När det drar ihop sig

Jajamen, här kommer den. Reseångesten. Ska lämna Miami om två dagar och åka till den andra kusten. En relativt kort flygning på strax under sex timmar. Till ett ställe jag varit på förut många, många gånger. Men det spelar ju ingen roll, i vanlig ordning. Darrandet kickar in ändå, alltså detta är ju löjligt.
Försöker rulla med ögonen åt mig själv. Detta är ju löjligt. Tänker på terapeutens råd också om att lindringen ligger i acceptansen. Att jag får inse att detta är någonting som kommer att finnas i mig alltid, det går inte att bota. Men jag behöver inte – bör inte – agera på detta. Inte ringa folk och grina, inte be folk att trösta mig. Och allt annats om är svårt att stå emot.
Jag vet ju att detta är det sunda alternativet. Men konstigt nog är det också det svåraste.