Räkmacka

Har jag det förspänt? Kanske har jag det förspänt. Artiklar skriver visserligen inte sig själva, även om jag ibland förvånas över att vissa texter jag har producerat blivit klara utan att min medverkan varit så kännbar. Det är så stress fungerar.

Räkmacka, kallade A min tillvaro. En räkmacka.

Jag jobbar ungefär så mycket jag vill. Jag skulle kunna jobba mer, men jag prioriterar dåliga videofilmer med Kennet i Högdalen, analysfika med valfri ledig kompis och lata, men intensiva stunder på soffan med te och kvalitativa inredningstidningar.
Jag prioriterar det framför mer jobb.
Men jag har ändå utrymme för ett trip till New York och en ny klänning från, säg, Acne i min vardag.

Räkmacka?

Ja, det är när jag träffar människor som har ett arbete som jag inser att jag kanske har det rätt bra just nu. Men då ska gudarna veta att jag slitit som ett djur i ett tidigare liv. Här är saker jag gjort, som jag anses ska tas i beaktning, då man diskuterar huruvida jag glider runt på en räkmacka idag eller ej. Jag vill bara, med denna lista, visa att jag anser mig ha paid my dues liksom. Kan jag inte få äta min smörgås nu? Har jag ändå inte gjort mig förtjänt av den?

1. Serverat idioter. Länge extraknäckte jag som servitris och såg min aktning för mänskligheten sjunka för varje dag. Den har inte hämtat sig.
Två snikna pensionärer kom till mig med två tomma tallrikar och deklarerade att den bakade potatisen var oätlig.
“Men var är den då?”
“Vi åt upp den, eftersom vi var hungriga. Men den var helt oätlig så vi kräver en ny”

2. Serverat snobbar. Jag extraknäckte också som servitris på en konferensvåning för några höjdare inom näringsvärlden. De drack alltid vin till maten och några kunde bli lite lagom lulliga – till lunch!
“Kan du snabba på med vinet? Kunderna hinner ju förfan gå!”

3. Sommarjobbat i receptionen/växeln på Volvo, mitt ute i ingenstans, utan luftkonditionering bland alla avgaser och 40C värme, bland mer eller mindre rasistiska/sexistiska säljare och en stillastående telefonkö till reparationsavdelningen.
“Nu står jag här på självservicemacken och kan inte använda mitt Volvokort! Vad tänker du göra åt det?”
“Jag sitter tyvärr bara i växeln och kan inte hjälpa dig med det”
“Jag vill ha ditt namn, ditt personnummer och namnet på din chef. Jag tänker göra dig, personligen, ansvarig för att jag står här och inte kan komma härifrån! Jävla Volvo! JÄVLA VOLVO!”
“Jag är hemskt ledsen men…”
“JÄVLA SLYNA!”

City-fejan!

Äntligen ny bildbyline i City! Min gamla, käcka där det ser ut som om jag är med i Big Love alternativt bär på stora höbalar, är borta. Fram för den här truliga kritiker-looken! Lite John McEnroe, enligt E.
Tiran jag hade är bortretuscherad dock.

Vänner, speciella vänner och bekanta

Har tänkt på vänner och bekanta idag. För det första tycker jag att “speciell vän” är ett fint uttryck. Nästan lika fint som “min bättre hälft” som är allra finast.
Men folk som har problem med orden/titlarna “pojkvän” och “flickvän” av en eller annan anledning borde överväga begreppet “speciell vän”.
Någon som har en särplats i ert liv.
En vän är fint, en speciell vän är något ännu lite mer.
En alldeles, alldeles speciell vän.

Träffade på glada Fienden-Max förresten. Appropå vänner, speciella vänner och bekanta. Jag har velat springa honom länge nu och har kalkylerat fram att chanserna att göra det är som störst på Götgatsbacken eftersom han huserar i området.
Jag har till och med bett om att få springa på honom.
(Bett honom om att vi ska springa på varandra alltså, inte bett till Gud.)

Jag har försökt stämma träff också men han är nog inte så pigg på sånt.

Därför var det alltså extra super att faktiskt springa på honom och dessutom på – gasp! – Götgatsbacken. Jag är inte så dum ändå. Kalkylhjärnan. Right here.

Han hade en vacker, vinröd jacka som jag ansåg vara en uppdaterad bombarjacka men han vägrade lyssna på det örat och sa att det finns bombarjackor och så finns det jackor, inga “variationer”.
Nähä.
Men han var så glad, och han skuttade liksom lite i hela sitt kroppsspråk så jag blev på gott humör själv och gick hem och frossade i Fienden-tröjor sen.

