Jag försöker själv undvika att tänka så men det kommer upp titt som tätt: “Ska du gå till Farmer’s market ikväll, det är sista gången för dig på ett tag.”
“Ska vi äta på Luna ikväll, det är sista chansen.”
Såklart att han inte menar det så, och såklart det inte är sista som i sista någonsin men det känns ju. Och jag hamnar i samma tankar. “Jag kan gå nästa torsdag”.
Nej, det kan jag ju inte.
“Vad ska jag ta mig till när du inte är här?”, säger han innan vi somnar. Nu måste man komma ihåg att när jag hälsade på honom för första gången ägde han två gafflar, två knivar och två tallrikar som inte matchar. Han gjorde mest burritos till middag.
Så lever han inte idag. Inte jag heller. Och jag ser att han mår bra, är glad och skyndar sig hem från jobbet. Så känner jag med. Vi pratar om att köpa en ny soffa, en bäddsoffa så att kompisar kan komma och hälsa på.
Men avsked är aldrig lätt, även om de är temporära. Så är det för mig. Så är det. Och idag ska vi se en film som handlar om avsked och känslostyrda handlingar. Sense of an Ending. En av mina finaste böcker av en av mina topp fem författare någonsin. Borde väl vara skeptisk med Charlotte Rampling är med så jag känner mig lugn.
- Postad 2017-03-24
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Recent Comments