My Lord

Idag hittade jag det basta varuhus jag varit pa. Nansin. Jag blev, som vanligt, gratfardig. Varuhuset heter MyLord och ligger vid Shinjunku, for de som har vagarna forbi Tokyo. De saljer bara tjejklader, men plaggen ar underbara och har namn som MerciBeaucoup, Baobab Tree Joy och Hysteric Glamour som ar som Japans…jag vet inte…L.O.G.G. fast for tuffa street kids.
MyLord, som antingen uttalas pa engelska eller pa japanska, typ milod, har rea efter nyaar. Jag kommer forlosas upp i tarar. Jag ska handla sweatshirts med tartbitar pa, sma skor med stickade bollar pa och sota sma kaffekoppar med ett far, vars ull stickas till en troja och som sager Why do I feel cold pa.
Gladjen vantar runt hornet.

Idag besokte Kalle och jag Ueno. Zoot var stangt men vi sag jag vet inte hur manga herrelosa kattor. Sag ocksa ett par hobos. En matade katter. Sa jag gav honom pengar till kattmat. Jag kan de japanska orden for hej, ursakta och katt sa det funkade, tror jag. Och sedan sa jag tack och hej da. Hobon bockade.

Vi besokte en skon marknad, dar man saljer farsk fisk mitt pa gatan. Och med fisk menar jag stora, hela blackfiskar, och maneter.
Bland alla fishmongers finns sma affarer som saljer klockor, leksaker och trojor. Det ar en hel del markeskopior, eller, som de sager, plagg och vaskor INSPIRERADE av andra DESIGNERS.
Jag alskar det. Kopte ett par Ray-bans for hundra spann. Eller, ett par glasogon INSPIRERADE av Ray-Ban Wayfarers.
Kalle kopte Casioklockor och en liten xylofon med Hello Kitty. Ingen av oss kopte fisk.

Vi akte till galna Shinjuku som i det narmaste ar ett shoppares galna drom, dar varuhus efter varuhus glatt stracker fram handen, leder dig in och sager at dig att aka upp till tionde vaningen och sedan jobba dig nedat. Nar du ar klar vantar nasta varuhus pa dig runt hornet. MyLord bland annat. Oh, MyLord, som jag alskar dig. Vi har bara kant varandra i ett par timmar, men jag vet att vi kommer ses igen. Jag vet att du vantar pa mig, MyLord. Och jag lovar att komma tillbaka.

Vi fick ett hett insidertips fran Peter att ga till en liten gata dar man saljer yakitori. Svart att forklara annat an att saga att det var en Bladerunner-grand utan like med sma mystiska kok, med sittplatser for hogst tio pers runt en liten disk, dar roken lag som ett fuktigt dis, och dar maten och spetten lag uppradade, redo att grillas.
Tank kanske ett tjugotal sadana bredvid varandra pa en trang liten grand, runt hornet fran all hustle and bustle. Helt tyst dar. Tomt, sanar som pa gubbar som tyst satt och at sina yakitorispett.
Det var ocksa som en scen fran Kill Bill dar Uma stiger in i en sadan liten butik och latsas vara turist. Sedan fragar hon efter Hattori Hanzo och far ga en trappa upp eller hur det nu var.

I morgon vet jag inte vad som hander bara att jag ska ha min nya Casioklocka pa armen. Ja, jag kopte ocksa en saklart. Sedan mitt Comme des Garcons-inkop har jag bestamt mig att bara bara inhemska produkter.

