Ett besök på akvariet

En liten roadtrip! Norröver, till Monterey som första stopp. Sömnigt, vattnigt och gatunamn som “Foam” och “Lighthouse”.
Det var oerhört länge sedan jag var där, säkert tolv år sedan. Jag minns inte mycket av det, bara Cannery Row och det tunga Steinbecksarvet som vilar över staden. Jag har aldrig besökt akvariet och väl där undrade jag vad som skulle kunna motivera en entréavgift på fem hundra spänn.

Men det kunde man! Med mindblowing maneter, de märkligaste vattendjur jag sett (cuttlefish – vad ÄR det ens?) och superstora och läskiga bläckfiskar. Jag vågade inte gå närmare en tre meter från glaset.

Såg också uttrar som matades, pingviner som löjlade sig och en majestätisk sköldpadda. Jag var glad att de inte hade fler stora djur där (största var väl en hammarhaj?), vad jag kunde se fick de ordentligt stora akvarium så det kändes ok. Förutom möjligtvis uttrarna och pingvinerna då.

Vi beställde bord på en restaurang som hotellet rekommenderade, gick dit och upptäckte att vi var de enda gästerna i hela restaurangen. En besvärande känsla. Som att äta hemma hos någon som samtidigt passar upp på en i kulisserna.

Ett oväntat stort nöje var tvn på hotellrummet, har ju inte haft en tv på år och dagar. Att flippa runt bland reality shows, Mama June och den där tönten med blonderat hår och färgat skägg som besöker grillställen och säger saker som “mega flavor” gav oss en enorm glädje. Alltså verkligen. Höll på att missa restaurangbesöket för att vi ville se hur mycket Mama June gått ned i vikt inför Sugar Bears bröllop med nya flamman Jennifer.

Dagen därpå åkte vi vidare till Santa Cruz och träffade brorsan med fru. En varm dag, vi matade några getter vi träffade på och jag gjorde allt jag kunde för att försöka bli vän med en blyg åsna som övervägde men till slut kom fram till att han nog ville vara ifred.

Hemresan var sövande, jag knaprade alldeles för många salta kex med jordnötssmör. Somnade med tanken på att detta är livet ändå. Resande, äventyrande och allt det där. Tillsammans, också. Zzz.

Jag har det

Jag har det. Jag fattar vad drömmarna betyder nu, vad mitt undermedvetna vill säga.
Det handlar om den där skyddande, självbevarande mekanismen som säger att det inte är på riktigt, inte helt och fullt. Att det inte går att slappna av riktigt än.

Jag kommer på det när han apropå ingenting, verkligen ingenting, i förbifarten nämner en “ex-flickvän” och jag fryser till som om jag hamnat i strålkastarljuset på en bil.
Det är så himla korkat, det gör förändrar absolut ingenting att han, precis som jag, har haft tidigare partners. Och ändå känns det så. Det är så himla korkat.
Jag blir stel, han märker det och börjar gulla. Påminna om att han svängde förbi hotellet efter jobbet för att köpa en bit tårta (de har himmelska tårtor!) till mig. Detta är sant.

Jag vaknar och känner känslan fortfarande, den att jag inte går säker. Att fara (att bli sårad alltså) lurar bakom hörnet och jag bör se upp, dra öronen åt mig.

Detta är befängt och det ännu mer befängda är ju att jag vet det. Och ändå känns det i hela kroppen, stelheten och den ofrivilliga försvarsställningen.

Förstärks den av overklighetskänslan av att jag är på ett exotiskt drömställe, palmer och surfing? Talar annat språk om dagarna? Bidrar det till den lilla undermedvetna förskjutningen, “detta kan inte vara på riktigt?”

Jag vet inte. Jag vet bara att jag med säkerhet fattar vad mitt undermedvetna håller på med just nu. Och jag gillar det inte.

Blondinblekta drömmar

Vaknar med en bekant men alltigenom falsk känsla. Drömmer att jag blir och är kär i Jason Segel (vem är inte det? Sanndröm!). Han är i Stockholm, det är kallt och vintrigt. Jag blir mer och mer förtjust i samma takt som han drar sig mer och mer bakåt. Jag känner det och jag kan inte hjälpa det. Jag borde backa men går framåt. Och som två olika poler uppstår repulsion och vi flyter iväg.
Jag känner det, vet det, fortsätter ändå.

