Where the streets have great names

Så här länge har det nog aldrig varit ett uppehåll på Jazzhands. Det känns märkligt, som att återuppta en gammal bekantskap med en kär vän. Artigt i början men värmen intakt.
Jag jobbade på redaktion i några dagar, kanske tio. Mot slutet, det vill säga närmare deadline för tidningen att gå i tryck, blev dygnen knasiga. Satt där till nio förra fredagen, glömde äta middag. På lördagen blev jag illamående och fick dra från en kompis middagsbjudning. Söndagen jobbade vi till midnatt (mycket “stoppa pressarna!!!”-känsla), sedan åkte jag hem och sov några timmar innan jag kom tillbaka måndag morgon och körde nonstop utan vila till 13.00 då allt skickades till tryck. Åkte hem och sov.

Sedan följde några dagars återhämtning varvat med förberedelse och nu är jag plötsligt i Los Angeles. Fotbollskillen skulle kommit ned i fredags och hämtat mig, eller i alla fall hängt med mig i två dagar innan vi kör upp till kuststaden, men ett dödsfall i hans familj har ruckat lite på planerna. Nu är han här i alla fall och vi ska bege oss om några timmar. Han vilar, jag är vaken. Hans hår som vanligtvis är korpsvart har fått flera grå strån. Han blev glad att se mig. Han lär sig svenska med hjälp av en app och överraskar mig gång på gång med ord han har lärt sig. Han kan räkna och jag tipsade honom om att “nolla” är en bra förolämpning på folk. Det roade honom mycket, att kalla någon för “less than one”.

Min vistelse blir inte långvarig. Men hade jag inte åkt nu hade det dröjt så länge mellan gångerna vi ses.
Dessutom är jag ivrig att komma igång med ett nytt bokprojekt, det jag skissat på under hösten och vintern i Kalifornien. Jag åt frukost med min redaktör som jag verkligen gillar och som jag tror förstår mig och vad jag vill. Hon hade såklart synpunkter på idén och det jag hittills skrivit ned. Men det är därför man har redaktörer. För att påpeka och ställa frågor om saker som kanske inte är uppenbara för författaren själv.
Nu har jag nya tankar, nya frågor och vill sätta igång med dem genast. “Är det här en familjehistoria?” frågade hon, till exempel. Jag sa nej, det är fokus på en syskonrelation bara.
Vid slutet av vårt samtal hade jag helt ändrat mig. Det är uppenbart att det är en familjeberättelse jag skriver.