Otippade saker

Jag förvånar mig själv ibland. Idag har jag förvånat mig själv ungefär tre gånger.
För det första gick jag upp halv åtta like it was no big deal. Vaknade, såg på klockan och steg upp.
Just like that.
Sedan åkte jag in till stan och “jobbade”. Och med “jobbade” menar jag åt muffins med Erik B. Som också “jobbade”.
Det var inte förvånande alls.
Men att jag sen gick på en visning av smyckeskollektioner är förvånande. Och att jag hörde mig själv kommentera stora, feta, pråliga broscher i positiva ordalag. Jag tror till och med att jag provade ett svullet, gnistrande armband i form av en rosett.
Det förvånar.
Jag tror jag gick dit för att man fick gratis importerat antioxidant-te från USA.
Sedan gjorde jag något mycket spontant, djärvt och oerhört förvånande; gick raka vägen in i en Björn Borg-affär och köpte ett par shorts.
Björn Borg-shorts!
Jag är chockad. Över mig själv.
Och nu ska jag tillbaka till doktor Karlaplan med backslick som ska bränna huden runt ögonen en sista gång. Eller, en sista ögonbränning. Jag kommer yrka på att jag visst har ett ärr på hakan som han visst borde kunna bränna bort och det nu.
Inga överraskningar där i alla fall. Fåfänga har väl alltid varit ett av mina mest utmärkande drag.

Några saker jag vill göra

1. Ha på mig vit tröja, vita byxor och vita handskar när jag ser Funny Games i morgon. Någon som har en golfklubba? Annars duger det bra med ett ägg.

2. Ta in en natt på lyxhotell och fnittrigt, entusiastiskt avslöja för portiern att jag/vi är nygifta. Se om man får ett glas champagne. Om inte annat så duger fantasin bra.

3. Be någon dra åt helvete. Fortfarande en top-tre på to-do-listan.

4. Klä i shorts. Köpte ett par svulstiga från American Apparell. Tror de funkar men är ändå skeptisk. Det finns två klädesplagg som får mig att se butch ut och det är jeansjackor och shorts. Men jag håller hoppet levande, om att en dag kunna hitta en jeansjacka och ett par shorts som får mig att se inte-så-fyrkantig ut, kanske till och med se bra ut i. Apparellshortsen lever på en tunn tråd. Kan vara okej, men kan också vara fettot som aldrig kunde hoppa bock på plinten på gympan.
(Nu var jag i och för sig en fena på att hoppa bock, vill jag bara tillägga, men ändå)

En kompis till en kompis…

…tatuerade in sitt eget namn skitstort på hela underarmen. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.

"Laxfett är så bra för huden"

Ikväll kommer nya avsnitt med min bästa tv-kock Nigella.

Njäe, det är egentligen fel uttryckt, för jag kollar inte på nån annan tv-kock, jag har egentligen ingen koll på några tv-kockar förutom Nigella och Floyd.
En gång intervjuade jag Floyd. Han tar alltid med sig en liten, portabel vattenkokare med olika adapters varje gång han reser utomlands för att steka gris på stranden och sånt. Han säger att en anständig kopp te är en rättighet. Eller i alla fall en nödvändighet. Jag kan, till viss mån, hålla med honom.

Nå.

Det är inte han utan Nigella som är min favorit. Jag menar, jag är varken man eller lesbisk men kan ändå finna nåt kittlande njutbart i att se en vacker, sensuell överklasskvinna slicka på fingrarna i sitt perfekt inredningsarkitektiga Chelsea-kök, blunda och mmmmmm-a.

Överklasskvinna är nog nyckelordet i detta. Nigella säger att maten ska vara en njutning. Och att om det inte är en upplevelse omkring själva ätandet kan man lika gärna låta bli. Plus att hon inte gått nån kockutbildning eller så. Hon har bara haft mycket fritid, råd med bra råvaror och ett självklart förhållande till exklusiva köksredskap.
Och – för att ge lite djup till det hela – hennes liv har faktiskt kantats av tragedier. Hennes mamma och syster dog tidigt, och hennes man också. Cancer.

