"Moderna provokationer" eller "här ser ni en nöjd person"

Dags att uppdatera de moderna provokationerna.

En gång i tiden skrev jag och Fia Fjelde en artikel som hette “Moderna provokationer”. Som att inte dricka, klä sig för tunt och sånt.
Dags för en uppdatering. Jag har nämligen hittat två saker som verkar uppröra mer än någonting annat, i dagens moderna samhälle:

1. Att säga att man är nöjd.
I helgen köpte jag och AB färsk köttfärs i Söderhallarna och trillade (verb!) köttbullar. Jag köpte mörk choklad med pistage “till kvällen”.
Jag är nöjd. Med livet.
Och det är nog det mest provocerande sinnestillståndet, alla gånger. Nånsin. Man får vara många saker, men inte nöjd. Det förlorar man vänner på, tro mig.

2. Att säga att man ska till Bryssel.
Valda kommentarer:
“Vad finns det där förutom kål?”
och
“Men ååååh, bara för att du ska vara annorlunda. Åk till Barcelona istället, som vanligt folk!”

Om vi vänder på det, å andra sidan, så finns det inget som provocerar mig så mycket som:

1. Modern konst.
Och folk som ska analysera modern konst, folk som ska förstå sig på modern konst, folk som ska måla modern konst, folk som ska tycka om modern konst. Och alla konstutställningar med modern konst, förstås. Antar att modern dans också går in.

2. Diplomater.
Inte så mycket det att de sippar champagne och rub shoulders med varandras VISA-status. Inte heller så mycket för att de tycker sig känna folket och för att de kan parkera var de vill. Utan mest för att de tar sig själva, och sin mer eller mindre utvecklade megalomani, på ett så enormt allvar.
The Constant Gardener bekräftade alla mina fördomar. Inte ens det faktum att jag känner en livs levande diplomat (hej Alex) kan rucka på detta.

3. Folk som kallar mig Carro när jag precis presenterat mig som Caroline tre minuter tidigare.

4. Cornelis Wreeswijk och Kent.
Vad är grejen?

5. Fötterna på tunnelbanesätet.
Det finns två teorier.
En om att det är mitt pedantiska sinne som stör sig på mongon som lägger upp fötterna. De ruckar på ordningen, helt enkelt. De smutsar ned.
En annan är att det är så provocerande för att det är så icke-provocerande. Som en Che Guevara-tröja. Vem blir upprörd över en sån? “Shit, han har Che på tröjan. Han måste vara en sån där politisk jävel!”
Typ så.
“Shit, han lägger upp fötterna, han är en sån där värsting!”
Vad det än är så sitter jag och skakar på tunnelbanan varje gång nån slyngel kastar upp dem på sätet. Ibland säger jag till men eftersom jag är tant på så många sätt redan och verkligen inte behöver ett skäl till för att gå i pension, så byter jag säte.
Puh!

Nåt jag glömt, förresten?

Leende guldbruna ögon – igen!

Helgens City-recensioner. En tvåa till Vantage Point och en trea till Hallam Foe.
Jag gillade Hallam Foe lite, lite mer än Johan Croneman på DN gillade Hallam Foe. Han gav den en tvåa.
Jag tror att jag gav den ett extra “C” för att Jamie Bell är så söt. Han ler lite snett och blygt. Totalt oskuldsfullt. Detta trots att han varit ihop med enfant terrible Rachel Evans Wood.

Så han är knappast totalt oskuldsfull, menar jag.
Såsom leendet påskiner.
Knappast.

Skulle vara intressant att höra vad han tycker om den före detta flickvännens val av
a) ny pojkvän (Marilyn Manson) och
b) val av roll (Across the Universe).

Säckväv never goes out of style

Att bevaka Melodifestivalen verkar kul. Får SMS från M som befinner sig i Karlskrona och lyssnar. “Har just sett Nordman bränna en häxa på bål”, står det.
Fantastiskt.

Leende guldbruna ögon

Jim Sturgess. Så heter han, vår nya Tobey McGuire/Topher Grace. Han sjunger kärlekssång i Across the Universe och sedan spelar han poker i nya filmen 21 som kommer i april.

En rolig film.
Poker? När slutade hela grejen med Celebrity Poker och Ben Affleck i bakvänd keps? Var det kanske fem år sen? Tre?

