Världsklass

Får man skryta?
Ja, det får man väl nu när jag gått inför att klycha till mig så gott det går inför flytten till Södermalm (vi skippar “SoFo”).
Journalister skryter en hel del så vitt jag förstår.

Jag har skrivit två skitbra grejor till nästa Pause, nämligen. Alltså verkligen skitbra. En grej om Sex & the City, och en om Batman.
Detta samtidigt som jag lyckats förvandla hela vardagsrummet till ett par lådor i hörnet. Mitt vardagsrum är borta. Kvar finns ett par lådor. Jag tycker att det är beundransvärt.

Det finns fortfarande lite fina saker som ligger på köksbordet och väntar på att bli bortskänkta. Vem vill ha:

* ett vackert videoband med Everything But the Girl-videor?
* en sliten jeansjacka från Acne, herrmodell med galen/snygg krage? Stl M?
* “Freakonomics“? Kul bok.
* ett sällskapsspel: Scrupler.
* DVD: Oliver Stones Talk Radio. Sevärd men inte klockren.
* två gamla glödlampor från femtiotalet i lustiga förpackningar?

Kom och hämta. Det finns mer. Massor.

"Kul kille"

Den här intervjun blev helt okej.

Materialism = inte bra

Jag äger för mycket.
Jag har för många grejor.
Jag har saker med fåglar på. Hur många saker med fåglar på behöver en människa egentligen?
Jag har två garderober med kläder. Är det rimligt?
Nej, naturligtvis inte.

Idag har jag gett bort två köksstolar, fyra lampor och två sopsäckar “husgeråd”.
Jag är galen.
Som ägt allt detta.
Och givmildhetens dagar är inte över heller, jag är godheten själv två veckor framöver och ger bort hur många fina saker som helst. För att slippa packa ned dem i en låda, bära dem och sedan packa upp dem igen.

Nån som behöver en väggklocka? Förutom “saker med fåglar på” är det en annan grej jag helt enkelt har för många av. Väggur.

Skänker också bort böcker. Bredvid mig ligger en fin bok med bilder som heter “Women of the Beatnik Era”, till exempel. Anyone?
Och tidningar. Boy, don’t get me started on tidningar…nån som vill frossa i Bon, amerikanska Glamour, Nylon och Lucky? Tag kontakt. Nu.

Jag blir trött bara av att skriva detta.

Den allvarsamma leken

Vissa saker är svåra att säga utan citationstecken. Antingen i luften (fingararna) eller med hjälp av tonfallet.

Nu är jag inte gift men “min man” skulle lätt vara en sån grej. Det här är “min man”.
Det här är “min äkta hälft”, “min make”, “min gubbe” …
(stryk det sista).

Jag kan heller inte säga “SoFo” utan att lägga till ” “. Inte ännu. En dag kanske det går. Men då är frågan om jag vill vara med. Den dagen jag säger “Jag bor i SoFo” utan minsta svårighet är det kanske dags att skära upp handleden.

Nu ska jag i alla fall flytta till SoFo (“SoFo”). Om två veckor. Och jag undrar, lite smått, exakt hur mycket kliché jag kommer att bli.
Frilansjournalist på Södermalm, liksom. Vad mer? Jag har två par Marc Jacobs-skor, jag köper dyrt te på Cajsa Warg och jag kör ekologiskt i kylen.
Jag känner mig lockad över att kanske dra det hela ytterligare ett par varv och köra hela klichéracet, vore inte det kul? Men vad är det som gäller, jag har ingen koll. Det är väl knappast svart polo, som var Kulturmänniskans signum förr i tiden (“förr i tiden”).
Men den är väl väck nu? Till förmån för Acne-jeans och skjorta från Whyred…eller? Norrländska? Skånska?
Jag har ingen koll, som sagt. Upplys mig.

Just det, en grej till jag inte kan säga utan ” “.
Det är “märkeskläder”.
Ett konstigt ord.

Classy!