Blev därför också på fortsatt strålande humör av att återupptäcka tonfisken. Rå tonfisk. Jag har väl aldrig glömt den direkt men det är inte lika ofta man springer på den numera. Men idag gjorde jag det och mina smaklökar blev så till sig att det fick bli en tur till fiskdisken på Hemköp och bah “En stor, fet tonfiskkotlett, tack!”
Nittio kronor. Men herregud vad gott det är.

Och nu sitter liksom det goda humöret i.
Jag kommer kolla Eurovision, och störa Mattias som rapporterar från Serbien, och äta glass. Saker som hade kunnat innebära slutet på det goda humöret (= Eurovisions irriterande bidrag, Mattias “stör mig inte”-svar och glassens fetma) men icke! Det här Fiende-betingande leendet sitter i ett tag, det känner jag på mig.

Mina PR-tips till Jack

För det första är det kul med människor som fular ned sig. I synnerhet om de i vanliga fall är ganska snygga. Som John Cusack i “I huvudet på John Malkovich“.
Och som Jack Black i “Be Kind Rewind” som jag såg igår, lite för sent om sider för mitt eget bästa.

Jag vet att det är kontroversiellt att hävda att han har något. Eller är attraktiv på något sätt, eller vad man nu vill kalla det. Men Jack Black är jättebra på att vara Jack Black och det måste man beundra honom för.

Han har fulat ned sig. Han kör sin jättebaby-grej. Han spelar luftgitarr (technically bas men i alla fall), han sjunger falsettsång och han är obnoxious.
Allt det man gillar honom för. Allt man vill att han ska vara. Och – faktiskt – en del av det som gör Be Kind till en söt liten film, med lagom pajighet, som håller sig precis under gränsen till trams.

Man kan ju hoppas att Jack inte gör sig själv till en one-trick-pony och kör med sitt upphöjda ögonbryn för evigt. Jag såg precis ett You Tube-klipp av John McEnroe som vi gubbålder skäller ut en tennisdomare, på samma manér som när han var tjugo. Allt för att pleasa publiken som han tror vill se honom precis så. Fortfarande och för evigt.
Pinsamt.

Men Jack besitter ju faktiskt andra kvalitéer också, det vittnar The Holiday och Margot at the Wedding om, så därför tror jag att han kommer att klara sig från att bli en Michael Richards/John McEnroe/Leslie Nielsen/Al Pacino som gör precis och bara det förväntade.
Hans nästa drag borde bli en renodlad romantisk komedi utan manéer (lite som The Holiday) eller en Wes Anderson-film där han får spela nedtonad man. Kanske med en stor sorg. Då kommer han att gå hur långt som helst.

The Winner Takes it All

Man hävdar att jag är tävlingsmänniska.
Man hävdar att jag är jobbig.

A säger att ha nog ska “träna ikväll” och genast kontrar jag genom att promenera i två timmar.
Jag får meddelande om att någon bjudit över mig på auktionen av ett ytterst anonymt halsband från Skultuna på Tradera och genast måste jag bjuda över den jäveln. Femhundra spänn. Take this, moron.

Och i natt drömde jag att min mamma, efter en kortare vistelse “i Afrika” kom tillbaka och hävdade att hon kan prata “zulu”.
Hon hävdar det så starkt att ett företag erbjuder henne massor av pengar för att översätta några dokument, och i drömmen blir jag jättesur eftersom jag dels hävdar att hon inte alls kan prata zulu och dels att jag är en bättre översättare.
Det slutar med att jag saboterar, och i slutändan lämnar ett kaos av mänsklig besvikelse efter mig. Dock framgick det inte i drömmen huruvida min mamma faktiskt kunde prata zulu eller inte.

Det ultimata plagget

Jag har svårt med jeansjackor. Inte på andra – det är ett ypperligt plagg, kanske det förnämsta och mest allsidiga som finns.
Men av någon anledning är det svårt för mig att bära en utan att se butch ut.
(Kan tilläggas att det är likadant med väst. Och långkjol. Varför jag nu skulle vilja ha långkjol.)

Men mången gång har jag passerat Gul & Blå och tänkt “Där har de fina jeansjackor. Man skulle gå in någon dag och prova“.
I fyra månader har jag tänkt så, för att vara exakt. Och idag gick jag in.

Den första – FÖRSTA – jackan jag provar satt som en smäck. Det var liksom för lätt, jag blev skeptisk. “För liten” mumlade jag och fick en suck till svar någonstans ifrån, jag såg bara inte varifrån.
“Äh! Är den ju inte alls! Prova en större så får du se, den ska ju inte vara för stor, den tänjer ju ut sig”, säger en besvärad röst.