Tokyo Stylee

Jag gillar Japan-engelskan. Mycket som inte betyder nagonting alls kan anda ha ett visst poetiskt flow.
Som harsalongen eller frisoren Freshness Happiness Milky Way dar Peter klippte sig. Eller market Beratta om dig. Svenska tecken och ord ar populara har.
Gillar ocksa Formation of clouds seen from bottom of the lake make calmness. Det stod det pa en middagsmeny, som en liten slogan.
Det 150 meter langa Pariserhjulet vi akte igar med grym utsikt over skyskraporna hette The Giant Spinning Wheel,vilket jag tycker har en skon vintageklang. Jag kopte eb t-shirt som det star We Eat Bagels Too pa. Jag vet inte heller vad som menas riktigt. Kopte en annan ocksa som det star The Sad and the no age are my favourite bands. Jag gillar den.
Men nu ar det provisoriskt kopstopp som galler. Troligtvis ska jag pa Ueno Zoo idag istallet for att tokshoppa. De har pandor dar. Jag vill se pandor. De kommer sakert ligga och sova men i alla fall. Hur ofta far man se pandor? Jag vill se dem tugga bambu. Jag har kopt en liten pandafigur som chillar pa en badd av bambu. Tankte ha den pa skrivbordet for att paminna mig om den lilla bjornens lugna och harmoniska tillvaro. Har ocksa kopt en figur vars huvud ar en bit rostat brod.

Att bada med en handduk pa huvudet

Badhuset var det mest turistiga jag upplevt i Tokyo hittills. Och med forra besoket inraknat. Till skillnad fran vad man skulle tro ser man inte manga vastlanningar har. Man hajjar liksom till nar man ser en pa gatan. Innan idag sag jag den hogsta koncentrationen av vastlanningar, eller foreigners som man sager om man ar tokjapan, i Harajuku. Da kom de fem pa en rad fran de exklusiva kvarteren (dar jag fem minuter senare gick helt loco, blev galen och kopte en t-shirt for nastan tusen spann. Ja, men det var ju en Comme des Garcons! Det ar ett japanskt marke. Det blir ju en bra souvenir!och sa kan barnen arva den sen och kalla den vintage!).
Men pa badhuset idag hangde de, alla turister. De liksom jag knallade runt i en kimono men nuthing but underbyxor under, och kollade pa japaner som trummade, at glass med smak av gront te och spanade in leksaksaksdjur som alla hade en liten handduk fastsydd pa huvudet eftersom det ar dar man lagger handduken nar man badar traditionellt har. Ja, var ska man annars gora av den om man ar naken och allas handdukar ser likadana ut?
Fyrtio grader plus i vattnet. Ingen lek. Men det knasigaste var Dr. Fish. En liten bassang med malliknande fiskar som ater gammal dod hud. Stoppar man ned fotterna dar kommer ett helt stim och nafsar. Lika effektivt som att fotfila. Kalle och Peter gjorde det. Jag stod bara utanfor fonstret, tittade in och acklades.

Shoppingsjuka

Jag vet hur det kanns att vara en Olson twin. Jag handlar leksaker i Tokyo som vore jag fem ar och hade obegransat med pengar. Tank att vara fem ar, ha obegransat med pengar och vara i en stad som ar som ett enda stort nojesfalt och de storsta affarerna ar fulla med leksaker.
Inte dumt, kan jag lova.
Jag har blivit en Olsen twin. Ett litet barn med stora ogon och massor av pengar. Yen kanns som pesos eller monopolpengar, jag langar upp nagra tusingar och det ar bara nan hundring i svenska matt.
Men viktigast ar att jag kommit pa tva saker som gor mig helt och fullt lugn. Helt och fullt lugn. Som far tankarna som jag inte far tanka att forsvinna.
1. Aka tunnelbana i Tokyo. Alla hus i galna olika utformningar, alla neonskyltar, alla obegripliga tecken och annonser. Alla vackra japaner. Det gor mig helt och hallet lugn. Jag skulle kunna somna pa Tokyos tunnelbana.
2. Pappersaffarerna. Jag har ju alltid haft ett markligt forhallande till pappershandlare. Jag kan grata ibland, for att pappersprylarna ar sa vackra. Jag kanner pa oskrivna blad, trycker min hand mot laderinbundna anteckningsblock och varker av skonhetens smarta. Har fungerar det ungefar sa men smartan ersatts av ett lugn. Dte ar nastan religiost. Som att ga in i en kyrka. Helt plotsligt far man kanslan av att vara hemma.