Men när hon lagar nattamat lagar hon croissanter i kolasås, som ställs i ugnen i tjugo minuter.
Skön scen som ska visa Nigella, sent på kvällen, som kommer hem från en kväll på stan: hon tar av sig örhängena och halsbandet och lägger dem på arbetsbänken som är så ren att det inte ens syns ett fingeravtryck på det. “Ah, när jag kommer hem sent kräver jag kolhydrater!”

Självklart lagar hon stek också. Hon har en hel kokbok som handlar om festmåltider. Sånt som överklassmänniskor bjuder på när de har andra överklassmänniskor på besök och skålar i små välkomstdrinksglas och kastar huvudet lite bakåt när de skrattar.
Jag gillar sånt.
Jag äcklas av det på ett sätt som gör att jag älskar det.
Överklassmänniskor bjuder alltid på kostniga snacks, som ostpinnar. Nigella gillar också sånt. Och så gillar hon mat som är bra för hyn.
Jag gillar också mat som är bra för hyn.
En gång såg jag henne hålla på med lax. Hennes händer blev glansiga och flottiga av laxfettet. Hon konstaterade bara, som alla redan vet, att laxfett dessutom är bra för hyn. So good for your skin.
Nigella själv säger att en del av hennes popularitet bland kvinnliga tittare ligger i att hon inte är så smal. Hon ser ut som en “riktig kvinna”.
Ja, om man med en “riktig kvinna” menar en gudinna så visst. På ett foto posar hon i svart fodral, med vind i håret och bysten tydligt markerad. “Riktig kvinna”, ja. Som dessutom är hemma i köket.
Fatta; en snygg, överklassdam som slickar på fingrarna och lagar ostpinnar. Det borde ju vara allas – oavset kön – dröm.
Det är min i alla fall. Jag vill vara Nigella Lawson. Jag hade ju tänkt äta gröt till middag men nu vågar jag inte äta det framför tvn med rädsla för att Nigella ska se mig, genom rutan, så jag tänker kasta i mig gröten nu, innan programmet börjar, och kanske sätta på mig min nya, glansiga sidenblus från Judits.
Jag har aldrig insett det förrän nu. Mina femtiotalsdrömmar. Min fäbless för smink i dyra förpackningar. Mina hemmafrusideal. Det är ju Nigella jag vill vara. Äntligen har min dröm en fysisk form.

En kväll på kvällstidning

Ibland måste man påminna sig om att man ändå har det ganska soft.

Jag vikarierade på gamla arbetsplatsen Allt om Stockholm denna vecka. Att gå upp närmare halv åtta om morgnarna gör mig helt matt. Hur orkar folk?
Sedan sitter man framför en dator utan minsta chans till “äh, nu lägger jag mig på soffan och läser ett tag”, tills klockan slår fem, och då är man helt slut. Så slut så att man kommer tio platser lägre ned på Pet Sounds Pop Quiz än tidigare placering.

Fy!

Men det är kul också. Kollegor, luncher som man får på bricka, med salladsbuffé och allt. Och så hela redaktionsgrejen.

För det första är ljuden roliga.
Söndagsbilagan, som säger kvällstidningssaker. Jag hörde ordet “orgasmminne”. Jag vet inte vad det är men det kanske visar sig på söndag. Är det “läsarnas egna”, månne? Eller har det nåt med “muskelminne” att göra?
Jag hörde det i alla fall ungefär tre gånger.

Ljudet av en reporter som lägger på luren efter en lyckad intervju är också fint. “Där satt den!” eller “Där har vi rubriken!” skriker de.

De fick till rubriken “Jag var livrädd” på det viset.

Så gillar jag ljudet av massor av fingrar som klickar på tangentbord samtidigt.

