Min Angel-recension i City

Angel
Regi: Colin Nutley.
Med: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Johan Rabeus, Elisabeth Carlsson.

Jag har aldrig slagit någon i ansiktet. Jag har heller aldrig svept en whiskey men efter Colin Nutleys ”Angel” känner jag för att göra båda delarna.
Inte bara för att jag numera har en bild på näthinnan av Rolf Lassgård, när han likt en majestätisk tumlare förlustar sig i en thailändsk swimmingpool. Inte bara därför. Utan för att jag känner mig förolämpad.

Av Rolf Lassgårds blonderade backslick och mörkfärgade bockskägg. Och av Rikard Wolff i hästsvans och cowboyslips. Men mest av Helena Bergström i röda skinnbrallor och svart hatt.

Någon tror, på allvar, att jag ska köpa att de är ”rockmusiker”? Man försöker övertyga mig genom att droppa saker som ”showcase” och ”It’s only rock ’n roll, baby” för att jag ska förstå att de är rockmusiker. År 2008. Men det är petitesser i sammanhanget. För av allt som är så osannolikt, så överdrivet och så fruktansvärt dåligt i Angel är det storyn i sig, om den stora artisten som fejkar sin egen död för att sälja fler skivor, som är det pinsammaste.
Caroline Hainer

Två tankar om Across the Universe

1. På Pet Sounds. Nere i källaren. En trevlig farbror med Beatlesklocka.
“Nä, jag tyckte den var bra alltså. Jag tyckte om den. Det är så många unga människor nu för tiden som inte vet vilka Beatles var. Jag har varit med om de som frågat “Har Beatles gjort den där låten?”. Själv har jag ju hört de där låtarna varje dag i över trettio år, så jag kan dem ju, men ändå var det roligt att höra dem på ett nytt sätt.”

2. På filmvisning. Trevlig filmbolagskvinna.
“Det var du som recenserade Across the Universe, va? Det är så lustigt. Jag blev så förvånad. Jag tycker ju att den är jättebra och det säger jag inte bara. Jag tycker till exempel att första scenen, den när han sitter på stranden…ja, man bara ryser.”

Allvarligt. Jag har gått igenom den där filmen så många gånger i mitt huvud nu, och jag vet vad jag såg. Men nu vill jag nästan se den igen.
Jordgubbarna som faller som bomber. Allt det där. Har jag drömt det?

Två incidenter i Högdalen en onsdag i mars

1. Jag ser Högdalens stolthet Jockum Norström ta ut pengar i bankomaten på ICA. Känner stolthet i hjärtat. High Valley!
2. Jag äter banan och kastar en blick på två fyllon vid tunnelbanan. Ett av dem säger: “Det är bara apor som äter banan”.

Högdalen, som sagt. Där vilar mitt hjärta.
(Samt hos A).

Sen kommer Kalle och Mattias dit, båda med förortsbakgrund. Vi går till Hank’s Heaven för en matbit men stoppas av öllukten som slår mot oss som en vägg. Går till Engelbrekt Matsal och Nattklubb, men Kalle blir rädd av klientelet som ser ut att kunna dra kniv av ingen anledning alls så det blir pizza på Pe-Pes.
Sen Norén. Finkultur i förorten. Höst och vinter. Alldeles för lite könsord och bråk men en mycket bra pjäs med sköna skådespelare som perfekt lyckades snörpa på munnen på ett sätt som jag tidigare bara sett tillgjorda noveau riche-människor på Lidingö göra.

Två repliker som satt sig:
“Du kan dra åt HELVETE med ditt kaffe!”
och
“Du har ett vackert kranium”.

Var är min gratismat för livet?

Här
försöker jag sälja Jazzhands till högstbjudande men det går inte bra. Onsdag 19/3 kl. 11.00

Jag skyller allt på P3 eftersom de stavat mitt namn “Heiner”. Käppar i hjulet för alla som vill söka mig genom Google. De hamnar på någon tysk psykologs sida istället.

Två gånger har nån stavat det Haider i och för sig. Så illa var det ju inte den här gången.

Onsdag 19/3 kl. 11.00 P3 Populär

Då hör du mig prata med Calle Schulman om viktiga saker. Jag kommer att tycka till om grejor. Ha åsikter. Som en tyckare.

Wedding, schmedding

Tänk handlingen:

En cynisk journalist som jobbar på New York Journal med att skriva om societetsbröllop. Äktenskapet är bara en bluff, bröllop är förresten också värsta bluffen, alla bara ler fast man vet att de kommer vara skilda inom tre år, för statistiken säger det.
Han är snygg och charmig och klär bra i ljusblå skjorta utanpå t-shirt.

En godtrogen tjej som alltid ställer upp för allt och alla och som längtat efter sitt eget bröllop sedan hon var åtta år. Den eviga andrefiolen som planerar andras bröllop vare sig hon har tid eller inte.

