Min farbror och jag

Jag tyckte det var så konstigt att min farbror samlade på saker från andra världskriget. I hans lilla, lilla tvåa i Gdansk hängde modellflygplan i taket, de överbelamrade hyllor och vitrinskåp. Noggrant hopbyggda, limmade och målade. Jag tänkte “varför vill en person som upplevt ett krig omge sig med påminnelser om det kriget?”.

Just idag förstår jag lite bättre varför. För jag märker att jag gör en liknande sak själv.

Det finns några saker som mina föräldrar, och ett par vänner kanske, vet om året då jag bodde i Belfast. De vet att jag bodde i ett hus utan möbler. Jag sov på en madrass, jag fick ha med mössa och vantar på mig eftersom huset saknade varmt vatten och värme. Jag fick urinvägsinfektioner ständigt och jämt.
Huset var ute till försäljning nämligen men husmarknaden var inte direkt stark två och ett halvt år efter fredsavtalet. Det betydde å ena sidan att huset stod tomt och jag kunde bo där. Men det betydde också att jag ständigt behövde vara på min vakt, jag kunde inte låta det se ut som om det var bebott. Jag fick helt enkelt gömma min existens. Jag behövde ha plockat undan madrassen och vara ute ur huset innan åtta eller nio om det skulle bli visning. Det här var innan mobiltelefonernas tid, det fanns ingen mobil att ringa till och förvarna.

Mina föräldrar visste en del av detta men inte fulla vidden, inte som jag minns.

Däremot hände saker i det huset som de inte vet om. Jag vet inte, minns inte, om jag berättat det för någon annan heller. Jag skriver detta nu därför att nu, i vuxen ålder, har en terapeut diagnosticerat mig med PTSD. Och en stor del av det kommer från mitt år där. Inte allt, men mycket.

Det hände saker i det där huset som jag inte kan eller vill prata om. Dels för att jag inte vill, dels för att jag inte vill ha medlidande och jag vill inte ha råd om hur man hanterar saker och ting. Jag vill inte heller ha “något liknande hände mig”, för en sån reaktion riskerar att förtar känslorna jag har kring det hela. Det är som att säga “jag förstår hur du känner”.
Ingen som inte har varit med om exakt samma sak, med exakt samma komponenter och kontext kan förstå hur jag känner.
Så de sakerna som jag inte kan gå nära, och som hände i det huset, kommer jag inte ens att nämna.

Men jag kan nämna andra saker. De som jag nu, precis när jag stod och borstade tänderna för bara några minuter sedan, fick mig att känna en förståelse för min farbror som sökte sig till saker från andra världskriget, trots att det med alla mått mätt måste varit en fruktansvärd upplevelse för honom.

Belfast var med alla mått mätt en fruktansvärd upplevelse för mig. Jag var där i ett år. Här är några saker som hände mig i huset och i kvarteret. Detta alltså förutom att sova i minusgrader, att tvätta tvätt i handfatet medan ånga kommer ut ur munnen. Och förutom att koka vatten i vattenkokaren och fylla två tomma tvålitersflaskor och bära upp dem för trappen om jag skulle duscha. Förutom det. Och förutom det hemska, det som dessutom upprepades flera gånger. Förutom det så hände detta:

1. Jag klev ut och gatan var kantad av beväpnad militär. Så lång ögat kunde nå och alla med synliga vapen. En dag bara var de där.

2. Barn som kastade stenar på mig, sparkade sönder vattenposten utanför huset så att vattnet sprutade som en fontän och barn som satte eld på olika saker så att det ständigt brann någonting om inte utanför min dörr så utanför andras dörrar.

Detta är kontexten.

Jo, en sak till: jag hade en obehandlad depression. Den växte fram under året där och så fort jag kom hem igen, alltså nästan på dagen, fick jag träffa en läkare och satt på behandling. Man konstaterade då depression. Men man missade en grej då tror jag.