Men allra bäst gillar jag nog säljarna. De träffar man ju allra mest sällan. Journalistfolket stöter man ju på ganska så jämt. Men aldrig säljarna. De som har sköna taxibrallor och tumring. De som säger “prognos”, “säljmässigt” och “var har du de siffrorna nånstans?” i ett och samma andetag. De gillar jag.

De är de som hittar på smeknamn på en helt plötsligt. “Hainer” och sånt. Man heter Hainer. Bättre än Carro.

Och idag intervjuade jag Björn Skifs vilket jag i synnerhet uppskattade. Sedan var jag och kollegan Stefan tvungna att kolla upp bilder på honom. Han är verkligen charmig, Björn. Jag gjorde intervjun vid fyra och slutade min sista dag som vikarie en timme senare. En värdig sorti, tycker jag.

Superhero Movie

Regi: Craig Mazin
Med: Drake Bell, Leslie Nielsen, Sara Paxton

KOMEDI. Är pruttskämt kul? Kanske. Är trettio puttskämt på raken kul? Nej, faktiskt inte särskilt. Och mer avancerade än så blir inte skämten i ”Superhero Movie”.
Åldringar pruttar, superhjältar kissar på sig och skolans tönt/ofrivilliga hjälte ramlar huvudstupa i en hög med hundbajs.

Tro mig, det låter till och med roligare än det är.

I det smutsiga kölvattnet efter parodifilmer som ”Date Movie” och ”Meet the Spartans”, kommer ”Supermovie” som givetvis ska parodiera den klassiska superhjältefilmen (”Spiderman”, mer exakt) om skolans nördkille som blir folkets maskerade hjälte och vinner granntjejens förvirrade hjärta.

Utan finess, och med Pamela Andersons bröst som selling-point, är detta ytterligare ett lågvattenmärke i en genre vi gör bäst i att låtsas som om den inte finns.

Caroline Hainer

Vive la France

Fransmännen bråkar igen. De vill förbjuda semikolonet. Jag tycker det är rörande. Jag önskar att jag vore fransk.
Inte för att jag vill förbjua semikolonet, men för att jag skulle vilja tillhöra en ras elitister. Akademiska elitister som anser sånt här vara värt att argumentera för, på hög nivå. Jag vill argumentera på hög nivå. Jag vill använda yviga gester och anse saker som semikolon vara värda att slåss för. Eller emot.
Just nu kommer jag inte på så mycket som är värt att slåss för. Eller emot. Inte ens tv-serien Barnmorskorna gör mig upprörd numera.
Man är väl gammal.

Den störste äventyraren vi har

Har ni, liksom jag, tänkt mycket på Matthew McConaughey? Jag tänker inte på honom ofta, men det händer.
Jag är tacksam för Matthew McConaughey. Jag är tacksam för att han inte klipper sig, trots att allting pekar på att han borde.
Jag är tacksam för att han, trots påtryckingar, fortsätter “charma” med sin texasdialekt och sina efterblivet läspande “s” (som han uttalar som “sch”. Spain blir till exempel “Schpain”).
Jag är tacksam för att han tar precis alla chanser till att klä av sig på överkroppen. Och ibland underkroppen.

Jag är tacksam för allt som är Matthew McConaughey, egentligen. Men kanske mest för att han har så dålig smak.

Det finns nämligen en bortglömd och utdöende filmgenre som heter “äventyrsfilm”. En liten subgenre heter “romantisk äventyrsfilm” och den är ännu mer sällsynt, den finns knappt. Faktum är att den skulle vara död om det inte vore för Matthew McConaughey och hans fina välvilja.

Det finns egentligen ingen som tackar ja till så många äventyrsfilmsroller som han. Sahara var en skattjakt i öknen, och alla skrattade åt Matthew. Men vad gjorde det. Han tackar ja till att spela in Fool’s Gold i alla fall, och fortsätter gräva guld på det karibiska havets botten. Han fortsätter strippa, kasta med sitt alldeles för långa hår och uttala “Tess” som “Tesch”.

