Trashkvot

Linnéa meddelar att nu finns det reunionavsnitt av Love is Blind på Netflix. Jag släpper allt och kollar. Inte för att jag längtat mig galen efter just Love is Blind utan för att det var länge sedan jag kollade på TV på just det viset: okomplicerat.

Jag såg iofs Vi eller aldrig på SVT som hade kunnat vara okomplicerad tittning men istället blev jobb. Jag älskar när tittning blir jobb, det finns ingenting som stimulerar mig mer. Ibland känner jag som en psykologiforskare (kanske inom behaviorism?), ibland som en detektiv på jakt efter samband när jag ser någonting eller läser någonting som får öronen att stå upp som på en hare som uppmärksammar någonting.

Hur som helst. Love is Blind. Jag har visserligen skrivit om den serien också men reunionavsnittet finns det ingenting att skriva om. Verkligen inte. Det är superproducerat, scriptat och enbart till för min personliga, avslappnande, okomplicerade njutnings skull. Ingenting jag behöver förklara, ingenting jag behöver se med en tv-kritikers ögon. Det är bara snabba kolhydrater och det är det jag saknat.

Skrivandets våndor

Precis som det fins olika stadier av sorg så finns olika stadier av skrivande. Någon har säkert skrivit om det.

När jag tänker på det så finns det nog olika stadier av glädje också, som eufori, glädje i relation till de omkring oss och slutligen den villkorliga glädjestunden där vi blir medvedna om att glädjen är tillfällig (till sin natur).

Själv har jag kommit till stadiet då allt känns uselt. Jag har passerat stadiet där jag inte kan avgöra om det är bra eller dåligt det jag skrivit, nu är jag inne i fasen där jag tröttnar bara jag öppnar dokumentet. Allt är verkligen skit. Pretentiöst, tunt och helt tomt. Varför skriva detta? Det är ju bara mitt egna fåfänga projekt. Jag har redan skrivit tre böcker, räcker inte det. Allt annat är koketteri, ett desperat försök att klänga sig fast och tro att man är relevant på något sätt.

Ja, det är ett stadium. Men det gör inte känslorna mindre äkta eller mindre påtagliga. Det känns verkligen så. Som att hela manuset är ett enda misslyckande, ett bevis på min medokra talang som förklär sig till ambition. Suck.

Det är då man lämnar manus till andra, ber om kommentarer. Men också det är vanskligt eftersom manuset känns så pass uselt så varför vill man visa det för någon? Och, av de man visar får man kommentarer och kritik. Ah, therein lies the rub.

Det enda raka är att gå och träna. Lämna hjärnan ifred. Det gjorde jag igår och det gör jag idag. Och under en stund kom jag på mig själv med att notera – och tänka – att herregud, jag andas utan ångest. Utan tryck över bröstet! Men i samma stund som jag noterade detta kom ångesttrycket tillbaka.
Som sagt, stadier av sorg, stadier av glädje.
Stadier av skrivande.

En sommardikt i all sin enkelhet

“Stephen kissed me in the spring,
Robin in the fall,
But Colin only looked at me
And never kissed at all.

Stephen’s kiss was lost in jest,
Robin’s lost in play,
But the kiss in Colin’s eyes
Haunts me night and day.”
― Sara Teasdale

Hero’s journey

Jag är i den där fasen nu där jag är helt och hållet osäker på om det jag skriver är bra eller dåligt. Jag kan inte avgöra. Jag kan verkligen inte se.
En vanlig fas, jag känner igen den och har varit i den förut. Om man följer “Hero’s journey” så är jag på första setback, en plötslig ovilja att fullfölja min utmaning.

Jag får hjälp från oväntat håll, också precis enligt “Hjältens resa”.

Ett är från ett nyhetsbrev jag prenumererar på. E. Jean Carroll är en av mina favoriter bland frågespaltsdamerna, hon svarade på frågor i amerikanska ELLE i jättemånga år till hon fick sparken, vilket hon själv tror har att göra med att hon gick ut officiellt med att ha blivit sexuellt antastad av Trump.
Nu har hon i alla fall ett nyhetsbrev där hon fortsätter att svara på läsarnas frågor. Frågan som kom idag var lika delar rolig som irriterande, en ung kvinna skriver att hon är författare. Hon har inte gett ut någonting ännu men hon är författare, i det att hon vet att hon skulle kunna skriva, att hon känner sig som en författare och att hon är orolig för att när hon släpper sin första bok och är gäst i Colbert och får supermycket pengar så kommer hon inte längre att kunna vara tillsammans med sin make som är en simpel arbetande man utan författarambitioner.

