Jazzhands

En kväll i november

iceskating
Den här bilden hade jag uppsatt på kylskåpet i min första lägenhet. Det var en fin, bra planerad lägenhet i Högdalen. Balkong, litet fönster i badrummet och charmiga, sneda skjutskåp i köket.
Jag ansökte om socialbidrag den sommaren men fick inget. Däremot fick jag bostadsbidrag men jag fick betala tillbaka en stor del senare eftersom jag tjänade mer än vad jag beräknat. Jag tjänade 5000 kronor i månaden. Jag lånade en hundring då och då från mormor.

Hur som helst, den här bilden hängde på kylen. En romantiserad bild av spirande kärlek i någon slags dåtid. Killen som sen kom att bli min sambo kommenterade den med ett “Starkt upplyst framifrån, säkert belyst från sidan också” eller något liknande. Precis då var han i startgroparna för att bli fotograf. Vi kom att vara ihop i fyra år.

Men just då tänkte jag mest förvånat att det var ett annat sätt att se en bild. Kanske tänkte jag att det också var ett tråkigt och kliniskt sätt men jag tror inte att jag fäste vikt vid det eftersom jag var kär i honom. Jag minns att jag också blev aningen förvånad – vilket jag genast skämdes för – över att det var en arrangerad och regisserad bild. Men det hade jag ju kunnat gissa. Om jag hade velat.

Och det är ju något man erfarit vidare under åren. Att man – ofta konstaterat – inser att man ser saker på olika sätt. Att det finns olika sidor.

Som Han som gjorde mig helt knäckt när han lämnade mig genom att förskjuta ansvaret totalt på mig med ett “Jag kan aldrig ge dig det du behöver”. Vilket satte igång en helt galen spiral av självanklagelser och en bild av mig själv som krävande.
Numera tänker jag att han var rätt keff. Han gjorde slut med mig på ett av mina favoritställen efter att ha låtsashjälpt mig att lägga pussel. Så nu är både stället och sysslan att lägga pussel färgat i någon jobbig grådaskig nyans. Förstört helt enkelt.
Och sen den där ansvarsförskjutningen, vad är det för stil? Och att han sedan lät mig ringa och grina i tid och otid och därmed skänka mig en liten, liten dos hopp, tillräckligt stor för att överleva men inte gå vidare, får man väl vara schysst och tillskriva någon slags välmening hos honom.

Men ändå. Synsätt.
Man har olika, man kan också ändra.
Nu när jag är hemma igen kommer den där svinjobbiga grejen tillbaka med att jag önskar att jag inte träffar på honom på stan. Eller någon annan jobbig person för den delen.
Och sedan tänker jag att det skiter jag i. Man hälsar artigt genom att nicka och sedan går man vidare.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen