Apan är tillbaka. Länge leve apan!

Apan lever!

Jag har inte sett till den på ett tag nu, men jag har saknat den. Sist var nog i den där filmen med Clint Eastwood, där han åker långtradare med en orangutang.

Jag talar om sidekickapan. Som ingrediens i en komedi är den faktiskt överträffad, i skratteffekt.
Varför har vi då inte sett till sidekicksapan på så många år?

Jag tror att det har att göra med att apor (i synnerhet chimpanser) i människokläder, punkfrisyrer eller som ger fingret anses förlegat. Det anses för mycket åttiotal, ungefär som biljakter och italienska maffiabossar.

Men det är fel. Apan som komisk relief kommer alltid att leverera. Så även nu, 2008.

Jag talar om Walk Hard: The Dewey Cox Story. Sidekickapan är visserilgen bara med i tre scener, men det är roliga scener. Och han/hon har människokläder på sig. Den som påstår att något sådant inte är skoj har inte levt.

Men Walk Hard återinför också andra komedi-ingredienser som varit utanför radarn ett bra tag. Som judeskämt, rasistskämt, drog(förhärligande)skämt och lite sexism. (En bra komedi innehåller oftast ett visst mått av sexism.)
Judd Apatows medarbetarstab av unga, judiska män (med gott öga till hasch) gör att han har ryggen fri för en viss typ av skämt. Och sexismen kan förklaras med att “det är så det är i den typen av filmer” och att det ändå är tjejen som är smart och killen dum i slutändan.

Walk Hard är dock mer än bara apskämt och judeskoj. Den är också en drift med rockbiografin. I alla fall rockpicen som följer formula 1A, där en tragisk händelse i barndomen hänger som en mörk skugga över rockidolen, som trots yttre framgångar, inte blir fri sina inre demoner/skuld och därför blir drogberoende innan han finner frid i Gud eller kärleken eller båda två. Och sedan en sansad, respekterad men bejublad comeback. Plus ett erkännande från de som inte erkänt honom förut. Typ den auktoritäre fadern.

Ja, vi har sett det en gång för mycket för att det inte ska göras parodi av det hela. Och här kommer den alltså – rockbiopicsparodin, med en sidekicksapa som efterlängtad bonus. Nästa fredag, gott folk!

En briljant idé

Tidningen Maxim kallar det för kvalificerad förhandsgissning. De har betygsatt gruppen Black Crowes nya skiva, fast de inte hört den.
De har hört en singel och satt betyget (två av fem) utifrån den.

Skitbra, tycker jag. Om det här blir socialt accepterat slipper jag genomlida fler P.S. I Love You (en etta i City), Across the Universe (etta) och Spiderwick (tvåa. Kanske etta).
Jag kan se trailern och bestämma utifrån den. Och ärligt talat, hur svårt kan det vara. Jag hade gissat på en svag trea på Rambo och en tvåa på svenska Iskariot. Precis i enlighet med vad de fick i DN idag.

På måndag ska jag se Colin Nutleys Angel för Citys räkning.
Kvalificerad förhandsgissning: tvåa.
Kvalificerade recensionsmening: “Som vanligt är det en frigjord kvinna, med Nutleys mått mätt, som står i centrum och detta manifesteras genom att hon dansar bredbent, svär och åker bakpå på motorcykel medan hon viftar en frigjord och stark hand i vinden och skriker whoouuuooo”.

Några andra kvalificerade förhandsgissningar där ute?

PS. Tack Charlotte för tipset!

Årets längsta filminlägg

Tankar om vildmarksmän i flanellskjorta – en essä

Den franska filosofen Rousseau såg på vetenskapen och tekniken som någonting negativt. Det positiva, det vill säga det rena och förstörda, fanns i naturen.
Ungefär som när Adam och Eva upptäcker kunskapens frukt. Det är efter det som allting går dåligt.
Tillbaka till naturen var Rousseaus slagord, tillbaka till vårt ursprung. Bara där kan vi hitta tillbaka till de vi egentligen är.

Denna filosofi lever kvar i vårt samhälle, främst manliga män i flanellskjorta. Att gå ut i naturen och jaga, eller bara insupa frisk luft, är ett sätt för dessa män att lämna all modern skit bakom sig och bli män igen, på sättet de var tänkta att vara det.

I filmen Into the Wild, som har premiär nästa fredag, skildrar Sean Penn en rik överklasslyngel som lämnar hela sitt bekväma liv bakom sig och liftar till Alaska för att bosätta sig mitt i vildmarken. Där filosoferar han om tillvarons förgänglighet och den materiella lyckans flyktiga tillstånd.

Kontentan av filmen är att vårt moderna samhälles desperata jakt på lycka i form av pengar och berömmelse är förljugen. Ingen kan bli lycklig i en sådan miljö.

Men om så vore fallet, skulle då inte de allra lyckligaste människorna på jorden befinna sig i skogsmiljö just nu? Framför allt, skulle inte fler människor flytta ut i skogen, inte bara Ulf Lundell?

Huvudpersonen i Into the Wild, Christopher McCandless, kommer visserligen till insikter om livet och om lyckan men dör också på kuppen. Han fryser ihjäl. För i samma stund som han förkastar det moderna samhällets sätt av leva, förkastar han också det moderna samhällets sätt att värma sig, nämligen med hjälp av elektriska element och filtar. Kompromisser är ingenting för vildmarksmän. Det är antingen naturen eller civilisationen. Och av de två vinner alltid naturen för den är naturlig.

Och det är här man ställer sig frågan, vart går egentligen gränsen mellan ”insikt” och galenskap? Och kan för mycket natur faktiskt vara direkt farligt för sinnet?

Werner Herzogs film Grizzly Man, till exempel, handlar om en man som bara är lycklig bland Alaskas grizzlybjörnar. Han ser det som sin uppgift att skydda dem från den mänsklighet han själv tillhör. Han tillbringar tretton somrar tillsammans med dem och kan mycket väl sägas bli galen på kuppen. Dessutom är det naturen, i form av en grizzly, som tar hans liv, inte civilisationens smuts och idioti. Fast vid det laget har Timothy, som grizzlymannen heter, redan visat upp klara tendenser till sinnesrubbning, bland annat i form av megalomani och förnekelse. Han tycker sig till exempel vara mer björn än människa. Detta trots att han bär bandana och använder sig av en videokamera.
Så man frågar sig, vart går egentligen gränsen mellan vanlig, hederlig naturromantik och att tappa alla spelkulorna?

Svårt att säga.

Marlon Brandos klassiska roll som Colonel Kurtz i Apocalypse Now är en annan uppvisning i vad naturen kan göra med en om man stannar där tillräckligt länge. Han, som en gång var en skärpt krigsherre, har bosatt sig i djungeln och blivit helt loco. Han har dessutom drabbats av storhetsvansinne och vägrar, liksom en grottmänniska, att komma fram ur sin håla när civilisationen i form av Martin Sheen knackar på dörren.

En annan krigsman som väljer ett tillbakadraget liv i naturen är djungelmannen John J Rambo, som idag också åter syns på bioduken. Han har vänt hela det moderna samhället ryggen, och väljer Thailands snårskog istället. Där har han det bra och ägnar inte en tanke åt saker som blodshämnd, krigets fasor eller mänsklig ondska.
Men samhället har tyvärr inte vänt Rambo ryggen och precis som Djungelbokens Mowgli förr eller senare måste återvända till människobyn måste också Rambo samla ihop en arsenal av vapen och återta kontakten med civilisationen, som han känner den.

Vad exakt är det som lockar dessa män att vända ryggen åt all form av bekvämlighet, ansvar och sociala åtaganden söka, ja vad exakt, i naturen?
Är det kanske så att det är jakten på tystnad som lockar? Vill man få tid att tänka i ett informationsöverflödigt samhälle? Men i så fall – utesluter det att man tar med sig en elektrisk filt för sin överlevnads skull, eller att man hör av sig till sina nära och kära för att tala om att man mår bra? Christopher McCandless, till exempel, glömde att höra av sig till sin oroliga familj på två år. Det ingick liksom inte i bilden av att leva skogsmulleliv.

Eller är tillbakadragandet till naturen en modern grottmansregression, en slags motreaktion på ett samhälle som förändras alldeles för snabbt. Nu har vi nått så här långt, nu orkar vi faktiskt inte längre. Antingen lämnar vi bilen på motorvägen och går bananas med hagelbössan precis som civilisationsmannen Michael Douglas gör i Falling Down, eller så knyter vi skjortan kring huvudet och marscherar ut i blåbärssnåren.