Hon får, som alltid, ett bra svar som denna gång går ut på att:
1) hon måste skriva någon goddam bok om hon ska fortsätta svassar runt och leka författare
2) att publicera en bok betyder i 99.9% av fallen ingenting mer än en liten fjäder i en persons hatt. Stephen King, en av få mångbästsäljare, ligger inte ens överst på listan över mest framgångsrika författare utan på plats 21 (Shakespeare toppar…som en trevlig liten benchmark att mäta sig mot).

Jag hade gärna lagt till en grej. Det är att författande, eller författarskap eller vad man nu vill kalla det, är ett hantverk. Det mest romantiska i “Shakespeare in Love” är illusionen om den gudomliga inspirationen. Den som får författaren att ropa “nu har jag det!” och sedan springa ned och skriva en hel roman på ett dygn. Lite som i “Little Women” också. Man sitter på en vind och skriver klart allt på ett dygn eller två medan någon hämtar koppar med te.
Det är helt enkelt ett jobb. Ett jävla jobb som tar tid och en himla massa tvivel och strykande.

Och just nu är jag själv inne i detta jobb, jag vågar inte ens läsa det jag skrev igår för jag stryker bara allt. Allt är skit. Allt är superdåligt och vad kan jag över huvud taget skriva som ingen redan skrivit, dessutom bättre än mig.

Min andra hjälp kommer från en av mina topp fem favoritförfattare (jag är inte ensam om detta): Julian Barnes. Han skriver tyvärr så vansinnigt bra att jag inte vill skriva en rad när jag läser honom. Om jag så bara läser en kolumn eller krönika. Han är liksom alltid för bra.
Men också han har tvivel när han skriver. Jag hittar en intervju med honom om just skrivprocessen och han säger att har man ingenting nytt att säga ska man låta bli. Ingenting nytt för egen del alltså, därför att tankarna finns redan där ute. Man måste glömma idén om att revolutionera världen med varje bok. Man måste intala sig själv om att denna idé, detta språk, denna historia har aldrig berättats förut även om man vet att det inte är sant.
För annars – vad är poängen?

Juli

Så här har jag gjort nu. Jag har rest bort för att skriva, bara skriva. Verkligen bara skriva (och lite läsa). Jag försöker att inte vara online (lättare sagt än gjort men försöker). Till exempel tar jag inte mobilen med mig till köksbordet när jag äter frukost, jag kollar inte mail under dagen och så vidare.
Jag får för mig att jag städar upp lite i kanalen mellan intryck och tankar. Så att det blir enklare att fokusera enbart på att skriva, att det bara är de tankarna som får frodas just nu.
Hur går det? Det går ganska bra. Hittills, under en veckas tid, har jag egentligen bara satt strukturen, som är svår för det jag vill berätta. Jag har kanske 60-70 sidor klara (då ska man veta att jag slängt runt 10 sidor) som jag dels flyttat runt (hur ska detta berättas?) och dels renskrivit, strukit, skrivit om.
Man får försöka att inte hålla på för mycket med finlir i ett så tidig stadium för då är risken att alltid hamnar i papperskorgen. Allt låter billigt, slaskigt och sentimentalt. Är det två saker jag verkligen avskyr är det sentimentalitet, i synnerhet falsk sådan, och pretentioner. Det sistnämnda tror jag inte att jag lider av (eller? vet man att man är pretentiös om man är det? Den dumme vet ju inte att hen är dum). Sentimentalitet hoppas jag att jag har en utvecklad detektor för. Om inte annat för att jag tycker så illa om det. När människor skriver påhittad sentimentalitet, som att förlora kära i en bilolycka eller liknande, är mitt värsta.
Nå!
Det måste bli balanserat eftersom berättelsen jag skriver har ett visst mått av sorg och melankoli. Jag ser, som så ofta, till skrividoler som John Irving och Nick Hornby för att påminnas om att humor inte måste ta ned det sorgliga. Jag ser också till min favorit (allas favorit?) Julian Barnes som inte heller skyr det intellektuella. Man kan vara intellektuell kring sorg också. Ibland är jag det kanske för mycket, försöker närma mig den som en vetenskapsperson eller klinisk psykolog. Men men.
Till syvende och sist ser jag till min absoluta skrivförebild Truman Capote som lär mig att man egentligen bara ska skriva rakt upp och ned. Det är förstås den allra svåraste konsten men den man bör aspirera till, den alla bör aspirera till. Tänker på honom när det kliar i fingrarna och jag vill kasta allt jag skrivit under dagen. Men också hans berömda “That’s not writing, that’s typing”. Den fina skillnaden däremellan.
Så därför: minimalt med Internet och sociala media och allt det där. Ett försök att återanknyta till den som finns därinne.