Nu till en sak som hände en natt:
Maskerade män (ansiktsluvor med hål för ögonen) försökte ta sig in. Jag såg dem. De var flera, tre eller ännu fler, och de började mixtra med låset och sedan försökte de ta sönder dörren. Jag känner hur jag darrar bara jag skriver detta. Det var mitt i natten, jag låg på madrassen med mössan och vantarna på.

Nej, jag kan inte skriva mer om den saken.

Alldeles nyss borstade jag tänderna. Precis innan jag borstade tänderna började jag kolla på en ny TV-serie som utspelar sig i Belfast. Den heter Bloodlands och så fort jag hörde om den, att den utspelade sig i Belfast och att IRA och “konflikten” spelade roll i handlingen ville jag se den.

Varför ville jag se den så gärna?

Jag läste Säg ingenting nyligen. En jättebra reportagebok med inslag av modern historiebeskrivning och en psykologiskt tecknad bild av hur radikalisering funkar. Den handlar om IRA och “konflikten”. Den var bra. Men varför läste jag den?

Kanske, kanske av samma anledning som farbror Jurek samlade på militärflygplan från andra världskriget. Kanske av ett konstigt, förvridet hopp om att vara en del i ett sammanhang. En del i historien. Som om det i sig är värt någonting, det är det ju inte, men det kan mildra känslan av menlöst lidande. Det finns hopp om en förklaring, någonting man missat, ungefär som det väldigt vanliga agerandet hos sexbrottsoffer att höra av sig till förövaren, det finns ett förvridet hopp om att allt var ett missförstånd, om att denne kan göra det bra igen, ställa allt tillrätta. Det är desperation i en väldigt ren form. För desperation i ren form är ologisk och irrationell och enbart styrd av överlevnadskamp.
Jag dras också till saker om Belfast och Nordirland. Men liksom farbror Jurek samlade på grejer, inte på upplevelser, så besöker jag Belfast bara på avstånd. Genom TV-serier som Bloodlands och The Fall och genom böcker som Säg ingenting. Det är skillnad. Det är som att samla på modellplan, att försöka bemästra detaljen som är modellplanens noggranna konstruering. Eller bemästra Belfast genom att studera konfliktens historia och mekanismer.

PTSD, vill jag säga, är effekten av ett trauma. Vanligast är enormt stressande upplevelser som krig men det är inte det enda som kan ge PTSD. Jag har legat lågt också med denna diagnos för jag vill inte riskera “Du har inte varit med om krig” eller “Du verkar inte som en person som har PTSD”. Nej, jag har inte varit med om krig. Lyckligtvis har jag inte varit med om krig. Jag har bott i en stad där det var krig bara två år tidigare men sak samma, det är inte det kollektiva traumat som gett mig min diagnos utan personliga upplevelser. Stor skillnad. PTSD kan man få på olika sätt. Jag har läst mycket om saken, såklart, eftersom jag tidigare aldrig tänkt tanken , enbart förknippat en sådan diagnos med krigsupplevelser.
Kanske var det också därför min initiala, första kliniska depression som behandlades som en sådan först och främst (eftersom jag var illa däran) utan att också undersöka möjlig PTSD. Jag förstår nu varför man agerade så. Depressionssymptomen var tydliga. Men i efterhand var de nog symptom som ingick i en annan diagnos, alltså PTSD.

Givetvis är jag medveten om att här finns en koppling till mina sömnproblem. Alla dessa saker hände nattetid.
Jag har ätit receptbelagda sömntabletter och lugnande i över tjugo års tid nu. Jag har till och med ätit anti-psykotiska medel och vid ett tillfälle åt jag sju olika preparat samtidigt.
Först nu, för fyra veckor sedan lade jag av och har legat och vridit oroligt på mig sedan dess. Oförmögen att, till exempel, somna med ansiktet vänt mot väggen. Jag måste ha ryggen mot väggen, jag måste ha uppsikt.

Däremot har jag aldrig, förrän möjligtvis just precis och exakt nu, förstått varför jag blir intresserad varje gång en film eller serie utspelar sig i Belfast. Jag förstår det inte helt och hållet nu heller men jag tror att jag förstår. Och jag vet inte om jag kommer att se klart Bloodlands.