Jag minns en del av mina tidiga, första intryck av LA. Inte alla. Mycket har trillat bort, blivit bakgrund och ingenting man reagerar på nämnvärt.
Som när en väninna säger till en annan väninna att hon inte ska köpa en väska från Coach för att det är inget märke en fashionista respekterar. Vardag.

Som när Uber-chaffissen passar på att dra sitt CV, visa lite headshots och några stills ur filmer han varit med i. I den händelse jag som journalist vill skriva om just honom.

Som när två tjejer äter pizza ur en stor kartong på bussen.

Som när en väninna säger till mig att inte köpa skorna med rund tå som jag håller i eftersom alla modeprognoser pekar på spetsig tå. Vardag, som sagt.

Någonstans skulle jag vilja skriva om LA. Jag älskar Truman Capote och jag tycker mycket om hans reseskildringar. Han hade en tossig men också intressant idé om att skriva porträtt av städer. Han skrev litterära journalistporträtt av folk också (“A beautiful child” om Marilyn Monroe är synnerligen vackert). Men att porträttera en stad…jag vet inte om jag skulle kunna porträttera Stockholm, jag tror inte det. Men LA skulle jag kunna teckna. Jag är ju en person utifrån här, en besökare. En regelbunden, professionell observatör. Eller, som man sa på socialantropologin: En deltagande observatör.

Jag skulle skriva om ytterligheterna. Om hur det är dem som flätas ihop och bildar en stad som förvirrar, åtminstone vid första besöket. Om hur de olika kontrasterna bildar helheten, det är det som är själva grejen med LA. Och i detta blir ingenting längre konstigt. Det är just det.

• Postad 2018-01-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None