Sovheten

En riktigt dålig terapeut jag hade en gång sa att jag skulle göra precis tvärtom – kämpa för att hålla mig vaken – då skulle jag somna.
Det är ett korkat råd. I synnerhet från en terapeut. En professionell sådan snarare skulle försöka att gräva fram orsaken till sömnsvårigheterna.

En grej är klådan. Kroppen kliar, kliar, kliar. Om den inte gjorde det så skulle jag somna. Jag är trött, kroppen är trött. Men den kliar, kliar. Nej, det är inte tvättmedel/body lotion eller något sånt. Jag har dessutom kollat med en läkare som tagit blodprover, kollat sköldkörteln…bara för att konstatera att kliandet inte har någon fysisk orsak.
Det visste jag ju. Det är kroppens eget knep för att hålla mig vaken.

Kämpa för att hålla mig vaken för då trotsar kroppen? Låter lika logiskt som trickle-down-effekten.

Jag överdriver inte när jag säger att jag får fem timmars sömn om jag har tur. Jag vaknar då sju på morgonen och somnar inte om.
Nej, det är inte så att det räcker. Vissa säger så, “du kanske inte behöver mer än så” eller “din kropp kanske inte behöver mer?”.
Jo, det gör den. Min koncentration, mitt minne och min fysiska och psykiska återhämtning behöver mer.

Igår natt kom jag att tänka på terapeuten och hans hemska råd. Inget bra att minnas mitt i frustrationen. Jag höll på att gråta. Som jag ibland gör när jag varit vaken i tre timmar i sängen, i hopp om att somna (jag gör andningsövningar och avslappningsövningar de flesta kvällar, innan jag släcker).

Förra veckan klarade jag inte mer och tog lugnande. Jag fick sedan kämpa hårt för att inte känna att det var ett misslyckande. Min terapeut sa förstås att det var ju en snäv och sträng definition av misslyckande.

Alla tränar

Det kollektiva undermedvetna hade Jung pekat på. Någon annan hade listat faktorer som att badsäsongen närmare sig, annonser på FaceBook och en allmänt större medvetenhet om hälsa och kropp under covids slutfas.

I vilket fall som helst så stöter jag på träning överallt nu. Mer specifikt den sortens träning jag själv gör, nämligen styrketräning (och så lite löpning).

En kompis tipsar mig om att Kakan Hermansson förälskat sig i träning. Jag läser New York Magazine och en intervju med Alison Bechdel. Ni vet, Bechdel-testet och den fina grafiska romanen Fun Home.
Hon har börjat styrketräna. Faktiskt handlar hela henne nya bok om det. I intervjun förklarar hon vad hon gillar med det: “Du byter ut en ren svårighet mot en annan.”

Jag känner mig så icke-unik när jag läser detta. Jag är givetvis inte den första personen någonsin som funderat över förhållandet mellan kroppslig och själslig träning eller ens förhållandet mellan kropp och själ. Det har filosofer gjort sedan filosofer började fundera över saker.
Jag är heller inte unik i att koppla ihop den fysiska ansträngningen med den psykiska. Alison Bechdel beskriver tiden i gymmet som “lycklig och konfliktfri”.

Sedan pratar hon om flow. Om kreativt flow kontra flowet när man tränar. Det är intressant, för den tanken är inte lika bekant för mig. “Det kreativa stadiet är svårfångat. Atletiskt så finns det knep för att hamna där. Och om jag kan komma dit på ett sätt så kanske det hjälper mig att stanna där kreativt.”

Så har jag aldrig tänkt på träning. Utan enbart som känslomässigt frigörande och stärkande.

