Den ständiga fejden

I natt drömde jag om pappa igen. Det händer mest hela tiden, brukar vara ganska vardagligt och odramatiskt. Vi sitter mest och snackar, eller så gör vi ingenting. Kollar på teve. Mot slutet av drömmen kan det hända att han säger att han “måste gå” eller gör något så att jag förstår att vi aldrig ses igen. Då börjar allting snurra runt, runt, alldeles vilt.

När jag vaknar är jag orolig och känner mig illa till mods. Det hela är en kamp mellan mig och mitt undermedvetna. Mitt medvetande säger att jag accepterar, mitt undermedvetna verkar inte lika säkert. Det tvivlar, håller kvar. Det envisas och trilskas. Flera dagar i veckan vaknar jag och känner mig osäker på något.

Om dagarna tar livet en enkel lunk. “Trivs med mitt jobb, har kompisar, att snacka med, det flyter”, som Björn Skifs sjunger. Men så plötsligt är det som om en knytnäve griper tag om hjärtat, som om jag precis svarat i telefon och mottagit den hemska nyheten. Hjärtat snörps åt och jag hickar, ibland väller det upp salta tårar och jag blinkar jättesnabbt. Det går liksom på en sekund. Som om tiden bara knackar på axeln och höjer ett varnande finger, och sen försvinner igen.

I morse hände precis det. Ett finger, ett varnande öga, och sen borta.

Den blå parfymen

YSL har verkligen gjort det till en konst att få sina parfymannonser bannlysta. Alla känner väl till att signaturdoften Opium orsakade den ena kontroverser efter den andra när den kom ut, och när den re-lanserades (man kan läsa om detta i en artikel om skandalparfymer som jag skrivit för nya StyleBy, som kommer ut nästa vecka!) med både krav om bojkott och offentliga ursäkter som följd.

Nu kommer lillasystern Belle d’Opium. En underskön, gudinnelik Melanie Thierry fungerar som posterflicka, och med den äran skulle jag säga. I reklamen dansar hon en gudinnedans som inspirerats av egyptiska, förförelseriter. I vanlig ordning har den lyckats bli censurerad i England och andra länder, då en viss gest antyder knarkande, och tillsammans med hennes hypnotiska dans (och parfymens namn) ska denna reklamfilm tolkas som knarkpositiv.

Det är bara att gratulera. En censurerad reklamfilm för parfym är en bra reklamfilm för parfym.

Doften då? Jo, det är andra tider nu, det har man förstått. Tiden då en kvinna kunde bära Opium, eller Poison, utan problem är förbi. Det ska vara lättare, blommigare, fruktigare dofter. Ska det vara orientaliska dofter så ska de vara diskreta, som oriental light. Detta är något som gäller för hela världen, om man ser till doftdemografin. Den enda doft som säljer bra precis överallt är Chanel No. 5.

Nå. Det behövs alltså en slags remake, anser man, av de parfymer som kommit att anses som för starka. Som Daisy Eau so Fresh, som Hypnotic Poison och så vidare.  Belle d’Opium är en sådan. En flickigare, slankare, yngre, mildare variant av den mogna, mustiga, robusta moderparfymen.

Doften tror jag kommer att ta tid att etablera sig (jag kan ha fel). Den är inte tillräckligt stark för att vara en omedelbar, typisk oriental, men inte tillräckligt lätt för att upplevas som en vardagsflickig doft. Den är mittemellan. Jasmin och gardenia är två starka doftblommor som slåss om uppmärksamheten i den här flaskan. Jag uppskattar vitpepparn som kryddar ned det hela, och ger det lite styrka. Kanske är det en inkörsport för de unga flickor som inte vill lukta “för gulligt” men inte heller “tant” eller “för starkt?”.

Jag vet inte,vi får se. För mest av allt, anser jag, är Belle d’Opium en hyllning till YSL. Det är som sådan den har en plats. Kartonnaget och flaskan är ljuvligt kleinblå, insvept i en nyans man kommit att förknippa med det franska geniet. Guldet är någon slags viskning om det orientaliska i parfymen, kanske också en bild av Marrockosolen, och gudinnan i oss? YSL älskade båda.
Flaskan är mer en accessoar än parfymen i sig, anser jag. Något som understryker varumärket och den långa, fina tradition man har av couture, design och kvinnlighet. Det här är inte en parfym, det är en minnesruna, en påminnelse och ett bevis på vördnad. Över YSL men också över dagens, gårdagens och morgondagens parfymvindar. Är det någon som hänger med på det resonemanget?

Lika som bär

Såg Ingmar Stenmark sitta på SoFo Café i en gympaoverall av trendigt och ungdomligt snitt. Sen kom jag närmare och då såg jag att det var Mark Levengood. Lika som bär!

Positiva nyheter – glädjespridaren HAINER jobbar vidare

Vad skulle din mamma helst läsa i en morgontidning: en konsertrecension av Glasvegas eller en positiv nyhet?
Case closed.

Tröttma

Så trött idag.

Zonkad. Ligger i sängen, orkar inte gå upp. Somnade sent igår, vaknade var femtonde minut, i genomsnitt. Drömde om en skitirriterande unge med förmåga att med en lerklump ge mig bilder av framtiden.

Hade jag haft en hund hade jag varit tvungen att gå ut med den nu. Gaaaaaaah…

Fuck it, den hade fått kissa på golvet.

Ny giv

Okej, ny giv. Jag ska bli glädjespridare. Nya Bertil Monegrim, han som skrivit en trevlig insändare av typen Dagens ros, varje vecka sedan 1958. Om jag börjar nu kan jag ta över stafettpinnen.

Jag ska sprida glädje, bli ihågkommen som en solstråle. “Hon var alltid så varm!” ska man säga om mig. “Hon kunde muntra upp en, även på den gråaste dag”.

(Detta förutsatt att man i framtiden kommer att prata som på 50-talet)

Jag ska börja med att skriva enbart positiva hälsningar på folks Facebook-walls. Innan veckans slut ska jag ha skrivit fem insändare. En är i och för sig något kritisk, men jag tror den kommer att löna sig i längden. Jag har länge undrat varför man recenserar konserter. För vem? Var är konsumentupplysningen i det?
Jag får inget svar från Mattias Dahlström på DN. Lika bra det, för annars mister han väl jobbet. Om han tänker tanken ut alltså och, liksom jag, inser att det är menlöst.

Okej, det är inte glädjespridande per se. Ej heller att se till att någon får sparken som konsertrecensent på grund av överflödigt arbete. Men i det långa loppet. Utrymmet kunde ju fyllas med positiva nyheter?

Veras ypperliga doftidé!

Hej!

Vera!

Detta är en ju ypperlig idé. Så bra att du borde styra upp detta, kontakta företag som erbjuder “upplevelser”, sälja in din idé, eller presentera den för till exempel COW eller NK och casha in. Jag blir varm av tanken. Detta är en suverän idé! Och nej, mig veterligen finns ingen sådan möjlighet idag. Vad säger läsarna? Är det något jag och Vera inte vet?

Tack för ditt mail!

Caroline

Män som lyfter sig

Taj sunset – välkommen till Goa!

Escadas sommardofter. Låt oss prata om dem.

Escada är alltid först ut med sina värmesprakande summer editions, tror de finns på disk redan i januari. Peppen på vilket tema man kan ha valt på parfymen just i år brukar vara stor, även om man i stort sett alltid kan vara säker på att det har något med hetta och jetset-resemål att göra, inslaget i en aptitlig “fruity-floral”-blandning.

Nå.

Tyska (!) Escadas kläder och accessoarer (scarves!) har starka färger och grafiska mönster. Det går också igen i parfymflaskornas design, i synnerhet sommardofternas.
1990 släpptes den numera klassiska doften Escada by Margaretha Ley, en exotisk orientaldoft med bergamott, hyacint och kokos, på en söt bas av musk, vanilj och sandalträ.
Margaretha Ley grundade märket, tillsammans med maken Wolfgang. Hennes såldes i en hjärtformad, handblåst flaska med en utsökt liten kork, och marknadsfördes som “en exotisk resa”, och “alla dina drömdestinationer”. Att resa genom parfymen är ett tydligt budskap i alla Escadas parfymer. Man skulle kunna säga att det är “deras grej”.

Det var Tropical Punch 2001 som satte tonen för detta. Escada hade släppt massor av dofter innan, men just Tropical Punch banade väg för något. Den var tropisk, luktade passionsfrukt, papaya, persika och vit musk. Exotiskt! En resa till en paradisö! Sommar året runt!
Tropical Punch lockade de yngre parfymköparna, som ville lukta fräscht och fruktigt, inte damigt, inte sportigt. Kanske lite, lite åt godishållet? Helst skulle flaskan vara cool också, och Escadas färgglada, klara, grafiska kartonger gjorde susen.

Sedan dess har Escada släppt över 40 dofter, varav hälften ungefär har utgått Det har blivit lite deras grej – de färgglada sommardofterna som varje år släpps i begränsade upplagor och sedan försvinner. Poff! Med namn som skvallrar om lyxsemester och/eller heta resemål – Ibiza Hippie (2003), Island Kiss (2004), Into the Blue (2006) Ocean Lounge (2009) – har man fortsatt att ta vid där Tropical Punch slutade, med fruktiga, blommiga sommarparfymer med touch av musk. Många parfymentusiaster hävdar att det var Escada som satte doftfamiljen “fruity-floral” på doftkartan.

Årets sommardoft följer samma mönster. Taj Sunset doftar mango och kokos, i en söt, lite muskig blandning. Någonstans däremellan doftar den vit sand, oändliga stränder, bungalows och gratis drinkar. I vanlig ordning.

Den kommer garanterat sälja som smör. De politiskt medvetna kommer dock inte köpa den. Escada har bombats med anti-päls-aktioner i flera år nu, eftersom de envist vägrar göra kläder utan kadaver.

DNs krogkommision besöker Volt

Är det bara jag eller är det inte något skevt med den här bilden? Vad är det kvinnan i bild äter egentligen?

Jag blir inte alltför lockad, det blir jag inte.