Min Carell-triumf

Jag minns med bestämdhet att jag, efter att ha sett Little Miss Sunshine, sa att det fanns något attraktivt över Steve Carell.

Eller, så här, jag antydde det, eftersom det till och med i min hjärna lät lite skevt till en början. Kunde det stämma? Jo, men visst stämde det.
Jag antydde det därför för några i den närmaste filmkretsen (ni vet precis vilka ni är. Vissa av er heter Anders Rydell och vissa av er Mattias D), men fick hån tillbakakastat i ansiktet vilket gjorde att jag så småningom endast yttrade denna observation för de jag kände att jag kunde lita på.

Jag fick medhåll från ytterst få (Linnéa!).

De flesta sa att jag var galen.
Man kallade mig pervers.
Man sa att jag hade en skev uppfattning om skönhet, och att jag var “rolig”.
Man skrattade åt mig.

Man skrattade åt mig!

Som om det var ett skämt.

Jag menade det då och jag menar det nu. Steve Carell är en attraktiv man.

Såg “Dan in real life” idag (klumpigt översatt till svenska som “Min brors flickvän“) och vad säger ni nu, suckers, när Steve Carell är skitsnygg och romantic lead in en romcom? Huh?
Who’s the master now, undrar jag!

Oj, säger folk.
Oj, Steve Carell är ju riktigt…uhm…vad heter det nu igen.
Eh, snygg!?

Just det, suckers. Snygg.

Och jag såg det först. Men vad fick jag? Spott och spe. Men så brukar det ju vara för oss profeter. Ingen lyssnar på dem i början.

Han får till och med Juliette Binoche, alla svart-polotröja-killars dröm.
Han är öm, han är ledsen, han gråter och han skojdansar. Han är snygg. Kan vi enas nu eller ska ni fortsätta garva ett tag till? Ert val.

Och ni kallade mig galen. Det är ni som är galna.

27 Dresses

27 dresses

Regi: Anne Fletcher
Med: Katherine Heigl, James Marsden, Malin Åkerman, Edward Burns.
KOMEDI.

För Jane (Katherine Heigl) är bröllop det underbaraste som finns. Hennes livsuppgift är att vara den ständiga högra handen åt blivande brudar (och sin chef, som hon är hemligt förälskad i). Hon är så bra på det att hon varit brudtärna på 27 bröllop innan hon ens funderat över vad kärlek och äktenskap verkligen innebär.

När den luttrade bröllopsskribenten (!) Kevin (Marsden) ifrågasätter bröllop som big business blir Jane jättearg.

Men kärlek börjar alltid med bråk, och slutar med barnbidrag som bekant. Och det krävs alltid en påstridig, charmig, ganska snygg kille med humor för en tjej ska öppna ögonen och bli lite självständig.

Caroline Hainer

Welcome to Europe – historien om Alain

Det står Welcome to Europe på Bryssels flygplats. Jag tycker belgarna har en bra attityd. Men om detta – Bryssel – liksom är essensen av Europa skulle jag säga att Europa är ytterst folktomt och mycket regnigt. Dessutom klär sig Europa helst i chinos. Europa är dåligt på kaffe, men tillverkar underbara bakverk.

Var är alla kidsen? Det slår mig att under fem dagar ser jag inte en enda yngling i hela Bryssel. Var håller de till? Och var shoppar de? Vi besöker traditionella shoppingstråk (tänk Drottningggatan) och lite off-beat (Antoine Dansaert, hippaste kvarteret enligt “de som vet”) men går tomhänta därifrån.

Jag är fascinerad.

Vi åker till och med till Antwerpen i vårt sökande efter de belgiska kidsen och deras känsla för stil. Men vi hittar mest bara dyra plagg i mystiska material, och knasiga, storblommiga Dries van Noten-blusar som en praoelev på Gudrun Sjödén troligtvis har ritat.

Vi gör det enda raka och äter våfflor i fyra dagar istället. Jag är besatt av belgiska våfflor nu. Var hittar jag belgiska våfflor i Stockholm?
Jag ville gärna köpa med mig ett belgiskt våffeljärn hem, tittade på flera stycken i affärer. De är stora, tunga och jätte-ståliga.
Fantastiskt.