Igår blev jag medveten om kroppens och själens ett på ett annat, mycket tristare sätt. Efter en känslomässigt usel vecka ville kroppen säga sitt och jag blev kraftigt illamående i flera timmar. Inga detaljer men jag kan säga att jag låg på soffan och svettades, oförmögen till någonting annat än att fokusera på min andning.
Förutom personligt skit så har jag hamnat tillbaka in i den fåra jag hade tänkt undvika, jag har tackat ja till jobb fast jag borde respektera sinnets begäran om paus. Jag har känt pulsen, den allmänna stressnivån, höjas lite igen. Jag sover fortfarande helt värdelöst, men i veckan har jag tagit hamstrade Sobril för att jag varit ute och fladdrat långt bort från lugnets kärna.
Jag tror att kroppen sade ifrån.

Men det var mer symboliskt än så. Kroppen gjorde sig av med någonting. Efter ett par timmar så kunde jag resa mig och ta en liten, svag promenad runt kvarteret. Jag ansträngde mig verkligen att lyfta blicken och se att här är jag, och runt omkring mig är sol, helg-glada människor och god mat. Det finns njutningar omkring oss och mänskliga möten sker överallt. Det onda, sorgsna, stressande inuti oss kan behöva påminnas om det öppna och fria utanför.

Stalking

Det är märkligt så många filmer det finns som handlar om att stalking lönar sig. Jag såg om St. Elmo’s Fire i fredags. Filmen handlar om sju kompisar från universitetet som nu ska, som det brukar kallas, “navigera i vuxenlivet”. Mot slutet av filmen har alla nått någon liten grad av mognad.
Jag har inte slutat tänka på den. En snabb googling visar att jag inte är den enda, många texter har skrivits om hur sämst den är.
Men vid snabb genomläsning så verkar man mest störa sig på saker som usla karaktärer, dålig regi och kefft skådespeleri. Allt detta är sant men det finns två andra, ännu mer besvärande komponenter (SPOILER ALERT!):

1. Mare Winninghams karaktär Wendy är oskuld och kär i Rob Lowes karaktär Billy. Han är klassisk strulputte: gör en tjej gravid, är otrogen, tar droger, spelar saxofon och har guldslips i lös knut om halsen.
Eftersom Wendy är kär i Billy så låter hon sig utnyttjas på en massa olika sätt, mest monetärt. På slutet ska Billy dra till New York och ber Wendy om en “avskedspresent”, alltså hennes oskuld. I filmen presenteras det som att Wendy får en fin sak av Billy, att hon äntligen får ligga med sin kompis. Romantisk ljussättning, sexig musik.

2. Emilio Estevez karaktär Kirby är sexuellt besatt av Andie McDowells karaktär Dale. Han stalkar henne, snor hennes jobbschema och följer efter henne efter jobbet. När hon ska på en fest kikar in genom fönstret. När han ser att hon är där med en dejt blir han skitsur och tar sig in och hotar snubben.
Han försöker att lura Dale att tro att han inte är vanlig arbetargrabb utan rik, när hon inte uppskattar att han ordnar ett dyrt party bara för att imponera på henne blir han aggressiv. Han ringer hem till henne multipla gånger på raken och skriker åt hennes rumskompis. När han inte får tag i Dale drar han dit och skriker utanför hennes fönster. Rumskompisen meddelar att Dale åker skidor, så Kirby tar bilen gud vet hur många mil för att banka på skidstugans dörr. Hennes date från festen öppnar och Kirby är aggressiv och jobbig. Han är alltså en klassisk, aggressiv stalker som skulle kunna bli våldsam. Men här är grejen: Dale är smickrad av det och det hela slutar med poäng till Kirby – en kyss.

Det är konstigt att se detta på film och inse att detta var helt och hållet oproblematiskt 1985. Det är inte den enda filmen från den tiden som utmålar sexuella trakasserier som positivt och som är helt besatt av unga kvinnors oskuld. Flera av John Hughes filmer har varit föremål för diskussion, i synnerhet Pretty in Pink och The Breakfast Club.

