Första gången jag antog att jag var oälskad, helt felaktigt, var i gymnasiet.
Säkert innan också men då handlade det om en helt annan begreppsvärld. Till exempel kände jag mig ful i högstadiet men fick höra långt senare, många år senare, att det inte alls varit den allmänna uppfattningen i omklädningsrummet. Inte samma sak som oälskad. Men ändå.

I gymnasiet var gruppen, gänget, mitt allt. När jag åkte iväg på ett utbytesår (jag sköt upp det ett år till och med för att få vara med i gänget ett extra år) så skickade jag brev och presenter till dem en gång i veckan. Den här historien tilldrog sig, förstår ni, på den tiden då man ännu skickade handskrivna brev ty Internet var ännu inte var mans nödvändighet.

En gång i veckan. Adresserade till Niklas som tagit på sig att vara ambassadör för hela gruppen.

Jag fick inte alls lika många svar, knappt något alls. Tyckte jag. Och när det började lacka mot födelsedag (2 december) och jul så hade jag hunnit ånga upp en sån besvikelse från utbytesvistelsens början i augusti, och en sån sorg över alla de uteblivna breven, att jag till och med började drömma om hur jag skrek i förtvivlan på mina vänner att jag ju överöst dem med allt fint – Kool-Aid, självlysande skosnören, klistermärken – och knappt en hälsning hade jag fått tillbaka! I drömmen stod jag på flygplatsen, kom ut från planet som fört mig tillbaka till Sverige, och såg hur ingen väntade på mig där. I drömmen gick jag till skolan, längs korridorerna, och ingen vände sig om för att hälsa på mig. Men till skillnad från mitt vakna jag så var jag i drömmen ilsken och arg.

Men till födelsedagen kom hälsningarna. Fina, underbara. Och när jag kom hem fanns vännerna kvar, de hade längtat efter mig. Niklas hade läst vartenda brev högt för dem. Det handlar alltså inte, tänkte jag då faktiskt lite förvånat, om att höja kärleksribban och (för)vänta sig att de andra klarar av att nå den. Alla klarar det inte. Det betyder inte att jag älskar mer och de mindre. Inte alls. Och när Niklas firade bröllop förra året samlades vi allihop och samhörigheten finns kvar.

Hur som helst, i de allra flesta fall då jag antagit att jag varit kanske omtyckt, i alla fall någon som är helt okej, men inte älskad har visat sig helt fel i efterhand. Allra tydligast är min bästa vän som jag fattade först två, tre år senare brytt sig minst lika mycket om mig som jag om honom och ändå hade jag under hela tiden vi var tillsammans gått runt och tvivlat. Det var när ribban sänktes, då de vänskapliga kraven, formerna och smakerna ersatte kärleksförhållandets som vi verkligen hittade varandra.

Lärdomen borde därför vara att inte bry sig så jävla mycket. Om man är älskad eller inte. Man borde bara älska tillbaka, och vara nöjd och glad med det. Att få göra det.

Men så enkelt är det ju förstås inte. Kärlek föder kärlek. Och det är faktiskt svårt att älska när betalningen uteblir. Men i de allra, allra flesta fall har jag tvivlat i onödan. Men tyvärr är det inte det jag tar med mig, det är vetskapen om att ibland har jag också haft rätt.

• Postad 2013-09-02
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None