Nå. Jim spelar mattenörd. Men precis som Tobey och Topher är han för söt för att vara nörd, men får ändå spela nörd. Han har en fet kompis och en ful kompis med glasögon.
Nörd.

Men sen skaffar han snygg kostym, rufsar till håret i Beatlesfrilla och tar på sig solglasögon. Då fattar man att nörden goes tuff kille.
Nörden är en high-roller.

Som när Topher blir skurk i Spindelmannen och Tobey blir Spindelmannen.

Säg hej till nya killen i gänget. Bruna hundögon, rufsigt hår, snett leende och blyg röst. Det finns alltid roller för sådana som han.
Jim Sturgess, som sagt. Den nya tuffnörden.
Minns var du läste det först.

Biografsömn

Det är trist.

Man har en och en halv timmes actionthriller framför sig, och på fem minuter hinner presidenten (William Hurt) skjutas och så exploderar en bomb och Dennis Quaid som är presidentens livvakt kisar med sina hökögon och får upp ett spår. Yes, tänker man. Yes.

Men så händer det där trista; fem minuter in i filmen säger en ledande, men inte bärande, rollfigur en grej som gör att alla som nånsin sett en actionthriller, tv-serien 24 eller en endaste film med en mullvad suckar och kan sova i en timme och tjugofem minuter.
Jahapp.

Trist.

Som när ett vapen placeras i bild väldigt tidigt, gärna lite halvt omotiverat.
Jahapp, nån kommer skjutas.
Nån som hostar. Cancer.
Nån som ser lite för länge in i nån annans ögon. Otrohet, tänker man då. (Eller kärlek)

Men dagens filmupplevelse var för trist. Det tog verkligen bara fem minuter innan ett miffo till manusförfattare levererar raden “Jag talade just med dem” och så dog den spänningen.

Jahapp. Det blir väl en tvåa då.
Vantage Point heter filmen, förresten.

Random minne från gymnasiet

Helt plötsligt kom det där minnet upp igen.

Sista året i gymnasiet. Alla tjejer i trean fick sitta längst fram i aulan där en Gudrun Sjödén-tant på eget bevåg bett att få snacka med oss om viktiga saker.
Hon hade mintgröna skipants med en midjekort, matchande kavaj. Hon satte sig på huk på scenen. Ingen bra idé.
“Vi har det inte lätt alla gånger, tjejer”, sa hon.
Och sedan ville hon berätta om sitt liv.

“Jag ville ju bli hårfrisörska. Men det var ju så mycket annat kul som lockade. Studier? Nä, tänkte jag. Fy fan vad tråkigt.
Och så reste jag utomlands istället, hade det lite kul. Och så en kväll så såg jag djupt in i ett par mörka ögon.
Ja, tre månader senare …”, sa hon och gjorde en gest som visade att hon hade en tjock mage.

“Så hårfrisörska blev jag aldrig”.

Hon gick ned till tjejerna på första raden och satte sig på huk framför dem och tittade ömt på dem länge.
Hon tog upp en hand och smekte deras kind.
“Du duger som du är gumman, glöm aldrig det”, viskade hon.
“Du är fin, och du duger.”

Jag satt inte längst fram.

Hon avslutade med “Gör inte samma misstag som jag gjorde, tjejer. Lev ert liv!”

Blandande känslor

Allvarligt. Är det okej att, så att säga, “garva läppen av sig”, åt namnet Gaydolf Titler?

Uppdatering

Saker jag hoppas få säga 2008
(Förra årets placering inom parantes)

1. “Dra åt helvete” (1)
2. “Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.” (5)
3. “Ja, det var jag som skrev den artikeln.” (ny!)
4. “Nej, jag är upptagen. Dessutom är du inte min typ.” (ny!)
5. “Faktum är att jag faktiskt inte bryr mig.” (ny!)

Bubblare: “Tar ni American Express?” (ny)

Inbördes beundran

Ska man säga någonting om Oscarsutdelningen? Nej, jag tycker inte det. Allt är redan sagt. Daniel Day-Lewis var både given och välförtjänt, och whops, det var lustigt att fransyskan vann för Bästa kvinnliga huvudroll. Knas att bröderna Coen kammade hem hela potten, men ruskigt kul att en fd strippa tillika manusdebutant vann för bästa manus (Juno).

Nuff said.

…och slutligen frid.

Ah! På imdb står allt jag behöver veta om Eli/Paul Sunday i There will Be Blood. Mysteriet (?) är löst.