Det ska han ha all heder för. Där andra med hans dialekt, utseende och, well, charm, spelar med i Wes Anderson-filmer (Owen Wilson) eller lever gott på att promota hippielivsstilen (Woody Harrelson) kör Matthew äventyrsracet.

Han har en för korkad framtoning för att spela avancerade roller.
Han är inte tillräckligt djup-snygg för att spela med i romantiska komedier, om inte leading man ska vara en råbarkad Texas-knutte som “vet hur kvinnor ska tas”.
Han är inte tillräckligt rolig för komedier.
Trots den bara överkroppen är han inte tillräckligt smidig för action.

Återstår: äventyr. Eller romantiskt äventyr.

Så blir han ihop med en motspelerska, så blir han intervjuad i en tidning där han säger att han oftast pissar i en plastflaska när han är ute och kör bil för det är så jobbigt att stanna bilen. Så går han på premiär med sin Texas-morsa, och så säger han att han bara gillar att ha kul, liksom. Att tänka är överskattat.

Återstår; äventyr, som sagt. Alternativt romantiska skattletaräventyr.

Och Matthew säger “Schure, why not” och skakar sina lockar, och drar av sig den batikfärgade t-shirten ännu en gång.

Bless him.

Är det här din drömman?

Ryan Reynolds. Vad kan man säga om Ryan Reynolds förutom att han är en gåta. Han gjorde en – faktiskt – mycket lyckad collegekomedi (Van the Man) där han spelar förvuxet collegebarn. Sedan förlovade han sig med Alanis Morrissette och odlade skägg.
Ja, skägg.
Sedan splittade de och nu är han romantic lead i filmen Defenitively, Maybe där lilla Little Miss Sunshine-barnet Abigail insisterar, på lillgamla barns envisa sätt, på att få veta hur dte gick till när mamma och pappa fick ihop det.
Sedan försöker hon fixa lite sweet luuuuuv åt daddy som är nyskild.
Barn alltså. Som de håller på.
Och nu är Ryan Reynolds förlovad med Scarlett Johansson.
Förlovad.
Jag vet inte vad det betyder. Och det är väl det som är grejen med Reynolds. Han är en gåta. Varken snygg eller ful. Han både har och saknar charm. Han bär chinos. Och efter ett pärlband av uppvaktare som Josh Hartnett och Jake Gyllenhaal är det slutligen nobodyn Reynolds som får sätta en ring på unga Scarletts finger.

Vad ska man säga? Å andra sidan förvånar mig inget nu sedan Sienna Miller gängat sig med Rhys Ifans. Hur top-of-the-world känner han sig nu egentligen när han “ersatt” Jude Law?

"Parodi är den främsta form av smicker"

Kan vi inte sluta nu. Allvarligt, parodifilmer. Hur kul kan de bli?

Nu är ju Titta vi flyger min favoritkomedi. Den var säkert hur lam som helst när den kom ut. Biobesökarna bah “Men Gud vad trist med en film som skämtar om flygkatastroffilmer”. Och nu är den jättekul.

Kanske var det samma sak med Hot Shots, jag minns inte.

För det första bygger lyckade parodier på antingen subtil mitt-i-prick, eller överdrifter som ändå aldrig går över billighetens gräns.

Jag älskar till exempel Zoolander, trots att det är som att slå in en öppen dörr att parodiera manliga modeller.
Men balansgången mellan det subtila (Hansel som karaktär) och det överdrivna (Derek Zoolander) är briljant.
Detsamma skulle jag kunna säga gör The Simpsons till den bästa parodiska tv-serien någonsin.

Men så kommer nåt skit som Superhero som jag tvingades genomlida idag och förstör för oss alla. Jaja, superhjältar klär sig i spandex. Kul. Jaja, de saknar föräldrar och är töntar som får tjejen på slutet. Men kom med nåt nytt.

Okej då, svarar bröderna Weinstein och slänger in…Pamela Andersson i en tajt spandex-suit och låter henne visa brösten i exakt tre sekunder.

Kanske är det skitkul om tio år.