Jag maste hitta fler stallen som gor mig lugn. Bubblare ar nedervaningen pa varuhuset Parco som saljer dyra och exklusiva moderna antikviteter langst in i en horna. Och kanske ocksa de gomda kvarteren i Harajuku.Inte de skraniga aven om jag gillar dem ocksa, och alla sota kids. Men de gomda, dar de inte ens pratar engelska. Dar man handlar saker som solglasogon, ol fran en husvagn med lucka, skateboards och Marc Jacobs-vaskor.
Kanske dar.

I morgon ska jag till ett badhus. Det kommer gora mig gott.

Jul i Tokyo

Sushifrossa igar pa femtionde vaningen ovanfor Shinjuku. Fantastisk utsikt. Peter drog med sig ett gang vanner. Alla sota och snalla, med valdigt varierande kunskaper i engelska. Alla kunde dock frasen nice to meet you, vilken yttrades manga ganger under kvallen. Jag fick fina presenter, blanda nnat en liten fyrkantig mugg i tra som man ska dricka sake ur. Jag blev jatteglad och kramade alla vilket inte ar helt okej alla ganger i Japan tydligen. Haha. Manga sag livradda ut, andra generade, medan en och annan kramade tillbaka.
Bedarande.
Kalle, mitt resesallskap pa ett annat plan, fastnade dock i London och fick spendera en natt dar. Bummer. Men han ar pa vag nu och jag ska mota honom vid stationen. Peter och jag har oppnat julklappar och haft tomteluva pa oss. Nog med svennighet for idag, nu ar det Harajuku som galler. Forhoppningsvis, beroende pa exakt hur trott Kalle ar. Annars varuhusen har omkring. Alltid kul att kolla in nya japanska figurer. Sag en sparbossa igar i nat slags gelematerial som mumsade i sig kronorna, det sag fascinerande ackligt ut!
God jul allihopa. Yay!

Resandets stadier

Har gått igenom följande stadier nu:
1. Förtvivlan hemma (varvat med “jag är säker på att jag glömt nåt”-stress). Också påverkad av att jag drömde att jag hade en metallplatta i ena benet, och fick halta fram. Bland annat i en slags lagerlokal där konstnärer höll till och jag råkade snoka lite för mycket och blev jagad av H som fick fast mig och skällde ut mig medan min metallplatta i benet värkte som attan.

2. Panik på tunnelbanan.
3. Ett visst sömnigt lugn på bussen till Arlanda. En man vid namn Roffe satt bredvid mig och snackade golf. Han skulle spela golf i Egypten med sin sambo. Han uttalade “resort” på ett roligt vis. Som “rizårt”.
4. Gråt på Arlanda. Dock lugnad av att prova krämer och “surfa”.

Kommande stadier:
5. Trötthet på planet. Följt av…
6. Gråt och förtvivlan på planet (“Jag är ensammast i hela världen!”)
7. Visst lugn.
8. Leende och förväntansfull ankomst till Tokyo.

Det här är jag på semester

Det här är jag.
Jag dricker slushee i Venedig.
Jag är på semester.
Så här glad blir man på semester.

Men det är alltid samma visa. Det är dagen innan jag ska resa och jag är grinfärdig och vill ringa alla jag känner “en sista gång” för jag tror att jag ska vara borta för evigt, och jag börjar tänka om det var “rätt beslut” att köpa en biljett till Tokyo och allt sånt.
Det slår aldrig fel. Dagen innan resan blir det ångest. När man väl kommer fram blir det slushee och en fånigt leende.
Men än är vi inte där, nej, vi ska pinas lite först. Dumma hjärna.
Just nu har jag skrivit en lista på fem starka anledningar till att inte ringa upp vissa personer och böla i luren och be att få säga några väl valda ord innan jag stiger på planet jag kanske eller kanske inte kommer att återvända från. “Jag vill att du ska veta att jag….”
En av anlendingarna är “Men du blir ju alltid så här dagen innan du ska resa”.
Kom igen nu: Slushee.
Måste tänka på slusheen i Venedig istället. Finns det någon moralstärkande och ryggdunkande film man kan se mot sånt här?