Jag brukar beställa mjölk till maten.
Jag gillar det.
På Azrafan får jag min dryck servad i ett gigantiskt glas (jämför med Mattias ölglas) toppad med ett cocktailbär.
Jag antar att det är en bra grej…
Eller?

Tre gånger knas

Intervjuade en märklig kvinna i morse. Hon stannade upp ibland, mitt i intervjun och stirrade ned i bordet.
“Oj, förlåt mig…”
eller
“….. nej, jag kan nog inte svara på den frågan”.

Men det var inte det konstigaste.
Det var svaren som “Det är så svååååårt att leva”, “Jag vill jobba med folk som befruktar mitt projekt” och “Det finns så många stjärtar runt omkring oss”.

Hon åt tre bananer under vår intervju.
Men hon är hemskt söt. Och hon verkar mycket snäll.

Sen åt jag lunch med Bon-Anders som alltid lyckas göra mig på gott humör eftersom han själv aldrig nånsin har en anledning att inte gå omkring med händerna i fickorna, vissla och le.
Han håller på och coachar en kompis i “mediasvängen” att dejta (=ett snällare ord) yngre mediatjejer för då syns man mer. Typ unga modebloggerskor, unga tyckerskor eller unga it-girls. Hittills verkar det funka!

Vi åt på nya Zink. Servitör var en gammal lärare till mig. Vi var artiga nog att låtsas som om vi inte kände igen varandra. Ingen av oss sa nåt, men nog låg det i luften.
Lärare passar upp på elev.
Elev lämnar dricks.
Skum grej liksom.

Sen intervjuade jag en trevlig karl i grå jeans som jobbar med porslin, glas och kök på ett snofsigt varuhus. Han sa “Visste du att det finns en speciell sked som man äter grape, med till exempel? vilket gjorde mig på så himla gott humör.
Var det inte rörande sagt?
Och roligt?
Jag fnissar åt det fortfarande.
Så sött.
Så jag outade min fäbless för kök, köksinredning, köksaktiviteter och köksredskap. Vi bondade nog lite över det.

Stoppa pressarna!

Breaking news! Bill Cosby säljer sina cosbytröjor! Han tror att det finns ett intresse av dem – dessa färgglada mysplagg – och kommer autionera bort dem på EBay. Vinsten går till välgörenhet. Jag är riktigt, riktigt sugen på en av dyrgriparna faktiskt.

Nervösa nysningar

Nu är jag sådär nervös igen. Varför? Jag måste gå till botten med det här. Jag ringer A och han kollar på Aktuellt.
Jag hörde om statsbesöket på radio idag. P1 använde frasen “de politiska högdjuren”. Typiskt P1. A är lite frånvarande för att han kollar på Aktuellt. Han säger att de talar om “den politiska eliten”.
Blir jag nervös eftersom han låter frånvarande? Jag vet inte. Kanske är jag nervös för att jag har så många deadline att möta att jag faktiskt glömt bort hur många de är. En sak i taget tänker jag och tar en klunk te. En sak i taget.
Så har jag ont i huvudet också. och så nyser jag. På morgonen låter jag som en snorig sexåring. En sån som rycker en i armen och med igentäppt näsa babblar “Vet du, jag, vet du vad jag gjorde, vet du, vet du det?”
Snoriga ungar.
Idag hoppade jag dessutom in som vikarie på City. Liiiite dålig tajming med tanke på allt jag har att göra. Hela dagen gick ju åt till att vikariera, liksom. Det började med “Du får åka på presskonferens för Hej hej sommar“.
Okej.
Presskonferens är soft, tänkte jag. Man sitter och bläddrar lite i ett infoblad medan någon nervös PR-människa pratar på.
Kom till SVT och möttes av en glad pressperson som sa “City, vad bra. Här är Nic Schröder“.
Hej, hej.
Det var ingen presskonferens, det var en intervju.
Okej.
Jag gillar i och för sig sånt. Det är då man tvingas skärpa sig.
Jag gillar den killen. Nic. Han verkar ju lida av ADHD när man ser honom i rutan, men han gav ett samlat, trevligt och proffsigt intryck. Jag hade gärna hängt med honom på hans lokala pizzeria i Helsingborg, eller nåt, där han liksom är som han är mest, kan man tänka.
Han är säkert störtskön.

