Jazzhands

Me and my shadow

Jag har börjat stamma igen. Det är subtilt, händer bara ett par gånger om dagen. De enda som märkt något, eller snarare de enda som sagt något, är A och min terapeut.
Men terapeuten lägger märke till allt, som att jag har på mig ringar när jag träffar henne eftersom jag behöver någonting att sysselsätta fingrarna med. När jag inte har ringar så vrider jag på fingrarna, även detta observerade hon. Så jag gick över till ringar.
Stamningen är ingenting jag oroar mig för, enbart observerar och noterar. Eftersom jag inte alls stammar i “normala fall”. De enda gångerna jag stammat har varit i “jobbiga perioder”, det är därför jag noterar den nya stamningen. Detta är inte en jobbig period. Men det är en period där det “jobbiga” ökar eftersom insättningen av den nya medicinen kickstartar hjärnan. Ger den en kraftig spark och skriker “sätt igång att producera!” och hjärnan svarar Yes Sir och drar i spakarna och producerar på högvarv.

I natt drömde jag också en av mina absolut topp tre vanligaste drömmar: att jag tappar tänderna. En efter en faller de ut, jag fångar dem i näven. Försöker att hålla munnen still, försöker att inte prata men känner hur de lossnar, sköra som porslin.
Drömmar är ju individuella, ingen har helt och full koll på vad de ens är för någonting. Men i stort sett är psykologer världen över överens om att det handlar om en bearbetning av dagens/pågående känslor och upplevelser. Tanddrömmen är en av de vanligaste som finns. Jag söker, för skojs skull, på nätet efter “drömmer att jag tappar tänder”. Jag skriver “för skojs skull” eftersom jag inte är övertygad om att våra drömmar består av absoluta symboler. Idén om ett drömlexikon är för mig främmande.
Men tanddrömmen är så vanlig, den är till och med universell. Alltså borde den kunna ha en stark, universell symbolisk betydelse.

Jag föreställer mig att känslan Jung fick när han ringade in det kollektiva undermedvetna ligger nära den jag känner när jag drömmer en dröm som är så vedertagen. Hur kan människor – individer! – i vitt skilda länder, samhällen och kulturer drömma samma saker, använda samma symboler, tänkte han. Jag tänker samma sak när jag vaknar.
En vedertagen, universell tolkning av tanddrömmen är att den handlar om att tappa kontrollen. Men också en förlust. Men Carl Jung, den eviga optimisten, kastar också in möjligheten att det symboliserar pånyttfödelse, alltså en ny början av någonting. Det gör han jämt. Att drömma om död kan lika gärna vara ett sätt att markera någonting nytt och så vidare.

Men jag tänker att min dröm är allt det där på samma gång. Den nya medicinen ruckar ju tillfälligt på kontroll och balans. Även om jag är medveten om att detta är en kemisk process i hjärnan är det ju jobbigt i alla fall. Jag har ingen kontroll över signalsubstanserna i min hjärna.
Jag kan också se tänderna som faller ut som orden som jag stammar fram, en känsla av att förlora kontrollen också över dem. Jag märker att jag också tappar ord allt oftare, inte minns namn. Detta är ett av skälen till att jag försöker att sluta med sömntabletter, och gör det ganska abrupt.

Pånyttfödelsen? Där tror jag att Jung är optimist som vanligt. Där är jag inte ännu. Men på väg. Och på så vis är jag också optimist.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen