Det är inga nyheter direkt att frilanslivet går i vågor. Efter en nästan oroväckande lugn period (läs: arbetsfri) trillar jobben in. Just när en vecka på Hawaii stundar.

Jag har, liksom så många andra, börjat förtvivlas av flygandets effekter. Jag tänker också att det är hemskt att det ska vara svårt, samtidigt lätt. Jag äter typ inte kött, jag återvinner allt jag kan, jag har inga barn. Jag borde ligga på plus!

Men nej. Såklart inte. Jag flyger, grisar ned atmosfären och pajar med gaser och växthuseffekt.
Men framför allt: jag konsumerar.

Jag minns när Internet var bra för det skulle göra världen papperslös.
Men nu gör Internet att man beställer sina kläder och sin mat och får dem skickade till sig. Hemkörda av bilar, fraktade i plan.

Tankar som såklart inte är nya. Men som är behövda.

Kollar Hard Sun där jordens undergång är själva premissen för thrillermomentet i serien. (Ingen spoiler).

Sitter på caféet och beställer en kall matcha som jag får i en plastmugg med lock och plastsugrör. Jag menar vad är detta. Och vad kan jag göra?

Sluta flyga? Det vore ju en insats. Jag får mail från en dam i Fresno som jag inte känner särskilt väl och som älskar Frankrike på det sätt som bara damer i USA kan älska landet. Jag skriver att jag kommer tillbaka till USA i höst och stannar lite längre eftersom jag inte vill flyga mer än nödvändigt. Om det ens är nödvändigt.
Hon svarar att jag inte ska ha dåligt samvete för flygresor: “Flygplanen reser ju i vilket fall, även om sätena är tomma.”

Detta gjorde mig sorgsen bortom hopp. Att inte se större än så.

När jag var ung läste jag en bok som hette Hur ska vi leva av djuraktivisten och filosofen Peter Singer. Såg honom prata på universitetet, aulan var helt fullsatt. Detta var på 90-talet eller början av 2000-talet då vegetarianism fortfarande var edgy och hett.

Nu tänker jag samma tanke som bokens titel: Hur ska vi leva?
Hur ska jag minska flygande, minska mitt avtryck när halva livet finns på andra sidan jorden.

Förslag: färre resor, längre vistelser? Känns som att försöka köpslå med djävulen.

PS. Mamma Baskets har ingenting med flygresor att göra men Louie Anderson porträtterar här ganska träffsäkert hur mitt inre känner sig just nu.

• Postad 2018-01-29
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None