Vaknar upp med just den känslan. Av att känna det, veta det men fortsätta ändå.

Fattar inte varför jag drömmer så mycket om olycklig kärlek, om människor jag inte kan närma mig eller nå?
Inte sällan drömmer jag att jag är fast med någon jag önskar att jag inte var tillsammans med men känner mig hindrad och oförmögen att lämna. Vaknar med en känsla av instängdhet, ser honom på andra sidan i sängen och tänker “men gud vad skönt, bara en dröm ju”.

Han får ofta höra att han ser ut som Jason Segel förresten. Jag håller inte alls med, jag tycker ju att han ser ut som Mark Ruffalo. Men jag tror varken det ena eller det andra har något med min dröm att göra.

Inneboende/bo in sig

Ser mig om i Kalifornien-lägenheten och inser, inte utan genans, att jag har grejer överallt. En del är “gemensamma” eller tänkta “till hemmet”. Pastellgröna glasburkar jag köpt i en antikaffär som nu är fulla med makaroner och mjöl.
Fungerande salt- och pepparkvarnar, flaskor med dyr olivolja. Mina verk allihop.

Men inte bara det, här finns högar med vackra anteckningsblock som är köpta utifrån skönhet, inte behov. Fina necessärer med smink, flaskor, tuber, medicinkartor…

Jag har tagit över.

Minns en stående och återkommande diskussion med min terapeut om att jag brukar lämna min väska i hallen hos pojkvänner, vägrat ta plats, vägrat be om typ ett hörn i en låda i byrån för ett par extra sockor. Och terapeuten menar att detta är ju bara dumt, det signalerar ju inte alls (som jag tror) att man är respektfull och inte vill tränga sig på, utan kan lika gärna uppfattas som att man vill vara fri att dra när som helst.

Jaja, nu är det ju inte direkt någon fara. För att slå igen dörren och bara spontandra härifrån – om jag nu skulle vilja det – kräver att jag packar en enorm kappsäck, beställer en tågbiljett och så vidare. Men nu var det inte det jag tänkte på utan detta: mina saker, mina verk, har visserligen tagit över lägenheten men den ser trevligare ut numera. Det är min åsikt.

En bra dag

Vi åkte till havet, till sömniga presentbutiker som säljer snäckfigurer, dammiga bilklistermärken och uttrar i plysch. Jag köpte en liten påse snäckor, vackra och märkliga. Sköra, intrikata saker som kanske någon gång varit en varelses hem.

Har folk omkring mig nu som ska ha barn. Min amerikanska väninna är lika gammal som jag är och har försökt skaffa barn i tio års tid nu. Fem missfall senare verkar det gå vägen till slut. Hon annonserar tacksamheten på Facebook och passar på att tacka gud.
Jag tänker att jag ändå avundas folk som har en så stark längtan efter någonting, som med sådan absolut säkerhet vet vad som skulle göra deras liv komplett.

Vi åker förbi hundstallet och försöker leka med en förvirrad liten knubbig Jack Russel. Han heter Jacks och är totalt ofokuserad, darrar lite lätt. En volontär förklarar att Jacks ägare lämnade honom där igår och Jacks väntar på att han ska komma tillbaka och hämta honom. Det är därför det är svårt att få kontakt med honom just nu.

Vi tar ut honom på gården och försöker kasta bollar, ge honom godis och krama honom men han springer bara fram och tillbaka till grinden.

Historien om Jacks, om hans övertygelse om var han hör hemma. Om att det i Jacks sinne inte finns en tanke på att han blivit övergiven för gott, bara tillfälligt.

När vi är där nere vid kusten, äter glass och kisar mot solen, så känner jag inte en övertygelse eller en kraftig drift utan snarare bara en lugn och tacksam självklarhet. Jag har valt detta. Till skillnad från Jacks så känner jag att jag visst kan bli övergiven men inte just idag, inte just nu. Och det är poängen. Att just här och nu och idag har vi valt varandra och vi har valt kusten.