Men det är stalkergrejen som stör mig mest. Kanske för att när jag var tonåring och upptäckte att film var så mycket mer än de ungdomsfilmer jag sett, så blev Cinema Paradiso en sån ögonöppnare för mig. Jag hade sett Döda Poeters sällskap och annat som hade vidgat mina vyer. Men Cinema Paradiso var en vuxenfilm på ett helt annat sätt. Tyckte jag. Den handlar ju dessutom också om ett filmiskt uppvaknande, genom filmen får den unge Toto en framtid.
Idag ser jag den delen av filmen som ska visa en romantisk uppvaktning är en enda lång stalking. Toto får nobben av Elena men svär att han ska vänta utanför hennes hus varje natt tills hon säger ja. Och det gör han också! Varje kväll när hon ska lägga sig står han där och tittar upp mot hennes fönster. En gång i tiden, som sextonåring, tyckte jag alltså att detta var höjden av romantik.
Det är väl det som spökar och gör mig så illa till mods när jag ser St. Elmo’s Fire och tänker på hur stalking alltså en gång i tiden sågs som inte bara normalt utan ett tecken på riktig dedikation, en sann romantisk gest.

Ni vet den där kända bilden av John Cusack och bandspelaren från Say Anything? Han står utanför sin ex-flickväns hus och spelar låten de lyssnade på första gången de låg med varandra. Den bilden är ju minst sagt ikonisk idag,har tryckts på vet inte hur många t-shirts under åren. Hade det varit verklighet undrar man hur ex-flickvännen känt inför det.

Här hittar jag en lista som Bustle har gjort över “11 scener som lärde oss att stalking är romantiskt”. Jag blir helt beklämd. För att det stämmer ju.
Jag tror att filmstalkingen handlar om den i synnerhet amerikanska romantiska villfarelsen om att man aldrig ska ge upp. Du kan bli vad du vill (det kan du ju inte, tyvärr) och sluta aldrig drömma! Framför allt: ge aldrig upp!
Filmstalkingen är väl en direkt översättning av det. Man har en dröm, en fantasi om att vara tillsammans med någon och om denna någon säger nej så ska ärmar kavlas upp och det ska jobbas och liggas i, det ska bevisas att man inte är en loser, en sån som ger upp. En livsfarlig filosofi. Inte minst för att det sedan blir svårt att bevisa vari obehaget ligger för offret.
Jag hade en stalker på halsen en gång. Det var under en inte så lång tid, kanske två månader. Han mailade, tonen var krävande och ibland aggressiv (“Svara mig!”). Han kunde också maila saker som “Såg dig idag på Kungsgatan, du hade röda skor som gick till vaden och en mörk jeansjacka”.
Det var obehagligt. Men minns att jag även då fick betydligt mer sympatier från kvinnliga vänner än manliga. Minns också att det var svårt att peka på det faktiska obehaget och jag kunde heller inte peka på hot eller någon sexuell besatthet.

Så antagligen är det allt detta som speglas i mig när jag ser om St. Elmo’s Fire. Och det faktum att det är en usel film som tyvärr inte är unik.

Jag var mycket äldre då

Jazzhands var verkligen bättre förr. Scrollar igenom hösten 2011 i en fixerad nostalgitripp. Tänkte igår kväll på hur mina år som 30-någontingåring bara flög iväg och nu sitter vi här i väntan på 50.
Jag halkade in på en svår nostalgibana igår, runt midnatt då jag borde sova istället. Men eftersom jag inte sover så lyssnade jag på avslappnade musik och provade en liten ögonkudde som jag fått. Det hjälpte givetvis föga, trots att jag bara några timmar tidigare gjort både workout och guidad meditation.
Nå.
Halkar in på musik istället.
Halkar in på låtlistor.
Halkar in på låtlistor som gjorts åt mig.
Halkar in på mail som beskriver låtarna på listorna och vad de har med mig att göra (enligt avsändaren och låtlistemakaren).

Hela tiden tänker jag såklart att jag måste sluta, att detta är ett kaninhål som verkligen inte leder någonvart. Aldrig leder någonstans annat än en känsla av en tid som gått.

Jazzhands var bättre förr. Var det för att jag var bättre förr? Jag tror det var för att jag är både mer och mindre självmedveten dessa dagar.
Jag är mer självmedveten i det att jag vet att mina rader blir lästa. Det var jag mindre medveten om förr, på gott och ont. Jag har skrivit saker om andra som jag kanske inte borde gjort.
Jag var mindre självmedveten på så sätt.
Jag dokumenterade mer, jag skrev ned saker utan poäng bara för att jag råkade komma att tänka på någonting. Bloggen var ett enda stort anteckningsblock.
Några saker är bra, som mitt nyårslöfte inför 2012: “Älska folk mindre och sporta mer”. Så skulle jag aldrig uttrycka mig idag även om jag helt och fullt fattar och relaterar till innebörden av orden.
Jag skriver om drömmen att bli stamgäst någonstans. Vilken oerhört näpen dröm.

