Sommarsucken

Vaknar lite latent stressad idag, med en stress som är nära besläktad med iver. För jag vet att sommarens sista suck är i antågande. Brorsan är här på sällsynt Sverige-besök och jag ser honom när det dyker upp en ledig slot i hans ganska så späckade schema fullt med semlor, go-cart, rea-på-svenska-märken-shopping och köttbullar. Jag kommer att sakna honom när han reser tillbaka till Nippon. Det blir alltid så här. “Va, är det på torsdag han åker? Men det är ju bara om en vecka!”.

Har styrt upp en middag ikväll då han ska få strömming och potatismos. Mat har alltid varit en central grej i den Hainerska ömhetsbevisartraditionen. Att ge mat, göra mat, baka. Alla dessa bevis på kärlek och tillgivenhet. Mormor som sa att det måste alltid finnas mat över när man bjudit gästerna, annars har man lagat för lite. Mormor som blev ledsen om man inte tog en andra portion. Då frågade hon “Var maten inte god?” med besviken min.

Så därför blev det köttbulleberg när han kom hit och det blir strömming och potatismos ikväll. Däremellan semlor som specialbeställs på Gunnarssons och NK-bageriet (varför nöja sig med en?). Matminnen, matkärlek. Jag fyller hela kylen med mat som brorsan gillar. Det är så vi gör.

Och i helgen blir det en tur till Värmdö där vännerna fåren väntar. Årets kull, årets snälla och rara ögon, små klövar som pokar och talar om att de står där, om man skulle råka ha glömt, och gärna klappas. Jag vet, jag bara vet, att det kommer att bli sommarens sista suck. Några simtag under en sjunkande sol, smaken av sommargrillat med touch av tändvätska. Jag vet att det är sommarskymning nu, precis innan höstmorgonen. Jag har redan börjat stänga fönstret om natten för att det blir kallt.

Alltings flyktiga förgänglighet, sommarens sköra värme. Vaknar med en latent stress för snart är den över.