Men dessvärre så verkar det inte hjälpa oss att bli bättre människor. För visst kan man ta civilisationen till djungeln men man kan faktiskt aldrig någonsin ta djungeln till civilisationen. Det bevisades en gång för alla i filmen Crocodile Dundee där djungeln i form av den absoluta naturmannen Mick ”Crocodile” Dundee bjuds med till New York City eftersom han, som så många djungelmän, aldrig sett en stad.
Alla som kommer i hans väg lär sig någonting av honom. Som att man inte ska komplicera saker och att det goda livet kan innebära något så enkelt som att sova under bar himmel.
Men själv förblir Crocodile Dundee helt oförändrad. Han tar sig fram i New Yorks tunnelbana som om han är på en walkabout, och det går utmärkt. Folk applåderar. Han frågar en färgad limosinchaffis vilken stam han tillhör. Alla tycker Mick är charmig och oförstörd, som djungeln själv.
Han lär oss att se på oss själv med oförstörda ögon. Men själv lär han sig ingenting.
Vi har med andra ord mycket att lära av djungeln. Så nästa gång en vilsen man med flanellskjorta blickar ut mot skogen ska man kanske varken förlora hoppet eller plocka fram cynismen. Kanske kan han faktiskt lära sig något, eller ännu hellre, lära oss något. Det vill säga om han inte blir uppäten av björnar, fryser ihjäl eller förlorar förståndet innan han hinner komma tillbaka till staden och berätta om den stora, enda sanningen om naturen. Vilken hittills ingen lyckats med.
Inte ens på film.

Say whut?

"Moderna provokationer" eller "här ser ni en nöjd person"

Dags att uppdatera de moderna provokationerna.

En gång i tiden skrev jag och Fia Fjelde en artikel som hette “Moderna provokationer”. Som att inte dricka, klä sig för tunt och sånt.
Dags för en uppdatering. Jag har nämligen hittat två saker som verkar uppröra mer än någonting annat, i dagens moderna samhälle:

1. Att säga att man är nöjd.
I helgen köpte jag och AB färsk köttfärs i Söderhallarna och trillade (verb!) köttbullar. Jag köpte mörk choklad med pistage “till kvällen”.
Jag är nöjd. Med livet.
Och det är nog det mest provocerande sinnestillståndet, alla gånger. Nånsin. Man får vara många saker, men inte nöjd. Det förlorar man vänner på, tro mig.

2. Att säga att man ska till Bryssel.
Valda kommentarer:
“Vad finns det där förutom kål?”
och
“Men ååååh, bara för att du ska vara annorlunda. Åk till Barcelona istället, som vanligt folk!”

Om vi vänder på det, å andra sidan, så finns det inget som provocerar mig så mycket som:

1. Modern konst.
Och folk som ska analysera modern konst, folk som ska förstå sig på modern konst, folk som ska måla modern konst, folk som ska tycka om modern konst. Och alla konstutställningar med modern konst, förstås. Antar att modern dans också går in.

2. Diplomater.
Inte så mycket det att de sippar champagne och rub shoulders med varandras VISA-status. Inte heller så mycket för att de tycker sig känna folket och för att de kan parkera var de vill. Utan mest för att de tar sig själva, och sin mer eller mindre utvecklade megalomani, på ett så enormt allvar.
The Constant Gardener bekräftade alla mina fördomar. Inte ens det faktum att jag känner en livs levande diplomat (hej Alex) kan rucka på detta.

3. Folk som kallar mig Carro när jag precis presenterat mig som Caroline tre minuter tidigare.

4. Cornelis Wreeswijk och Kent.
Vad är grejen?

5. Fötterna på tunnelbanesätet.
Det finns två teorier.
En om att det är mitt pedantiska sinne som stör sig på mongon som lägger upp fötterna. De ruckar på ordningen, helt enkelt. De smutsar ned.
En annan är att det är så provocerande för att det är så icke-provocerande. Som en Che Guevara-tröja. Vem blir upprörd över en sån? “Shit, han har Che på tröjan. Han måste vara en sån där politisk jävel!”
Typ så.
“Shit, han lägger upp fötterna, han är en sån där värsting!”
Vad det än är så sitter jag och skakar på tunnelbanan varje gång nån slyngel kastar upp dem på sätet. Ibland säger jag till men eftersom jag är tant på så många sätt redan och verkligen inte behöver ett skäl till för att gå i pension, så byter jag säte.
Puh!

Nåt jag glömt, förresten?

Leende guldbruna ögon – igen!