Halkar in på mailen, halkar in på låtlistan. Varför gör jag detta?
Varför kryper människor tillbaka i tiden? Jo, för att man tror att man ska hitta någonting man mossade första gången man var där. En väg man kunde tagit, ett beslut man kunde fattat som skulle lett till ett mycket soligare nu.
Men saken är ju den, och detta vill kaninhålsutflykterna aldrig erkänna, att det alltid finns ett skäl till att saker blev som de blev. Man spelade erbart med de kort som man hade på handen just där och då.

Jag vill egentligen inte ha en relation (igen) med han med kalufsen som fortfarande dyker upp i drömmar och på gatan (fast det inte är han).
Jag vill egentligen inte ha en relation (igen) med mannen som gjorde låtlistor. Förnuftet är enigt, det tog slut av en anledning och detta har jag ju vetat och känt i tio års tid.
Men förnuftet försvinner när nostalgin öppnar dörren.
Även den delen som säger att en lucka i tiden, ett andetag i livslinjen, inte är summan av alltet.

Andra värkar

Topp fem träningsvärk. Topp ett kan nog fortfarande innehas av dagen efter friluftsdag i skolan då jag och Jennie valde att testa judo. Det var Jennie som var inne på sånt, hennes idol var Jean-Claude van Damme. Eller, han var nog inte så mycket idol som att hon tyckte att han var snygg. Dagen efter minns jag att det gjorde ont bara att öppna dörren till skolbyggnaden.

Nå.

Topp fem i benen idag skulle jag säga. Jag lyfte 75 kg i marklyft i måndags och borde väl vilat igår. Men jag fick plats på ett pass som är svårt att få pass på. Intervallträning där styrka ingår. Det fanns två viktstänger att välja mellan: 50 kg och 70 kg. I första rundan gick jag direkt på 70 kg. Fick upp den men det var svajigt så höll mig till 50 kg efter det.

Klipp till terapisoffan tidigare den dagen. Terapeuten säger att hon försöker ge mig en komplimang men jag bara “krumbuktar mig” (hennes ord) och vägrar att ta den till mig. Jag minns inte ens vad komplimangen var men tror att den handlade om att jag gör bra saker för att hålla rätt kurs.
Tidigare hade jag uttryckt den blandade känslan som vänners omsorg ger. Å ena sidan ödmjukheten inför folk som hör av sig och frågar om läget. Å andra sidan stressen samma omtänksamma agerande för med sig. Jag känner press på att leverera goda nyheter samtidigt som jag inte tampas med en förkylning eller någonting liknande som kan mätas i snabbt tillfrisknande. Jag behöver att vara ensam samtidigt som jag förstår mina vänners oro – jag har varit dålig (i mycket sämre skick!) tidigare och det kan finnas en reell oro för att jag ska bli det igen (jag ska inte bli det igen).

Terapeuten sa att jag måste förstå mina vänners oro, utifrån detta.
Det gör jag.
Terapeuten sa att jag måste sluta skjuta ifrån mig när folk visar uppskattning.
Jag sa att jag får en sån märklig känsla, att jag alltid gråter på film och TV när vänner backar, när man sluter upp och stöttar. När jag såg The Queen’s Gambit grät jag floder vid ett sådant tillfälle. Det var inte regissörens avsikt, tror jag, att man skulel gråta då utan mer bli peppad och heja på den unga schakspelerskan som stod inför en stor utmaning. Men jag grät floder.

Tillbaka till passet. Jag kör på trots att benen värker, men skippar 70-kilosvikten och tar 50-kilosvikten istället.
När jag är på väg ut från gymmet så stannar en av intruktörerna på gymmet mig. Hon sa “Du har kunnat ta 70 kg”.
Jag stannar till och hon fortsätter. “Du fick ju upp den, du var lite ostadig bara men hade du provat en gång till hade du fått upp den”.

Gymmet delade ut proteindrinkar. Tog en. Kände mig ödmjuk och stolt som gick hem med gymbagen på axeln och med värkande lår. Jag hade kunnat ta 70 kg. Jag visste det. Men någon annan såg det.