Jag undrar när man blir en person? Jag hittar ett gammalt foto på mig och pappa. Vi har en cool blick båda två, skulle säga att det finns ett klart släktskap tydligt i bild. Kan jag vara fyra år kanske? Visar den för A som säger att jag alltid är mig väldigt lik på bilder när jag är liten, när jag är barn. Men desto mer olik i tonåren och 20-årsåldern.
Sedan blev jag en person då kanske. I 30-årsåldern? Det verkar sent. Men det är först då som jag börjar se ut som den person, det barn, jag en gång var. Eller så är det först då man börjar slappna av, börjar acceptera och slutar att modifiera så mycket med yttre attribut och markörer?
Hur som helst, det börjar bli bokdags. Lite intervjuer, lite högläsningar och sånt. Jag står i startgroparna, en månad kvar till release. Och givetvis handlar många samtal om rötter och miljö. Ursprung. När och hur blir man den man blir. Slutar man någonsin utvecklas till sin alldeles egna person?
Och jag tror faktiskt att ingen faktor påverkat min person lika mycket som klass. Jag tror, men detta kan jag ju inte veta säkert, att det påverkar mig mer än könstillhörighet. Miljö och med den klass. Klass och med den miljö.
Självklart hade jag önskat att min pappa levde och kunde uppleva detta med mig. Men han lever inte, jag har accepterat det och drömmer inte längre om honom lika ofta och lika uppgivet. Men han finns i mig, i mitt arv och han finns i allra, allra högsta grad mellan sidorna i min bok.

• Postad 2016-03-10
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None