hela varvet. Tro mig, jag klarar hela varvet. Men tyvärr är det inte upp till mig. Herr hälsena har bett att få lägga sig i. Well, herr hälsena ska få träffa Herr doktor nästa vecka, då kanske han inte är så kaxig längre. Miffo.

Bara för det spontanhandlade jag ett par docs idag.

• Postad 2012-02-11
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None