Vad händer när de träffas, tro?
Och hur slutar filmen?

Ja, filmen heter 27 Dresses och hur den slutar kan du få reda på nästa vecka.
Men nu ska jag avslöja nåt om mig istället:
Jag vill inte vara den där cyniska personen som bah “men gissa vad som händer” för jag gillar ju romcoms och jag gillar bröllop och jag gillar att gråta på film.
Jag gillar när man vet vilka som får varann.
Jag gillar att se två personer som så uppenbarligen är ämnade för varandra öppna ögonen i nån nyckelscen, kasta sig in i en taxi och bah “Step on it!”
Jag gillar sockervadd i filmform.

Den här filmen innehåller, förutom klassiska romcom-ingredienser som “lustiga sidekicks som svär”, jobbig syster och odrägligt käck musik också en scen där “tjejen” (Katherine Heigl i det här fallet) står på en scen med en mikrofon och säger “Du hade rätt” och sedan ber om “hans” kärlek.

En scen-scen! En tal-scen! En mikrofon-scen! By Lord, det var länge sedan faktiskt. Som jag saknat det.

Jag vill inte vara cynisk.

Jag ska var ärlig, som vi alla är när vi ställs inför en romcom, och säga att herregud, tänk om det var jag.

Tänk.

Nån som riskerar allt – precis allt – och ställer sig upp och deklarerar något som på film får såna som mig att himla med ögonen.
Och sedan kysser de varann och alla applåderar.

Tänk om det vore jag.

Alla i publiken tänker så, är jag helt övertygad om. Och sedan går de hem och skriver en klatchig sågning. Det kommer ju jag också att göra. För filmen är inte bra, även om den får mig att må bra och drömma om brudklänningar.

Ungefär som i Vänner när Monica säger till Phoebe: “Jag trodde inte att du var en sån som brydde dig om bröllop…” och Phoebe svarar “Det trodde inte jag heller”. Typ.

Jag är ingen som bryr mig om bröllop. Tror jag i alla fall.
Tills varje gång jag ser en romcom. Då vill jag bara snubbla över nåns hund, se in i ett par leende ögon och ett år senare bli friad till.
Som alla som ser en romcom vill. Är jag övertygad om.

Schlagerbesvikelse

Jag satte tjugo spänn på Christer Sjögren. Det är tjugo kronor jag aldrig kommer att se igen. Trots förhandstips från dels “experterna”, dels “svenska folket” och dels Mattias som bevakat spektaklet sedan dag ett för DN, så trodde jag inte att Charlottes anonyma låt som jag inte ens kan nynna skulle vinna.
Christer är före sin tid, så är det. Folket tror att man fortfrande måste ha glitter och lösögonfrans-glamour för att vinna. Helt fel. Det är plymer och ogenerad kärlek till Europa som gäller. Men det gick ju inte fram, tydligen.
Jag och A satt besvikna med våra poängtabeller och led medan “juryn” delade ut tolva efter tolva. Nähä, tänkte vi. Skit i det då!
Jävla svenska folket.
Sedan tog A ut “Blue Hawaii” på gitarr. Som en liten tribute.

Under kniven

På begäran. En bild av mig och skönhetens pris. Det ser väl inget farligt ut, tänker du. Men det var läskigt och gjorde onte och luktade bränt när det gjordes. Sen blev ögat svullet och rött. Så jag är värd lite sympatier i alla fall, även om jag inte yrkar på högsta graden av medlidande.

Förresten får mina skönhetsdagar ligga lite på is nu. Under en och samma vecka har jag
lasrat ögat (för att förtydliga: jag har lasrat bort några vita prickar, totalt osynliga för blotta ögat, typ)
epilerat hårstrån (you wanna talk SMÄRTA? Jag pallade bara 40 min av bokade 60, sedan avbröt jag)
kört en mystisk ansiktsbehandling thaistyle (hårda nypor!)
gjort en svinryggbehandling där skönhetsdamen bah “Men alltså, vad exakt är det du upplever att du har problem med?” och eftersom min rygg tydligen såg ganska fräsch ut så fick jag en massage istället, hon hittade liksom inget att fixa till.
Då började jag tänka om.

Nu får jag lugna mig. Jag inser det. Inte för att jag gått på det där med att ett trevligt leeende är vackrare än smink.
Whatever.
Men plånboken säger ifrån och försöker få mig på bättre tankar. Kan mycket väl ha lyckats.

Fåfängan tar ut sin rätt

Jag fattar inte tatueringar. Jag har inget emot dem, folk får köra sitt tatueringsrace om de vill (känner en som har en svanktatuering som det står Bajen Forever på och inte föraktar jag henne för det) men jag fattar det inte liksom. Och det verkar som om de som väl skaffar en sedan skaffar fler. De drabbas av en tatueringsdrog.

