“Pelle Svanslös-nivå”

Drömmer att mitt bokförlag tycker mitt manus är superdåligt. De säger att det är “Pelle Svanslös-nivå” på det ock illustrerar med en PowerPoint-presentation där de belyser alla dåligheter med det. För att jag verkligen ska fatta hur ruttet och uselt det hela är. Det är inte min vanliga redaktör som håller i detta, hon syns inte till, istället är det en ealk tant som heter Lola. Hon passar också på att håna mig för mitt fula författarfoto där jag, av nån anledning, har en manchesterväst på mig. En brun.
Sedan vaknar jag och tänker att detta är inte bra, det är ett dåligt omen. Och jag har inte hört från redaktören på en vecka nu, sedan jag skickade in. Vad betyder det? VAD BETYDER DET?
Jag går och gör mig en kopp te och äter flingor ur en skål stående medan jag glor på vattenkokaren. Kollar mail, ett meddelande från min snälla, rara redaktör dimper ned och jag hinner tänka “Pelle Svanslös-nivå” innan jag öppnar och möta av världens raraste peppmail där hon skriver att hon tycker min bok är bra.

Mitt undermedvetna och jag har aldrig dragit jämnt.

“Most likely to succeed”

Nu är det bara några dagar kvar i Miami Beach. Konstigt, alltid blir det så. En ocean av tid framför en och plötsligt är oceanen bakom en istället.
Om mindre än en vecka är det reunion i Fresno där jag var utbytesstudent för 20 år sedan. Class of ’95 ska träffas igen och då får man reda på vem som är nyskild, vem som lagt på sig och vem som var den egentliga “most likely to succeed”. Jag vann själv ingen utmärkelse i årsboken men fick pris på förra återträffen – den för tio år sedan – för “rest längst för att komma hit”. Jag slog snubben som numera bor i Skottland. Ha!
Jag minns förra återträffen naturligtvis. Några av klasskompisarna hade jag träffat innan under någon resa till USA. Men några såg jag för första gången sedan avslutningen. Jeff som ville bli clown, som cyklade på enhjuling till skolan och var skolans maskot fyra år i rad, hade blivit brandman istället. Carli och Justin hade gift sig direkt efter skolan, de bodde kvar i Fresno. Hade aldrig sett någon anledning av dra därifrån.
Den här gången kommer fler personer jag känner men inte sett på tjugo år. Facebook gör sånt möjligt. Jag är inte ett dugg nervös eller så, varför skulle jag, men ändå lite smått intresserad av hur de tycker jag förändrats. Intrycket man ger så här tjugo år senare. Vad har hänt med ens utstrålning och med de andras minnen? Sånt lär jag antagligen inte få reda på. Men jag tänker på det.