Kent och Frank och dom

Ett gammalt skämt som kretsen kring min kompis Erik körde med förut var att Bo Kasper skulle kunna göra en låt som heter “Jag vill att det ska funka/mellan dig och mellan mig”.

Jag vet inte, men det var roligt då i alla fall. När Bo Kaspers var stora.

Jag gillar inte Kent, men visst skulle de kunna ha en låt som hette “Du är av en annan sort”?
Leo kom precis på det under en msn-konversation med mig.

leo: får man lön på fredag?
leo: iomed julhelg?
cahai: det borde man ju få inom rimlighetens alla gränser
cahai: inte för att jag får “lön” på det viset du menar när du talar om “lön”
leo: du är av en annan sort
leo: det låter som en kentlåt
cahai: men verkligen
leo: då kommer jag vara wealthy
leo: tre innestående “påläggslöner” á typ sextusen plus en grundlön
leo: då ska white man få
cahai: du kommer ju göra nåt skitdumt och spontant som att köpa en skinnväst sen bah “jag kan göra vad fan jag vill, jag är rik!” och bah bränna skiten på champagne och räkor på finlandsfärja
leo: jamen det är ju det jag vill men jag gör inget sånt bara 100 kr här och 100 kr där
leo: funderar dock på ett par dr martens kängor
leo: för första gången testa ny mark. lämna gympapjucken bakom mig
leo: eller måste man vara nazist för såna?
cahai: nej, bara gymnasist

Mitt liv som lyxlirare

Resestress, resestress, resestress. Det är idag den infinner sig. Allt som ska göras, alla man lovat fika med, all mat i kylen man hade tänkt kalasa på i veckan (ja, det kan ses som ett litet problem men alla som sett volymen på min kyl borde kunan känna med mig).
Det är Japan som hägrar. Jag har köpt guidebok och läselektyr; Chuck Klosterman. På någons (hej, Nanci!) ihärdiga begäran. Vad mer behöver jag för att inte sitta på flygplatsen och grina som jag brukar och tänka att det är synd om mig, att planet kommer störta och jag är ensammast i världen. Allt på en gång.
Tills jag kommer fram till min destination och plötsligt tycker att allt är en dröm och jag är världens glassigaste typ som får resa till exotiska platser i tjänsten, eller bara för att jag kan medan andra måste vänta tills semestern.

(Given kommentar: “Du behöver en reality check, det är vad du behöver”. Jag besparar alla lustigkurrar där ute den kommentaren)

Brian Emo

Att inte filmskaparna gör fler emofilmer. Nu har jag varit på söder och ännu en gång tvingats ta stora kliv över grupper av emokids som sitter tillsammans på gatan. Jag tror inte att det är jag som är mossig, jag tror verkligen att de blivit flera denna vecka.
En trend som filmskapare världen över borde ta till sig.
Just nu finns det liksom bara en emoregissör; Tim Burton. Och mesta möjliga emofilmen Sweeney Todd går upp nästa år (pax för att inte gå på premiären, och trängas bland tonåringar med skärsår). Men det borde finnas fler. Det borde vara dags för en uppföljare till Interview with a Vampire. Man borde köra Edward Scissorhands i 3D. Det finns just nu en fet lucka i filmbranschen som bara väntar på att fyllas. Emokidsen gör dessutom allt i grupp så räkna med horder som skulle sega sig fram till Skandia om man bara hade vett att nischa sig.
Dock borde man också visa En familj som andra för att visa kidsen att det finns alternativ.