Men jag tror att jag börjar förstå dem nu.

Jag har nämligen lagt mig under kniven (lasern i det här fallet) för första gången och jag är fast. Dr. Olivecrona med fast handslag, oljigt hår och tunga ögonlock sa att mina vita prickar (knappt synliga för blotta ögat men till förtret för mig) under ögonen skulle kunna lasras bort.
Shoot, sa jag. Ungefär.
Det kommer göra ont, sa han lite sömnigt, det kan bli ärr och jag kan inte garantera någonting. Men vi kan prova.
Ja, gör det, sa jag och la mig på en brits där åtskilliga eleganta damer tidigare under dagen fått ögonlocken lyfta, läpparna förstorade och pannorna botoxade.
Nu är det min tur, tänkte fåfängan i mig. Min tid är kommen.

Och det gjorde ont som satan, det luktade bränt kött och lasern förde ett oväsen som signalerade FARA och STICK till alla mina känselspröt i hela kroppen.

Två saker:
1. Jag har nu sår under ögat, det är rött och svullet och jag ser ut som om jag råkat ut för nåt hemskt. Jag tycker det ser lite cool ut. Är det fel att tycka det? Ja, antagligen. Igår tog vi dessutom nya bylinebilder till City. “Jaha, och Caroline har råkat ut för en frontalkrock” suckade söta fotografen Per.
Jag sa att han antingen får photoshoppa bort det hela eller låta City ha den streethårdaste recensenten nånsin på bild.
Word.

2. Jag drabbades av samma sak som jag alltså misstänker att tatueringsfans drabbas av. Jag såg framför mig hur mitt ansikte, min hud, kanske hela min kropp, skulle kunna förbättras med laser. Ont en stund, javisst, men sedan improved for life. I min yra bad jag doktor Östermalm att också lasra mitt andra öga och ett litet ärr på hakan.
Vi väntar med det andra ögat, sa han, men hakan kan vi ta…kan du peka var?
Jag pekade ut ärret.
Han sa att han såg det.
Sedan sa han att han inte såg det.
Jag la mig under en lampa. Han kunde inte se det.
Men det är här, sa jag, det är skitstort och irriterande och stör. Det måste bort!
Jag ser inget, sa han.
Här är din chans att tjäna 1250 kr, sa jag. Lasra bort det!
Jag ser det inte, sa han. Jag ser verkligen ingenting.

Och då insåg jag att detta är gränsen, detta är det som får människor som Jackie Stallone att gå från förortsmorsa som fixar till ögonbrynen till att se ut som en Barbiedocka som fått leka i micron. Och de som tatuerar in ett kinesiskt tecken på ankeln men slutar med en drake över hela ryggen.
Nu fattar jag.

Dagen då allting svartnade

Jag vet inte hur jag ska börja, jag är stum. Jag kan börja med att säga att jag aldrig slagit någon i ansiktet i hela mitt liv. Jag har heller aldrig druckit en whiskey men nu känner jag för att göra båda, efter att ha sett Colin Nutleys Angel.

Det är inte det sämsta jag sett i mitt liv. Heller inte det pinsammaste. Men i särklass det mest plågsamma. På samma plågsamma vis som jag misstänker att det skulle vara att prata blommor och bin med sina föräldrar, eller att se sin mamma släppa loss på dansgolvet. Typ.

Var ska jag börja? Jag är fortfarande i något slags chocktillstånd. Det känns som om jag sett något jag inte borde. Jag vet, i och för sig, rent konkret, att jag sett två saker jag inte borde sett:

a) Helena Bergströms nakna kropp.
b) Rolf Lassgårds bringa.

I en scen halar Roffe upp sig på kanten på en pool. Som när en tumlare kastar upp sig på ett isflak. Bringan nuddar kanten, trots att Roffe hivar sig upp med sina armar.
“Sanningen? Vem fan är intresserad av sanningen” flinar han rossligt. Det är hans replik.

Han har blonderat backslick och färgat, mörkt jazzskägg. Eftersom han är musiker. År 2008.
Rikard Wolff har hästsvans och cowboyslips. Eftersom han är musiker. År 2008.

Helena Bergström är en “stor artist” och som sådan uppträder hon i röd, midjekort skinnpaj och hatt på bakhuvudet. Eftersom hon är firad artist. År 2008.

Det skulle vara så kul att gilla Colin Nutley. Att få skriva en positiv recension. Att inte klaga på det uppenbara.

Helena grinar. Men det är Elisabeth Carlsson som står för snorandet den här gången (samt fradga). “It’s only rock ‘n roll, baby. And we like it” är en annan av Roffes repliker.

Nej, nu orkar jag inte mer. Jag måste gå till köket och värma en kopp te. Alternativt ta en Valium. Hur jag ska orka/kunna samla mig för att få ihop en recension av detta återstår att se.