Kanske är den där övertygelsen om vad som gör våra liv kompletta inte alls en dånande våg som slår hårt mot klipporna utan snarare en envis, långsam och trägen sak. Som en snigel som kanske en gång bodde i ett superskört skal men inte såg anledning att oroa sig för att det skulle gå sönder.
Jag menar, kanske är vår drift, vår längtan inte en stormvind utan en självklarhet. Kanske reflekterar vi inte ens, det är bara självklart för oss – att vi ska ha barn eller vad det nu är som vi känner i hela kroppen.

Därför är jag kanske inte ens medveten om min egen längtan. Skrivandet kanske är mitt kall, fast det är en så naturlig del av mig att jag inte ens reflekterar över det. Så fort jag börjar nudda vid tankar som “för vem skriver jag för egentligen?” eller “vem ska läsa det här?” så rubbas cirklarna och jag har inget svar. Men så tänker jag inte på det särskilt ofta heller. Är det ett val eller bara en självklarhet utan alternativ?

Som sagt, jag tänker inte på det särskilt ofta.

“Funderar på seglarskor”

Det som hänt är följande. Jag flyttar min blogg Fifty Scents från Rodeo till SvD Perfect guide. Den exakta utformingen är inte klar…men förväntas bli…inom några dagar…

Jag har två supersuperlånga artiklar att skriva, är halvklar med dem. Båda är roliga och båda är mina egna idéer vilket alltid är extra nice att jobba med. En för Damernas värld och en för DI Weekend.

Som ett led i detta så shoppar jag naturligtvis hysteriskt mycket. Boxar och stora, vadderade kuvert levereras utanför dörren. Mycket flärd eftersom jag a) är 40 år och b) “behöver det” som “research”.
Sedan kan jag inte få nog av diner-muggar. Ju tidlösare och klassiska desto bättre. Därför måste jag köpa sådana fast det snart inte finns mer plats i skåpet. Men när en sån här evergreen dyker upp…

Köper ett par loafers, killen säger att jag är inne i min “yuppie-fas”. Har kavajen jag köpte förra månaden, sladdrig och med ärmar man får rulla upp. Och loafers. Älskar yuppie-stilen, vill aldrig byta. Funderar på seglarskor.

Är glad i solen, den har kommit för att byta av regnet nu. Jag smörjer in mig med solskydd och gillar hur håret blir lätt frizzigt av fukten i luften. Och staden är liten, men ändå stor. Det betyder att på dagarna då han är ledig finns det ett par ställen vi båda gillar att besöka. Tårtstället är ett. Vi tar oftast “pink champagne”-tårtan eftersom jag inte kan tänka mig att en godare ens existerar. Vaniljfrosting utanpå en spongecake med vanilj-och jordgubbsfyllning med champagne. Garnerad med skruvar av vit choklad.
Men nu provade vi citron och kokos, eftersom det är mina favoritsmaker så där i allmänhet, i kombination. Till exempel på glass. Och satan i gatan vad god den var.

Jag har vägt betydligt mindre än jag gör nu, så mycket kan man ju konstatera. Men har aldrig varit lyckligare.

Sura miner/glada miner

Lite tjurig var han allt när jag kom tillbaka men det gick över på några sekunder. Sedan var det kramar, glada leenden och spontandans. Jag hade tänkt ta upp det. Alltså, jag vill inte känna dåligt samvete för att jag tar en extra natt i LA, i en stad jag älskar, och gör grejer som gör mig gott.
Jag jobbade dessutom mycket i LA.

Men jag droppade det, han var så glad och när jag sa att han var lite dramaqueen igår så höll han med, om än lite generat.

Vi gick ut och åt middag på konstiga sushistället där man får rabatt om man betalar cash och där man känner sig som en miljonär eftersom de alltid har deals i stil med en maki-rulle för tjugo spänn.
Nu var det halva priset på sake som gällde, han blev salongsberusad så där på gränsen till att inte märkas fast ändå märkas och han pratade om att nu borde vi faktiskt börja kolla efter ett större hus, en större lägenhet. Med en utegård eftersom vi vill ha en hund.

“Jag vet att vi pratar om det hela tiden, men för att det ska bli verklighet så måste vi göra lite förändringar. Och gärna för mig.”