Så varför är jag nervös?

Gah!

Frilansarens framsida är frilansarens baksida. Veckan ser tom och öppen ut på söndagskvällen och framåt onsdagen är den fullpackad och man tvingas ringa folk och avboka fikastunder och planerade luncher.
En välbekant känsla har letat sig tillbaka in i mitt liv. Låt mig se nu…den kallas stress! Just det!

Igår fick jag rycka in akut som jourhavande journalist och göra en blixtintervju med en komiker för City. Idag blir det blixtrecension av film. Måste förresten se den i detta nu. Nu. Nu.

Men det stannar inte där. Två (2!) artiklar för Pause ska också vara klara idag, liksom lite redigering av berättelsen om mitt ruttna sommarlov för People.

I vanlig ordning kokar jag därför en kopp te och sätter mig och äter en GB Sandwich. Det finns en skitbra glasskartong som säljs i välsorterade matvaruaffärer. Den heter typ GB Favorit och innehåller 88:an, Nogger, Piggelin, PäronSplit (med gåtor på glasspinnen) och Sandwich. Alla favoriter, som namnet antyder. Även om jag hade kunnat byta ut Piggelin mot till exempel den kanske mindre läskande, men mer mättande Chokladpuck.
Glass ska inte underskattas. Vissa stunder, och vissa dagar, klaras bara genom ett intag av te och kvalitetsglass.
Idag är en sådan dag. För att jag inte ska gå under av frilansstress så krävs det ett respektabelt sortiment i frysen.

Så: nu te och glass. Resten av dagen: stress.
I morgon: fakturor och ett leende på läpparna.

En stilla stund

Låt mig för en gångs skull vara helt öppen och allvarlig.

Det är tyst i hela Kransen, jag har tänt ett snobb-doftljus som sprider dyr och välbehaglig lukt i hela lägenheten.
Det vaggar in mig i ett stillsamt på-vilosemester-tillstånd.

Det är vid såna här, tysta, lite meditativa tillfällen som känslorna kommer fram. Som råttor efter sommarmörkrets inbrott, eller katten Marius när han suttit och häckat under soffan ett bra tag. Dags att komma fram.
De där känslorna som jag oftast springer ifrån, skrattar åt, tittar lite på och sedan gömmer undan, alltså.

Det har nämligen inte gått ett år ännu sedan pappa dog.

Ibland blir jag gråtmild över till synes ingenting. Ibland blir jag orolig och nervös, av något som kan tyckas irrationellt.
Men allt utmynnar i känslan av att någonting – eller någon – man kunde falla tillbaka på, utan att ens kasta en blick bakåt först, är borta.
En trygghet är försvunnen.
Det går upp för mig lite då och då;

Att om jag faller finns ingen där som tar emot.
Hoppsan.
Jag landade visst på stengolvet. Jag tror jag bröt en arm.

Så när jag gör något som verkar, till synes, neurotiskt eller irrationellt…

(Som att få tårar i ögonen på Pet Sounds Bar för att två gamla kollegor skriker HAINER! över bordet och ler ändå ut i ögonen när de kramar mig och säger “Vad länge sen!”)
(Som att skicka ett sms till en kompis med “Jag vill att du ska veta hur fantastisk jag tycker att du är”)
(Som att börja skaka av rädsla, och övertygelse att inte duga riktigt hela vägen, när en oskyldig jämförande kommentar kommer upp i samtalet)
(Som att svälja länge och hårt och försöka, försöka, försöka men ändå inte lyckas tro att komplimangen är sann)

…så är det för att det bubblar upp känslor inom mig som jag är ganska säker på har att göra med att jag för inte alls särskilt länge sedan förlorade en stor, trygg björnpappa som alltid höll tassen ute för mig.

Han finns inte mer. Och skakningarna efter skalvet då han försvann har inte stannat helt ännu. Men snart, tror jag.