Men istället släpade jag med mig en lillgammal gosse i för stor brun kavaj, och med skrämmande prydlig snedbena. Jag hittade honom på marken på Jeu de Balle, där det dagligen hålls en skönt trashig loppmarknad (en singel med The Supremes utan fodral, någon? En belgisk kvinnas gamla pensionärslegitimation? En tom sprayburk? Inte det?)
Eller, rättare sagt, A hittade honom och jag fylldes av kärlek. Till både A och gossen. Jag var tvungen att ta med honom hem. Ta med båda hem.
Vilket jag också gjorde.

Nu är han putsad och fin och har fått ett hem ovanför ett litet skrivbord. Jag kallar honom Alain. Men jag tror att han heter unge herr Bryssel.

En grej om Jeopardy bara

En grej om spelkvällen bara, och Jeopardy. Vi hade tre olika “Magnus Härenstam” och det var underbart utvecklande att se hur de utvalda tog på sig rollen, och anammade den.
Det var välartikulerat i alla fallen. I stil med “Vi hade alltså HALVÖAR på 300 poäng” och “Och då får jag be om ett svar…”
T hade inslag av trams, vilket jag gillade. “Välkommen in i leken!”
S hade med tre (!) egna kategorier; “Visslade tv-signaturer” där han alltså visslade tv-signaturer på olika svårighetsnivå (Jag klarade Sesam på 300-poängsnivån), “tv-serier” och “rap och r’n’b-artister”.
A körde den stramaste Härenstam jag någonsin sett. I pikétröja under grå, V-ringad pullover satt han rakryggad bakom frågekorten och gav oss förebrående, nästan besvikna blickar när vi inte tog alla svar i kategorin “Berlin efter krigsslutet”, eller “Vårdgeografi”.
Hans egna kategori “Blandade sjukdomar” lämnade oss alla gapande. Det kändes som att vara tillbaka på Kajs historielektion där hans blick alltid förmedlade “stackars obildade sate, hur fan ska det gå för dig” om man inte kunde något svar.
Jag kunde inte Jacobsen-Kretuzbergs sjukdom. Det kunde ingen (vem kan det?). A drog en diskret suck av direkt besvikelse, och väntade en sekund innan vi fick fortsätta spela.
Vi var sjukt imponerade och enades om att ska man spela Jeopardy är det på det här sättet det ska göras. Inget trams, utan akademiskt allvar. I utbildningssyfte och inte i underhållningssyfte. Helt plötsligt kändes det i det närmaste vulgärt att välja en kategori som “Krönta huvuden på vita duken” framför “Väderleksrapporten”.

Brysseltime

Nej, jag vet faktiskt inte heller riktigt vad som finns i Bryssel förutom “moules frites”, alltså ostron, NEJ, MUSSLOR, med pommes vilket verkar helt vidrigt.
Men jag är säker på att det bakom varje litet hörn vilar en snofsig modebutik, en utsäkt ostaffär och ett litet “patisserie”. I morgon får jag reda på om det stämmer.

Så här gör man, enligt K, “en Carro” (och for the record så hatar jag egentligen det smeknamnet):
K (till en snygg kille): “Tjena. Hur står det till?”
Han: “Bra. Jag har ätit ostron.”
K: “Fy fan vad äckligt.”
Han: “Tycker du? Jagtycker dte är rätt gott.”
K: “Nej, det är skitäckligt. Usch. Skulle aldrig äta nåt så vidrigt.”
Han: “Nähä…”

Det berättade han för mig i teleon igår.
Jaha.
Nähä.
Vi får väl se i morgon alltså.

Ho i ordet!

En bra grej att göra lediga kvällar är att spela customized sällskapsspel. Man spelar Alfapet, till exempel, men gör om det till snusk-Alfapet där man får extra poäng (dubbla!) för snuskiga ord.
Det brukar alltid bli intressanta kommentarer om huruvida ett ord är “snuskigt” eller inte. Man lär känna sina vänner på ett nytt vis.
Jag har till exempel yrkat på dubbla poäng för ordet “grov” men fick det inte.
“Våt” är en annan så kallad slamkrypare. Ständiga källan till diskussion är ordet “skönt” som vissa fortfarande hävdar bara betyder en sak.