Inser att rösten talar till mig.

Rösten tillhör en tuff tjej i ljus jeansjacka. Hon verkar jobba där. Hon bokstavligen föser fram mig till en större spegel och säger “Du ser!” lite triumfierande, som ett “vad var det jag sa?” och tillägger att man antingen köper en jeansjacka som är lite för stor och tvättar den i sextio grader (underförstått; men då är man ju lite puckad) eller så köper man en lite för liten och tänjer ut den eftersom man inte ska tvätta den på ett år, typ.
Allt framfört med en uttråkad “men det vet väl alla”-röst.

Jag blev mycket imponerad av henne. Så där tycker jag en expedit ska vara, de ska fullkompligt tvinga en att se så bra ut som möjligt. Att handbegripligen om så behövs, få kunden att se sig själv i spegeln och inse att jackan är för stor eller för liten eller alldeles, alldeles lagom så vad är det att bråka om?

Ingenting, insåg jag glatt och halade fram mitt kreditkort. Och nu har jag glidit runt i min nya jacka och känt mig som a million dollar hela dagen. Tack!

Bingo!

Det glädjer mig att den här bilden kommer upp på Google om man söker på “monkey actor”.

Breaking news

Gick upp 6:46 och skrev klart Indy-recensionen. Bara sådär. Sedan gick jag och la mig igen och sov till 10:06.
Nu ska jag ge katten mat och skriva om Sex & the City.
varje dag är ett äventyr, gott folk.

Skrivkramp är bara ett annat ord för lathet

Jag vill verkligen inte klaga. Idag var egentligen en alldeles underbar dag.

Jag skrev klart min recension av Indiana Jones och får meddelande från City om att den bör vara ännu längre. Underbart.

Men då satte nån slags skrivkramp in. Det fanns så mycket mer att säga. Vad kan jag bäst använda använda mina extra 300 tecken till?
Parallellerna till Star Wars?
Den stora nostalgipåtryckningen filmen igenom?
Familjebilden?
Vad? Vad? Vad?
Alla val.
De gjorde mig matt, jag fick lägga med ned på soffan, helt raklång, med datorn och katten som sällskap. Båda oförmögna att hjälpa mig. Bildbevis finns.

Istället fick Kennet komma över. Vi kollade på gamla foton och både han och jag garvade så att mascaran rann när jag öppnade Pandoras ask – en serie bilder från mitt USA-besök 2000 då jag har kort hår (pga en felklippning som sen behövde “rättas till“), konstiga, sneda och svullna mongoloid-ögon och ständigt nollställt leende.
Pricken över i: en HUSTLER-tröja.
Hustler som i Larry Flynt. Hustler som i så politiskt inkorrekt som det bara går. Hustler som i Helt Fel.
Min motsvarighet till turister som köper lustiga överdimensionerade hattar när de är utomlands. Eller saronger, för att det är så bekvämt.
Helt fel.
Så otroligt fel.
Kennet hotade med att lägga ut bilderna på Facebook. Speciellt om jag bad honom om flytthjälp en gång till.

Nu är klockan snart midnatt. Jag har sett på Eurovision (vad i helvete handlade Irlands muppar om?) och druckit te. Till och med tagit en burgare. Men inte är jag något steg närmare Indy-recensionens fullkomlighet för det.
Skrivkramp.
Våra vägar korsas inte så ofta, men när det väl händer hjälper bara en timme Eurovision och en chokladkaka.
Det var i alla fall var jag trodde.
Nu är det snart midnatt, som sagt, och nu vet jag bättre.

Stoppa pressarna!

Breaking news: Indiana Jones är gammal!

Inte bara gammal gubbe, men riktigt skitgammal. Han är gråhårig, har gubbmage och filmvärldens kanske lägsta byxföring. Chinosarna sitter löst på höften sådär som på gubbar med inkontinensbesvär (alternativt post-höftoperation).
Han är gammal. Och med gammal menar jag gammal.
I var och varannan scen inser man ofrivilligt att det är en stuntman som tar smällarna/rullar ned för en backe/slåss mot jättemyror.

Vid ett tillfälle har han kostym och lustig fluga med prickar på också. Gammal mans kläder med andra ord.
Glasögon som sätts på nästippen. I akademisk miljö dessutom.
Inga illusioner där inte.
Är det så han ser ut hemma, när han och Ally McBeal pratar inköpslistor över frukost? Troligtvis. Men det hör givetvis inte hit.

Alltså, jag vill verkligen inte vara en glädjedödare men jag tycker inte att det håller. En filthatt gör liksom ingen Indiana Jones.
Anser jag.

Dags att kasta in handuken (hatten?) old man.