Han vet att jag inte har planer på att bo här, han är cool med det. Och det gör ju allting så lekande lätt. Tänk.

Checkade ut från hotellet i morse. Trodde jag. Visade sig att jag hade bokat – och betalat – för en natt till utan möjlighet till återbetalning.
Å ena sidan hade jag senast i förrgår kollat hotell och möjligheter att stanna “en extra dag”, men å andra sidan saknar jag min amerikanska kärlek på kusten och kände mig dum som var tvungen att säga att han får hämta mig på stationen i morgon istället för idag. Tror han blev besviken.

Det har varit kvalitativa dagar. Jobb och socialt om vartannat. Fyra intervjuer avklarade på lika många dagar, ändå tid för att nyttja säsongspasset på Universal studios med Sheila och komma försent – i vanlig ordning, det är en förbannelse nu – till caféträff med Lotta.

Så egentligen hade jag tänkt tanken på en ensamdag i LA, en egendag då jag bara strosar. Nu gjorde jag lite det igår kväll, medan jag huttrade och åt en sista Pinkberry. Så jag hade egentligen nått stadiet då jag känner att det är okej att lämna. Nu blev det som att säga hej då till något på ett tåg som börjar rulla från stationen och sedan stannar till och försenas med tre timmar.

“Roses, Bel Air, take me there”

Känner mig proffsig och on the go när jag gör en telefonintervju med en big shot i NY medan jag sitter i business class på tåget mellan Santa Barbara och LA.
Reser business class, tänkte att det skulle vara lättare med en telefonare då. Hade det säkert varit också om det klivit på en högljudd mormor med två högljudda kids och deras iPad. Dock: man får snacks och vin. Små Oreos och chips.
Jag intervjuar en big shot som man får schemalägga intervju med och sedan gå genom hans sekreterare som skickar en tid då man ska ringa och en kod man ska knappa in för annars tar de inte samtalet. Det är med blandade känslor jag ringer denna snubbe från tåget med kids skrikandes i bakgrunden.
Jag kan inte greppa vad han tjänar, han pratar om “7-siffriga belopp” och det är ändå i dollars, så 8-siffriga i svenska? Och det är inte ens “om året” utan flera gånger om året.

Utanför fönstret dansar gröna, våta kullar förbi. Regnet har gjort sitt, åtgärdat torkan. Allt är genomblött nu, man får väl föredra det framför skogsbränder, såklart.
Skulle jag bo i Kalifornien så skulle jag bo i LA. Jag känner det bara jag kliver ut på stationen. Vimlet, ljuden.
Taxichauffören som tar mig från stationen till hotellet slutar inte snacka, han pratar på som de ofta gör. 35 år i staden, taxi i trettio år sedan Uber. Men ingen hittar någonsin helt och fullt i LA, säger han. Det lär man sig aldrig.
Nej, precis, tänker jag. Det är ju just det. LA är alltid nytt i allt det samma. Det är ju precis det.

Going coastal

Regnet öser ned. Idag har det lugnat sig men igår blåste orkanen Lucifer förbi. Namnet förpliktigar ju en del och även om jag själv inte råkade ut för något Trollkarlen från Oz-scenario så var det flera olyckor på vägarna, trädgrenar som föll ned och så vidare. 200 000 personer har evakuerats i norra Kalifornien.
Jag gjorde några halvdana försök att gå ut men under de korta pauser då det inte regnade så stormade det istället och under de stunder då vinden inte rev så regnade det tungt så jag stannade inne hela dagen igår vilket inte var idealiskt. Började städa, feja, klättra på väggarna, kolla brittiska kriminaldramer (just nu Scott & Bailey).
Glädjen var därför stor när jag idag kunde knalla ned till favoritcaféet Scout. Inte bara jag som upplever en lättnad i det tydligen, caféet är packat med folk och de allra flesta är klädda i tjocka vinterjackor och stickade mössor. Det är gulligt (det är ändå 13C idag).
Tjejen bakom disken frågar om jag vill ha Earl Grey som vanligt “med mjölk vid sidan om” och jag blir glad över att vara en stammis. På andra sidan jorden. Ja, den tanken är faktiskt vacker för mig.
På måndag åker jag ned till LA i en vecka och jobbar, jobbar, jobbar.