(Jag tycker för övrigt inte att ordet “snuskigt” i sig förtjänar dubbla points. Vad det säger om mig vet jag inte)

Eller så tar man Jeopardy och skriver egna kategorier. Som “blodsjukdomar” och “brödsorter”. Fast allra helst fräckare kategorier som “mobboffer”, “svordomar”, “könsord” eller – min favorit – “Ho i ordet”, som Kennet körde för ett par år sedan.
500 poängsfrågan var “Ett annat ord för ett himla ståhej”.
Svar: “Vad är holabaloo”.

Min Angel-recension i City

Angel
Regi: Colin Nutley.
Med: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Johan Rabeus, Elisabeth Carlsson.

Jag har aldrig slagit någon i ansiktet. Jag har heller aldrig svept en whiskey men efter Colin Nutleys ”Angel” känner jag för att göra båda delarna.
Inte bara för att jag numera har en bild på näthinnan av Rolf Lassgård, när han likt en majestätisk tumlare förlustar sig i en thailändsk swimmingpool. Inte bara därför. Utan för att jag känner mig förolämpad.

Av Rolf Lassgårds blonderade backslick och mörkfärgade bockskägg. Och av Rikard Wolff i hästsvans och cowboyslips. Men mest av Helena Bergström i röda skinnbrallor och svart hatt.

Någon tror, på allvar, att jag ska köpa att de är ”rockmusiker”? Man försöker övertyga mig genom att droppa saker som ”showcase” och ”It’s only rock ’n roll, baby” för att jag ska förstå att de är rockmusiker. År 2008. Men det är petitesser i sammanhanget. För av allt som är så osannolikt, så överdrivet och så fruktansvärt dåligt i Angel är det storyn i sig, om den stora artisten som fejkar sin egen död för att sälja fler skivor, som är det pinsammaste.
Caroline Hainer

Två tankar om Across the Universe

1. På Pet Sounds. Nere i källaren. En trevlig farbror med Beatlesklocka.
“Nä, jag tyckte den var bra alltså. Jag tyckte om den. Det är så många unga människor nu för tiden som inte vet vilka Beatles var. Jag har varit med om de som frågat “Har Beatles gjort den där låten?”. Själv har jag ju hört de där låtarna varje dag i över trettio år, så jag kan dem ju, men ändå var det roligt att höra dem på ett nytt sätt.”

2. På filmvisning. Trevlig filmbolagskvinna.
“Det var du som recenserade Across the Universe, va? Det är så lustigt. Jag blev så förvånad. Jag tycker ju att den är jättebra och det säger jag inte bara. Jag tycker till exempel att första scenen, den när han sitter på stranden…ja, man bara ryser.”

Allvarligt. Jag har gått igenom den där filmen så många gånger i mitt huvud nu, och jag vet vad jag såg. Men nu vill jag nästan se den igen.
Jordgubbarna som faller som bomber. Allt det där. Har jag drömt det?

Två incidenter i Högdalen en onsdag i mars

1. Jag ser Högdalens stolthet Jockum Norström ta ut pengar i bankomaten på ICA. Känner stolthet i hjärtat. High Valley!
2. Jag äter banan och kastar en blick på två fyllon vid tunnelbanan. Ett av dem säger: “Det är bara apor som äter banan”.

Högdalen, som sagt. Där vilar mitt hjärta.
(Samt hos A).

Sen kommer Kalle och Mattias dit, båda med förortsbakgrund. Vi går till Hank’s Heaven för en matbit men stoppas av öllukten som slår mot oss som en vägg. Går till Engelbrekt Matsal och Nattklubb, men Kalle blir rädd av klientelet som ser ut att kunna dra kniv av ingen anledning alls så det blir pizza på Pe-Pes.
Sen Norén. Finkultur i förorten. Höst och vinter. Alldeles för lite könsord och bråk men en mycket bra pjäs med sköna skådespelare som perfekt lyckades snörpa på munnen på ett sätt som jag tidigare bara sett tillgjorda noveau riche-människor på Lidingö göra.

Två repliker som satt sig:
“Du kan dra åt HELVETE med ditt kaffe!”
och
“Du har ett vackert kranium”.

Var är min gratismat för livet?

Här
försöker jag sälja Jazzhands till högstbjudande men det går inte bra. Onsdag 19/3 kl. 11.00

Jag skyller allt på P3 eftersom de stavat mitt namn “Heiner”. Käppar i hjulet för alla som vill söka mig genom Google. De hamnar på någon tysk psykologs sida istället.

Två gånger har nån stavat det Haider i och för sig. Så illa var det ju inte den här gången.