Helgens City-recensioner. En tvåa till Vantage Point och en trea till Hallam Foe.
Jag gillade Hallam Foe lite, lite mer än Johan Croneman på DN gillade Hallam Foe. Han gav den en tvåa.
Jag tror att jag gav den ett extra “C” för att Jamie Bell är så söt. Han ler lite snett och blygt. Totalt oskuldsfullt. Detta trots att han varit ihop med enfant terrible Rachel Evans Wood.

Så han är knappast totalt oskuldsfull, menar jag.
Såsom leendet påskiner.
Knappast.

Skulle vara intressant att höra vad han tycker om den före detta flickvännens val av
a) ny pojkvän (Marilyn Manson) och
b) val av roll (Across the Universe).

Säckväv never goes out of style

Att bevaka Melodifestivalen verkar kul. Får SMS från M som befinner sig i Karlskrona och lyssnar. “Har just sett Nordman bränna en häxa på bål”, står det.
Fantastiskt.

Leende guldbruna ögon

Jim Sturgess. Så heter han, vår nya Tobey McGuire/Topher Grace. Han sjunger kärlekssång i Across the Universe och sedan spelar han poker i nya filmen 21 som kommer i april.

En rolig film.
Poker? När slutade hela grejen med Celebrity Poker och Ben Affleck i bakvänd keps? Var det kanske fem år sen? Tre?

Nå. Jim spelar mattenörd. Men precis som Tobey och Topher är han för söt för att vara nörd, men får ändå spela nörd. Han har en fet kompis och en ful kompis med glasögon.
Nörd.

Men sen skaffar han snygg kostym, rufsar till håret i Beatlesfrilla och tar på sig solglasögon. Då fattar man att nörden goes tuff kille.
Nörden är en high-roller.

Som när Topher blir skurk i Spindelmannen och Tobey blir Spindelmannen.

Säg hej till nya killen i gänget. Bruna hundögon, rufsigt hår, snett leende och blyg röst. Det finns alltid roller för sådana som han.
Jim Sturgess, som sagt. Den nya tuffnörden.
Minns var du läste det först.

Biografsömn

Det är trist.

Man har en och en halv timmes actionthriller framför sig, och på fem minuter hinner presidenten (William Hurt) skjutas och så exploderar en bomb och Dennis Quaid som är presidentens livvakt kisar med sina hökögon och får upp ett spår. Yes, tänker man. Yes.

Men så händer det där trista; fem minuter in i filmen säger en ledande, men inte bärande, rollfigur en grej som gör att alla som nånsin sett en actionthriller, tv-serien 24 eller en endaste film med en mullvad suckar och kan sova i en timme och tjugofem minuter.
Jahapp.

Trist.

Som när ett vapen placeras i bild väldigt tidigt, gärna lite halvt omotiverat.
Jahapp, nån kommer skjutas.
Nån som hostar. Cancer.
Nån som ser lite för länge in i nån annans ögon. Otrohet, tänker man då. (Eller kärlek)

Men dagens filmupplevelse var för trist. Det tog verkligen bara fem minuter innan ett miffo till manusförfattare levererar raden “Jag talade just med dem” och så dog den spänningen.

Jahapp. Det blir väl en tvåa då.
Vantage Point heter filmen, förresten.

Random minne från gymnasiet

Helt plötsligt kom det där minnet upp igen.

Sista året i gymnasiet. Alla tjejer i trean fick sitta längst fram i aulan där en Gudrun Sjödén-tant på eget bevåg bett att få snacka med oss om viktiga saker.
Hon hade mintgröna skipants med en midjekort, matchande kavaj. Hon satte sig på huk på scenen. Ingen bra idé.
“Vi har det inte lätt alla gånger, tjejer”, sa hon.
Och sedan ville hon berätta om sitt liv.

“Jag ville ju bli hårfrisörska. Men det var ju så mycket annat kul som lockade. Studier? Nä, tänkte jag. Fy fan vad tråkigt.
Och så reste jag utomlands istället, hade det lite kul. Och så en kväll så såg jag djupt in i ett par mörka ögon.
Ja, tre månader senare …”, sa hon och gjorde en gest som visade att hon hade en tjock mage.

“Så hårfrisörska blev jag aldrig”.

Hon gick ned till tjejerna på första raden och satte sig på huk framför dem och tittade ömt på dem länge.
Hon tog upp en hand och smekte deras kind.
“Du duger som du är gumman, glöm aldrig det”, viskade hon.
“Du är fin, och du duger.”

Jag satt inte längst fram.

Hon avslutade med “Gör inte samma misstag som jag gjorde, tjejer. Lev ert liv!”